Clint Eastwoods märkliga uppvärmningstal i går – kanske det allra märkligaste jag upplevt – har gett upphov till en ny nättrend: Eastwooding. Människor från världens alla hörn publicerar nu egna foton eller korta filmklipp framför tomma stolar. Aldrig har en gästtalare tagit så mycket fokus från huvudpersonen som just ”Clintan.” Kanske inte riktigt vad Romneykampanjen hoppats på…

***

President Obama besvarade Eastwoods kritik med att publicera följande bild på Twitter:

På Aftonbladets debattsida i dag beskriver jag förändringarna av vallagarna i flera republikanskt styrda delstater. Bland annat berättar jag om hur ivern att stänga ute ”oönskade” från att rösta gått alldeles för långt i Texas.

Det tyckte även den federala domstolen som i dag meddelade att Texas nya vallag – SB 14 – strider mot Voting Rights Act och ska därför anses olaglig.

Domaren David Tatel avslutar domslutet med att konstatera:

”The State of Texas enacted a voter ID law that — at least to our knowledge—is the most stringent in the country. That law will almost certainly have retrogressive effect: it imposes strict, unforgiving burdens on the poor, and racial minorities in Texas are disproportionately likely to live in poverty.”

***

Läs Texas SB14 domslut (PDF)

***

En liten seger för demokratin men ett jättekliv för Texas alla röstberättigade.

Här kan du som är intresserad fördjupa dig ytterligare om de förändrade vallagarna som jag skriver om i dagens tidning. Rapporterna är författade av ansedda Brennan Center for Justice. Det kan även vara på sin plats att påminna om hur stort problemet egentligen är med det s.k. ”utbredda valfusket” i USA. Nedan finner du tabellen för de 38 fall som drevs till åtal mellan 2002-2005, då brottet prioriterades av justitiedepartementet. 38 av hundratals miljoner röster. Och avslutningsvis: analysföretaget Azavea gör en fantastisk kartbild av Pennsylvanias nya vallag och hur det slår i olika bostadsområden.

Voting Law Changes 2012 : Brennan Center Report

The Challenge of Obtaining Voter Identification

Okej, det kan tyckas både hårt och skruvat – och framför allt är våldtäkt inget att skratta åt i någon form. Men samtidigt kan politisk satir som få andra konstformer sätta fingret på en angelägen samhällsfråga. Men gränsen är naturligtvis tunn som silkespapper. Lika mycket som det kan vara ett lysande vapen, lika mycket kan det istället kränka människor. Samtidigt: hur ska man annars tolka den republikanske senatskandidaten Todd Akins ökända uttalande:

”First of all, from what I understand from doctors, that’s really rare (läs: att våldtäktsoffer blir gravida). If it’s a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down”

Eller partikollegan Tom Smith som kort därefter jämförde våldtäktsoffer som blir gravida med utomäktenskaplig graviditet? Eller republikanernas politiska plattform som förbjuder abort vid incest eller våldtäkt? Eller lagförslaget i kongressen – uppbackad av bl.a. Paul Ryan och föreslagen av Todd Akin – som till en början försökte inskränka aborträtten vid våldtäkt?

***

Nej, de flesta republikanska väljarna delar naturligtvis inte Akins åsikt. Eller Smiths, för den delen. Därmed var det sagt. Men det är ett uttryck för den repressiva abortpolitik som de senaste åren flyttat fram positionerna och som rimmar särskilt illa med de ideal som det republikanska partiet vilar på. Medkännandet inte minst.

Tal vid konvent är en speciell genre, ofta sentimentala, på gränsen till bombastiska. De ska fungera för en publik som består av de största entusiasterna på sitt mest entusiastiska humör. Samtidigt ska de gå hem hos skeptiker hemma i soffan. Det som drar de största jublen på golvet är ofta samma som får sofftittaren att vrida på sig en smula av obehag.

Ann Romney levererade det nästan perfekta talet i går, med tanke på den utmaningen.

Hon avhöll sig från politiken, och berättade istället en del om sin egen erfarenhet, som hon relaterade till alla de amerikanska kvinnor som har det svårt på grund av den dåliga ekonomin i landet. Poäng: jag förstår hur ni har det, och Mitt förstår hur nu har det, och det handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Resten av talet handlade om Mitt Romneys karaktär. Poäng: han är en riktig människa, som drivs av riktiga känslor, men han pratar inte om sådant; dock, han löser de verkliga problemen, och de handlar om ekonomin, inte de frågor som demokraterna försöker placera i centrum av debatten.

Mitt intryck är detsamma som jag gett uttryck för tidigare. Problemet för Mitt Romney är kommunikativt, övervinner han det kommer han att vinna valet. Det är såklart inte alls säkert att han övervinner det.

FoxNews är en högerkanal och många av dess program och journalister betraktas som språkrör för det republikanska partiet. Men kanalen erbjuder också en del högklassig journalistik. Chris Wallace är en av de personer som åtnjuter respekt från hela det politiska spektrat för sin yrkesskicklighet och sitt oberoende.

Här intervjuar han presidentkandidaten Mitt Romney inför GOP:s konvent i Tampa. Här gör han samma sak med maken och pappan Mitt Romney, och hans hustru Ann.

Och här kan ni läsa Andrew Fergusons artikel om varför han får allt svårare att tycka illa om Mitt Romney.

Om Romney lyckas få ut den här bilden till det amerikanska folket – och den är mycket mer sann än falsk – då blir han svårslagen i november. Det är givetvis ett av skälen till varför Obamas kampanj handlar mer än något annat om att framställa Romney som en dålig människa.

Ja, det är faktiskt just så som det står i rubriken. Avfallshanteringen har nämligen ett osannolikt 82-procentigt samband med den amerikanska GDP-utvecklingen. Egentligen är det inte så märkligt som det låter. Ju mer som produceras, handlas eller konsumeras desto mer avfall som behöver samlas upp och skickas till förbränning. Och tvärtom i dåliga tider. Ska man tro den senaste avfallsrapporten viker ekonomin kraftigt ned under det tredje kvartalet.

En riktig skitrapport är vad det är.

Sedan Mitt Romneys inträde på den nationella scenen för fem år sedan har han ständigt givits ett och samma sorts råd från en viss sorts kommentatorer: bjud mer på dig själv; var mer privat, &c.

Min egen uppfattning har varit den motsatta, att han inte ska ändra något beträffande sin framtoning, förutom den naturliga evolution som följer av att bli mer och mer van vid en situation.

Mitt Romney är knastrig när han skämtar. Han äger manér som för tankarna till Andy Griffith. Om han ska ge någon en spontan kram tappar han bort viktiga element, som spontaniteten och kramen.

This is Mitt. Lev med det.

Det finns två starka skäl till varför Romney bör fortsätta vara sig själv. Det första är att jag har svårt att tänka mig något mera pinsamt än Mitt Romney när denne försöker vara en cool och easy-going snubbe. (Eller, förresten, John Kerry, när denne inledde sitt tal vid 2004 års demokratiska partiokonvent med orden, ”My name is John Kerry, and I’m reporting for service”, åtföljt av en frejdig honnör – det var mer pinsamt. Men sedan kommer Romney som cool och easy-going snubbe.)

Att vara sig själv är alltid det bättre alternativet, om man inte är en mycket skicklig fejkare.

För det andra, jag tror att det går att med tiden börja tycka om personen Mitt Romney för exakt den otidsenlige man han är. Här skriver Andrew Ferguson om detta, och det är exakt den berättelse om Romney som hans kampanj bör försöka få ut till väljarna. Den är sann och ärlig. Dock, försök inte få Romney att sälja historien, låt andra göra det.

Lyckligtvis inser Romney själv detta. I en intervju med Politico gav han svar till de som vill att han ska visa mer av sig själv under konventet: ”Jag är den jag är.”

Tre gånger under intervjun påpekade han detta faktum, förklarade att han inte trodde att alla tycker om honom: ”Jag vet att det finns en del personer som är mycket bra på att spela en roll och låtsas att de är något annat än vad de faktiskt är. Men du får det du ser. Jag är den jag är.”

I längden vinner det. Och om det inte vinner, så förlorar det åtminstone inte lika mycket som om Romney skulle försöka vara Bill Clinton – mannen utan egenskaper.

Ron Pauls resa genom det republikanska primärvalet är på många sätt djupt imponerande. Medan den ena efter den andre kandidaten slogs ut eller hoppade av fortsatte Paul sin predikan om en mindre stat, ökad frihet och färre krig. Han vägrade helt enkelt att erkänna sig besegrad och tog istället chansen att sprida sitt budskap så mycket och långt som möjligt. Dödsstöten kom först i maj när han meddelade att kampanjandet var över och att allt fokus nu riktades mot det interna rävspelet. Men inte ens då gav alla supportrar upp. Hoppet levde genom olika former av stadgeteorier som alla krävde åtminstone en högskoleexamen i avancerad matematik för att begripa.

Men nu är det slut. Och han tackar för sig på rebellers vis. Inget omfamnande av segraren Mitt Romney och inget framträdande på konventet. Trots att han var inbjuden med vissa krav och restriktioner. Istället höll han i går ett brandtal Sun Dome-arenan inför tusentals jublande anhängare tillresta från landets alla hörn. Det var ett värdigt avslut på en partiintern strid som bara blev smutsigare. Sista veckans trixande av stadgorna för att hålla Pauls delegater hemma från konventet är något som kommer lämna djupa sår efter sig.

Även om Paul aldrig hade någon egentlig chans lyckades han blåsa nytt liv i libertarianismen som politisk rörelse.

Good work, old fellow!

***

En god sammanfattning av den senaste veckans delegatstrixande i det republikanska partiet.

***

Jag vidhåller dock fortfarande: utan Pauls många huligansupportrar hade rörelsen varit mer spännande att följa.

Jag har varit bortrest några dagar, och inte hunnit uppdatera. Tillbaka måndag, under tiden kan ni läsa om hur jag hyllar Sverige i USA:s konservativa flaggskepp Weekly Standard.