Kampen mellan Mitt Romneys kampanj och Barack Obamas kampanj (och jag använder ”kampanj” i vid mening här) har börjat om, nu med utnämningen av Paul Ryan som startskott. Redan innan vice president Joe Bidens bisarra varning till en delvis afrikanamerikansk publik (att Romney tänker slå fattiga i kedjor igen, som en följd av förändrade regleringar av Wall Street) hade Romney planerat ett betydligt tuffare uttalande om Obamas kampanj, än vad han tillåtit sig hittills.

I tisdags bad han sålunda Obama att åka hem till Chicago (stad känd för demokratiska smutskastningstrick) med sin ”splittrande, arga och hatfyllda” kampanj:
[Presidentens] kampanj och dess surrogater har kommit med vilda och huvudlösa anklagelser, som vanärar hans ämbete. […] Vita Huset sjunker ytterligare något lägre.”

”Detta är ett val då vi borde prata om vägen framåt, men ni hör inga svar från president Obamas återvalskampanj. Det beror på att han är intellektuellt tom, utan idéer och utan energi. Och därför har hans kampanj förfallit till att så split och rikta uppmärksamheten åt fel håll, till demagogi och att smutskasta andra. Det är ett gammalt politiskt spel, det nya är att det är presidenten som sätter det nya lågvattenmärket.”

Detta är såklart ett negativ budskap och ett personangrepp i sig, men det är inte alls nödvändigtvis fel eller ineffektivt. Den etablerade sanningen är att sådant fungerar om det är sant och relevant, och det är i varje fall ingen tvekan om att Romney och hans folk upplever beskrivningen som sådan. Och att försvara det man tror på är alltid lättare.

Från Obamas kampanj svarade man dels att Romney tycks vara ur balans, dels att det inte finns någon som på allvar kan tycka att Obama är negativ i sitt budskap.

Det är alltså exakt den konfliktlinje som spåddes här i bloggen häromdagen: Romney vill sätta bilden av att Obama bara ägnar sig åt smutskastning för att vända uppmärksamheten bort från sitt eget misslyckande, medan Romney själv vill tala om de stora framtidsfrågorna.

Obama svarar med att förneka anklagelsen, och fortsätta hävda att Romney är en marionett för de rika.

Men givetvis är detta inget simpelt påhopp från Romneys sida. Ett bevis för det är att Obama är ute och försvarar sig mot anklagelsen att föra en smutsig kampanj, ett annat är att det finns falanger inom demokratiska partiet, som delas i frågan, ett tredje är att main stream media rapporterar om saken.

Det finns uppenbara risker med Romneys strategi. För det första, ingen tycker om en gnällspik. För det andra, han är den mindre populäre personen, som anklagar den mer populäre personen. För det tredje, om debatten kommer att handla om debatten, då har Obama nått sitt mål: att inte debattera de stora frågorna.

Samtidigt ser jag ingen annan väg för Romney än att gå till den här sortens motangrepp. Två saker är viktiga, menar jag. Dels att försöka sätta en allmän bild av Obama som utan idéer och desperat, till skillnad från att gå in i enskilda debatter om uttalanden. Dels att hitta en balans mellan dessa motangrepp och det egna, positiva budskapet – och det senare ska ta upp mycket mer tid och plats än det förra.

Den möjliga vinsten med Romneys strategi – och jag tror inte alls det är uteslutet att han lyckas – är att han avväpnar Obama. Om han verkligen lyckas etablera uppfattningen att Obama, och dennes omgivande entourage, enbart ägnar sig åt desperat smutskastning, då blir det svårt för Obama att fortsätta vara ohämmat negativ. Och det är faktiskt hans grundläggande väg till seger, hans närmast uttalade strategi (”Vi måste döda Romney”, som en av Obamas medarbetare uttryckte det i vintras). Obama kan hamna i ett läge där Romney kan bemöta all kritik med ett Reaganeskt ”there you go again”. Redan har vi sett tendenser till att Obamas kampanjfolk klantat bort frågan om Romneys deklarationer, och givit Romney möjligheten att vända det vapnet mot Obama istället.

Jag hade ett lång, intressant samtal med en garvad republikansk strateg i går. Hans åsikt, och jag delar den, var att Obamas kampanj rullat ut bombmattan av smutskastning alldeles för massivt och för tidigt. Det finns inte en chans, menade han, att Obama ska kunna gå på så här i elva veckor till. Någon gång mellan i dag och valet kommer han att tystna eller tvingas diskutera det Romney vill prata om.

*****

En annan intressant observation är att de opinionsmätningar som kommit ut sedan Paul Ryan utnämndes till Romneys running mate inte i något enda stycke tyder på att det skadat Romney. Man kan lätt läsa in motsatsen, men det tänker jag inte göra. Jag håller mig till den gamla sanningen, att vice president-valet kan skada huvudkandidaten, men inte hjälpa honom.

Sedan är det en annan sak att alltmer tyder på att Ryan kommer att bli den mest betydelsefulla vice presidentkandidaten sedan valet 1960, mellan Richard Nixon och John F Kennedy, då Lyndon B Johnson vann sydstaterna och framför allt Texas åt Kennedy – vilket avgjorde valet.

Minns ni Joe the Plummer? Han var rörmokaren som mötte Barack Obama på gatan, inför TV-kameror, och förklarade att han funderade på att utvidga sin business, men att Obamas skatteplan fick honom att tveka. Det var ett färgstarkt exempel på hur Obamas politik för småföretag motverkar den tillväxt som USA är beroende av.

Nå, i går ville vice president Joe Biden stanna och äta kakor på Crumb and Get It, ett nyöppnat bageri i Radford, Virginia. Men när Bidens advance team hälsade på förklarade konditorn Chris McMurray att han inte tänkte ta emot det celebra sällskapet.

Bidens folk påpekade att det skulle innebära mycket press och god PR. Men Chris lät sig inte påverkas. Han och hans fru öppnade sin business för tre månader sedan och har slitit hårt för att kunna försörja sig genom sitt lilla företag.

”I går var min fru bokstavligen uppe hela natten, hon arbetade 24 timmar utan sömn”, sa Chris.

Och hur rimmar det med presidentens upplysning till människor som Chris och hans fru: ”Det var inte du som byggde din business.”

Inte alls, tyckte Chris.

Medan Biden senare smorde kråset på en annan restaurang fick Chris besök av vice presidentens säkerhetsvakter, som tackade honom för att han sagt ifrån, och gjorde en poäng av att handla ordentligt av paret McMurray innan de återgick till jobbet.

Det här har alla glömt om ett par dagar. Eller så blir det en stark ordinary people-invändning mot Obama, som vi får höra de närmaste tre månaderna. Eller mittemellan.

En sak är dock klar. När politiskt ointresserade, vanliga människor reagerar spontant på det här viset, då är det värt mer än hundra reklamfilmer i TV.

Artur Davis kommer att hålla tal vid republikanernas konvent i Tampa om två veckor.

Den f.d. demokratiske kongressmannen från Alabama gav Barack Obama tidigt stöd inför 2008, och var en support en god bit in i Obamas första period – innan han lämnade Dem’s och blev medlem i GOP.

Jag förmodar att han i Tampa ska berätta om hur han upplever att Obama svikit förväntningarna. Tankarna går till Zell Miller, f.d. demokratiskt  guvernör och senator från Georgia, som höll ett bejublat anförande vid republikanernas konvent 2004.

I en debattartikel i New York Times stämmer Ronald Reagans gamla budgetchef, David A. Stockman, i bäcken. Han är inte särskilt imponerad av Paul Ryans budgetförslag, för att uttrycka sig mycket försiktigt.

Eller vad sägs om följande recension:

”The Ryan Plan boils down to a fetish for cutting the top marginal income-tax rate for “job creators” — i.e. the superwealthy — to 25 percent and paying for it with an as-yet-undisclosed plan to broaden the tax base (…) In short, Mr. Ryan’s plan is devoid of credible math or hard policy choices. And it couldn’t pass even if Republicans were to take the presidency and both houses of Congress. Mr. Romney and Mr. Ryan have no plan to take on Wall Street, the Fed, the military-industrial complex, social insurance or the nation’s fiscal calamity and no plan to revive capitalist prosperity — just empty sermons.”

***
Att få en svensk att förstå amerikansk energipolitik är ingen enkel uppgift. Under valrörelser ter den sig närmast omöjlig. Hur förklarar man ”drill baby drill”? Eller Romneys nuvarande attacklinje – att Obama driver ”krig mot kol” och endast bryr sig om förnybar energi. Smaka på den igen: för kol är ju en sån fantastisk energikälla som hör framtiden till och dessutom är kolgruvan en utomordentligt bra arbetsplats. Obama svarade i går med hunden på taket.

Vid GOP:s partikonvent i Tampa, Florida i månadsskiftet kommer den unge senatorn Marco Rubio att introducera Mitt Romney. Guvernören från New Jersey, Chris Christie, kommer att hålla huvudtalet.

En av demokraternas Super-PAC, American Bridge, utarbetade i somras en oppo-fil om Paul Ryan som nu distribueras till varenda kampanjarbetare av rang. Vis av erfarenhet brukar det vara vansinnigt tråkig läsning som alltid börjar och slutar med att just den personen som granskas är osedvanligt ond. Men så finns det alltid ett litet guldkorn gömt någonstans i dokumenthögen.

Läs på egen risk.

***

RPM:s senaste analys om valet av Paul Ryan är en av de bästa en konservativ tänkare författat hitintills. Och jag har läst många, kan jag lova.

Det har gått några dagar sedan Mitt Romney beslutade sig för att placera Paul Ryan vid sitt namn på valsedeln. Personligen har jag kastats mellan olika, motsägelsefulla känslor.

Å ena sidan, detta är exakt vad USA och Romney behöver. Under de tre närmaste månaderna kommer vi att se president Barack Obamas luftslott skingras för vinden av ett alternativ som äntligen tar USA:s problem på allvar

Å andra sidan, Paul Ryan är en alldeles för teknokratisk politiker för att nå fram till väljarna under en kort kampanj, och hans politiska förslag i demokraternas sloganform kommer att skrämma bort mittenväljarna och garantera segern åt Obama.

Försöker jag riktigt ordentligt att slipa bort wishful thinking blir nog min slutsats att oddsen för en Obamaseger nu faktiskt är lägre, och till skillnad från för en vecka sedan skulle jag nog i dag, om jag var tvungen att satsa min sista skjorta, spela på Obama. Men samtidigt tror jag att demokraternas fnittriga förtjusning bortser från de risker som Ryan faktiskt innebär för det demokratiska alternativet.

Det finns några grundläggande saker att hålla i huvudet, och att hålla utkik efter framöver.

För det första, Ryan är fortfarande # 2. Valet står mellan Romney och Obama. Valet av vice president-kandidat färgar av sig på huvudkandidaten, men påverkar normalt inte väljarna särskilt mycket. Utan tvekan är Ryan en kandidat som bär med sig konsekvenser i högre grad än den genomsnittlige tvåan, men han är fortfarande tvåa. Båda kampanjerna bör bära detta i minnet. Om demokraterna attackerar Ryan för mycket och för hårt kommer det att framstå som något udda och en smula irrelevant. Om republikanerna satsar för mycket på Ryan förminskar man Romney.

För det andra, Romney kan bara ha framgång med Ryan om valet av denne betraktas som ett startskott för en ny sorts kampanj, där Romneys budskap formuleras i enlighet med de risker och möjligheter som Ryans attityder innebär. Att välja Ryan och sedan fortsätta enligt beprövad modell kommer inte att hålla. Nu måste Romney mot Obama bli ”stora idéer” mot ”inga idéer”, ”saklig debatt” mot ”smutskastning”, och budskapet att USA befinner sig i en kris och vid ett vägskäl, men framtiden bär med sig stora och ljusa möjligheter – om väljarna tar sitt ansvar.

Det är en mycket svår uppgift. Kampanjer är inte tillfälle att utbilda väljarna, men det är vad Romney/Ryan måste göra.

För det tredje, demokraterna kommer att nita fast Medicare vid bröstet på Romney och Ryan – och det är en av de mest effektiva valvinnarna som finns i USA: att övertyga väljarna att motståndaren vill förändra Medicare i grunden. Och sanningen är att Romney/Ryan vill just det. (Motargumentet är att detta krävs för att rädda Medicare, men det är ingen lätt idé att få sympati för. Pengarna kommer punktligt i dag.)

För det fjärde, detta är en satsning från Romneys sida på att omständigheterna i landet i dag är sådana att väljarna kommer att bete sig på ett annat sätt än vad de normalt gör. Allt hänger egentlig på detta. Min grundinställning är alltid att väljarna kommer att bete sig som de brukar. Det var därför jag var ganska övertygad om att Obama skulle förlora i november.

För det femte, fram till i fredags var valet en folkomröstning om Obama mot bakgrund av en usel, ekonomisk återhämtning. Sedan i lördags står valet mellan två alternativ. Romney måste nu vinna av egen kraft. Obama kan vinna på väljarnas rädsla för vad Romney/Ryan innebär. Det kommer att prägla demokraternas kampanj. (Det är avgörande att Romney låter sin kampanj präglas av de stora idéerna.)

För det sjätte, Romney valde Ryan för att han ville det – mot sina rådgivares rekommendationer. Det var det huvudsakliga skälet, taktiskt är riskerna så stora att det inte går att motiveras. Tanken att Ryan valdes för att ena partiet tror jag inte på, av skälet att det inte behövdes. Dessutom hade Marco Rubio gjort det minst lika effektivt, med mindre risk.

För det sjunde, valresultatet kommer att ge antingen Obama eller Romney ett verkligt mandat att driva sin politik – det är följden av att två verkliga alternativ ställs emot varandra.

Det finns en hel del mer att notera, spekulera kring, reda ut och analysera. Slutsatsen jämfört med tidigare vad beträffar utgången är att den nu är mer öppen än någonsin – jämn seger åt ena eller andra hållet, landslide åt ena eller andra hållet – alla historier går att berätta. Men min bedömning är att en knapp men klar seger för Obama nu är troligast. Innan valet av Ryan hade jag sagt samma sak, fast för Romney.

Men, som sagt, Paul Ryan är bra på det han gör. Demokraterna underskattar Romney/Ryan på egen risk.

Okej, jag ger upp. De politiska tiggarna vann och jag förlorade. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle lockas av att köpa in mig i något av kampanjernas alla lotterier. Varken middag med stjärnskådisarna George Clooney eller Sarah Jessica Parker är egentligen något för mig. Herregud, vad skulle vi prata om? Branschen? Dåliga filmproducenter? Elaka kollegor? Inte heller lockas jag av fika med någon av Romneys många söner. Eller att luncha med fastighetskungen Donald Trump, för den delen.

Men så i förra veckan kom erbjudandet från Obama-kampanjen som är omöjligt att motstå för en sportnörd som jag. Presidenten bjuder nämligen in till en bit mat och basket med legendarerna Michael Jordan, Patrick Ewing och Carmelo Anthony. Fatta grejen: jag, Obama, Jordan, Ewing och Anthony lirar basket en hel kväll för bara 40 kronor.

Drömmen kan åtminstone aldrig någon ta ifrån mig.

***

På tal om basket fastnade paret Obama i den så kallade ”kyss”-kameran i somras när de tillsammans med dottern Malia och vice presidenten Joe Biden såg USA spela träningsmatch mot Brasilien i Washington. President eller inte – dyker ens vackra nuna upp på jumbotronen inramad med rosa sockervadd är det bara till att kyssa sin partner.

(Secret Service-mannen bakom paret Obama verkar dock måttligt intresserad av kärleksförklaringen)

Sedan Paul Ryan i lördags presenterades som kandidat till vicepresidentposten har han tillsammans med Romney kampanjat i Virginia och North Carolina. Men när bussturen på måndag vänder söderut mot Florida – en av de viktigaste ”swing states” – får Ryan snällt kliva av och istället ta flyget till Iowa.

Andelen pensionärer i Florida uppgår till 17,3 procent av befolkningen – högst i hela USA. Av dem får 3,4 miljoner sjukförsäkring genom det statliga Medicare-programmet. Samma program som Paul Ryan vill riva upp och göra om till ett kupongsystem.

För ettanredigeraren på Miami Herald var det därför enkel uppgift att sätta rubriken på söndagens tidning.

Paul Ryan kommer att möta Joe Biden i debatt den 11:e oktober i Danville, Kentucky.

President Barack Obama och Mitt Romney möts den 3:e oktober i Denver, Colorado, därefter 16:e oktober i Hempstead, New York och 22:e oktober i Boca Raton, Florida.

Jag har svårt att se att några debatter adderas till detta schema. Tre debatter mellan presidentkandidaterna är som förväntat. Och Joe Biden vill nog inte möta Ryan mer än nödvändigt.