Efter förhandlingarna kan beslutet i dag inte räknas som annat än överraskande. Jag tror att de flesta räknade med att det individuella mandatet skulle ogiltigförklaras, och i praktiken resten av Obamacare stå fast.

Precis som spekulationerna gått var det den respekterade chefen för HD, John Roberts, som röstade med de liberala domarna. Utslaget blev det fruktade 5-4, men eftersom det var vänstern som vann lär konvulsionerna från förlorarsidan inte bli så svåra.

Givetvis var utslaget en monumental seger för president Barack Obama. Man kan vrida och vända på vilka de politiska konsekvenserna kommer att bli, och hur utslaget kommer att påverka kampanjerna, men om Obamas viktigaste seger under mandatperioden ogiltigförklarats hade det såklart varit en enorm förlust. Nu gick det tvärtom.

Att kalla det individuella mandatet för en skatt var enda vägen att gå, tror jag, för att låta det överleva. Precis som Roberts skriver innebär inte det att en sådan tolkning nödvädnigtvis är den bästa eller rimligaste juridiska tolkningen av det individuella mandatet – men den är tillräckligt rimlig i förhållande till konstitutionen för att rymmas inom grundlagen.

En konsekvens av detta är att broccolidiskussionen är obsolet. HD valde att gå en annan väg. Och man valde, enligt min mening, fel väg. Personerna som köper sjukförsäkring gör det på en marknad av privata företag. Hur kan det kallas för en skatt? Jag tror att konstitutionalisternas kritik kommer att vara hård, och inriktas just på den anomalin.

Ytterligare en observation. Jag hör en del svenska journalister kommentera utslaget, som om detta garanterar Obamacares framtid. Men beskedet säger att staten har rätt att bestämma om det aktuella individuella mandatet – inte att den måste. Vi har fortfarande ett val i november, som kommer att leda till att Obamacare dras tillbaka exekutivt och parlamentariskt, om väljarna så vill.

Och det är kanske den allra mest intressanta – och svårförutsägbara – frågan: hur kommer detta att påverka väljarnas attityd till Obamacare? Hittills har majoriteten varit negativ, de starkt negativa betydligt fler än de starkt positiva, och den trenden har varit tydlig också bland mittenväljarna.

Betyder HD:s utslag att Obamacare får ny legitimitet och växer i popularitet? Eller växer väljarnas frustration?

p.s. Manuel, ”det huvudsakliga problemet för många av dem som dör i onödan är brist på information, inte brist på sjukvård” ska alltså utläsas att det huvudsakliga problemet för många är brist på information, inte tillgång på sjukvård.

Högsta Domstolen har just offentliggjort sitt beslut om Affordable Care Act: de godkänner kravet på tvingande köp av sjukförsäkring (”minimum coverage”). De anser att just denna del av reformen inte strider mot konstitutionen – eller några andra delar av lagen – utan ska ses som en skatt (mer om det i senare blogginlägg). Därmed gick det som jag hoppades – och det är en stor seger för president Obama som investerat mycket av sin politiska prestige i den nya sjukreformen.

Många av de 50 miljoner oförsäkrade i landet kan därför snart få svaret på frågan: hur ska jag eller mina barn klara oss om vi blir sjuka? Men enligt republikanerna är kanske inte det något större problem. Sjukhusen och vårdinrättningar verkar ha slutat att skicka räkningar till sjuka – ibland på hundratusentals kronor – för vård och omsorg. Eller för att använda RPM:s egna ord: ”det huvudsakliga problemet för många av dem som dör i onödan är brist på information, inte brist på sjukvård.”

Och dumma mig som trodde det berodde på brist på pengar. Nu kommer segern firas av demokraterna ända in i mål i november. Hade det funnits ett Sergels torg i Washington hade Obama och hans kampanjfolk dragit av sig kläderna och hoppat i vattnet.

När jag läser Manuels inlägg om hur tre amerikaner dör varje timme på grund av att de saknar sjukförsäkring blir jag deprimerad. Det finns ingen anledning att betvivla siffrorna, och det är djupt nedslående att människor i världens rikaste land ska dö av behandlingsbara sjukdomar när vården finns tillgänglig.

Men jag vill invända en smula mot hur Manuel ramar in problemet – som om Obamacare är lösningen på denna pågående tragedi, och motståndet till Obamacare karakteriseras av bristande medkänsla.

För det första, det finns en grundläggande frihetston i den amerikanska grundlagen, som också är värd att tas på allvar. Tänk om vi kunde låta regeringar lösa alla problem utan att ta hänsyn till medborgarnas friheter – vad har vi då vunnit? Jag tror alla är överens om att man måste balansera statens makt över våra personliga val mot statens makt att sköta vårt samhälle. Man kan inte låtsas som om konflikten mellan dessa båda mål inte finns.

För det andra, det är väl dokumenterat att Obamacare kommer att leda till att kanske så många som hälften av de oförsäkrade förblir oförsäkrade – vilket var kärnan i Hillary Clintons kritik mot Obamas förslag. Hur ska vi tolka det om vi accepterar Manuels beskrivning? Bryr sig Obama och demokraterna inte om dessa människor? Räcker inte deras godhet till? Eller kan det vara så att också Obamacare brottas med balansen mellan statliga ingripanden och medborgerlig frihet?

För det tredje, det är inte alls så att republikanerna vill ersätta Obamacare med det rådande, dåligt fungerande systemet. Det finns en handfull goda förslag på hur oförsäkrade ska kunna bringas in i systemet utan de tvångsmedel som Obamacare innebär. Kanske är de förslagen inte så bra som jag tror att de är, men att hävda att Obamacare är det enda sättet att förbättra systemet är helt enkelt falskt.

För det fjärde, Obamacare är en ekonomisk katastrof, och i en tid när det politiska systemet måste ta ansvar för svag ekonomi, hög arbetslöshet och kurvor som pekar in i en skrämmande framtid, då är det närmast ansvarslöst att försöka driva igenom ett förslag som Obamacare.

För det femte, alla amerikaner har rätt till sjukvård, försäkrad eller inte. Om man går in på ett sjukhus har man rätt att stanna och ges den bästa tillgängliga behandling tills man är friskförklarad. Det finns mjuka mekanismer som gör detta mycket problematiskt, men det huvudsakliga problemet för många av dem som dör i onödan är brist på information, inte brist på sjukvård.

För det sjätte, av vad vi kunnat se hittills tycks Obamacare fungera sämre än väntat när det gäller att utsträcka sjukförsäkring till fler människor. Tänk om tre onödiga dödsfall om dagen blir fyra efter Obamacare? Ska vi ändå vara nöjda, på grund av de goda intentionerna? Bleeding heart liberals kan vara trevliga att dricka vin med, men det är inte alltid som deras välvilja omsätts i politik som gör livet lättare att leva för samhällets utsatta.

Jag skrev för ett tag sedan om president Barack Obamas eget Watergate, en tillspetsad formulering av en potentiell skandal i samband med omfattande och allvarliga läckor från Vita Huset. Sedan dess har det varit tyst om Leaggate. Anledningen är att en ny, potentiell skandal dominerat amerikanska, politiska medier de senaste dagarna: Fast and Furious – Återkomsten.

Vad har hänt med No Drama Obama? Efter att ha seglat igenom den mest skandalfria mandatperiod i mannaminne omgärdas presidenten nu av rykten om misstänkta skandaler. Ska han lyckas navigera runt dem? Och är de dåliga för honom – eller välkomna distraktioner från diskussioner om den usla ekonomin?

Fast and Furious är en under-cover-operation, som iscensattes av den amerikanska myndigheten Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms, and Explosives. Det låter kanske som en trist inspektionsmyndighet, men den har också en viktig, polisiär gren, som snarast påminner om FBI. Operationen gick ut på att tillåta försäljning av många hundra illegala vapen till knarkkartellerna i Mexico, för att sedan spåra vart dessa tog vägen. I slutänden var förhoppningen att man skulle kunna ta högt uppsatta gängledare på bar gärning.

Det gick inte som planerat. Skjutvapnen hamnade på villovägar, och under de senaste åren har man kunnat binda hundratals vapenbrott, många med dödlig utgång, till illegala vapen som i praktiken placerats i mördarnas händer av den amerikanska staten. När starka misstankar väcktes att specialagenten Brian Terry mördats med ett av vapnen krävde allt starkare röster en ordentlig utredning av hela operationen. Obamas justitieminister Eric Holder påbörjade en egen undersökning tidigt i våras, för att slå fast vem som låg bakom Operation Fast and Furious, men anklagelser har förts fram att Holder bara försöker ta kontroll över ärendet för att kunna mörklägga sin egen inblandning – och sin chefs?

Hittills har skeendet visat alla klassiska tecken på en skandal som blir värre av hanteringen. Eric Holder har utan tvekan känt till betydligt mer än vad han påstått, och republikaner i Representanthuset har blivit allt mer aggressiva. Härom veckan drog man Holder inför kongressen för förhör, resultatet var att man prickade Holder efter en omröstning som gick strikt längs partilinjer. Den utlösande faktorn var 1 300 sidor med dokument, som Holder vägrade släppa ifrån sig.

Så långt var det en skandal av tveksamt värde. Ledande republikaner hade försökt undvika den, eftersom man hellre vill prata om ekonomin. Men majoriteten republikaner i Huset drev på för vidare granskning, och majoritetsledaren John Boehner gick motvilligt med på strategin.

Men när sedan president Barack Obama plötsligt använde sig av sin exekutiva makt för att blockera kongressens tillgång till de dokument Holder vägrade lämna över, då växte den tveksamma skandalen till vad som kallats för Obamas första rejäla skandal som president. Instrumentet executive privilege, som Obama använde, är relativt ovanligt och omgärdas av regler för hur och när en president får använda det. Detta var första gången som Obama använde sig av den makten, och mycket tyder på att han gör det i ett sammanhang som inte täcks av regelverket.

Agerandet är extremt, strategiskt dumt – och Obama vet om det. Han har anklagats för maktfullkomlighet, för att vilja utsträcka presidentens befogenheter bortom konstitutionen, för att vara inkompetent och naiv, för att inte vara tillräckligt värdedriven i kampen mot brottslighet, för att vara för svag – allt detta får stöd av beslutet att använda presidentens privilegium i den här affären.

Och den brännande frågan, som alla ställer sig, är: Hur illa är den bakomliggande skandal som Obama försöker dölja, med tanke på att han tar en sådan här smäll frivilligt?

Mellan åren 2005-2010 dog 134 120 människor i USA för att de saknar sjukförsäkring. Det motsvarar ungefär befolkningsstorleken i Uppsala. Bara under 2010 dog tre personer varje timme. Det visar en uträkning av organisationen ”Families USA” – som bygger på en uppmärksammad studie från ansedda ”Institute of Medice.” Flest människor dog i delstaterna Texas, Kalifornien och Florida.

Rapporten visar att:

• 60 procent av de oförsäkrade har stora problem med att betala sjukvårdskostnaden.
• Det är fem gånger vanligare att oförsäkrade cancerpatienter skjuter upp eller avstår behandling på grund av kostnaden än försäkrade .
• För andra nödvändiga behandlingar är det sex gånger vanligare att oförsäkrade avstår att söka sjukvård än försäkrade.
• 41 procent av de oförsäkrade nekades fortsatt sjukvård i de kliniker eller läkarhus de sökte hjälp.

Det kan vara värt att hålla dessa siffror i minnet när du hör republikanska politiker prata om det konstitutionellt vidriga i Affordable Care Act – eller ”Obamacare” som lagen populärt kallas. Och kom då ihåg att ett stort antal ledande republikaner under början av 90-talet föreslog nästan exakt samma åtgärder. Antingen har det politiska priset för människoliv sjunkit drastiskt de senaste tjugo åren eller så är konstitutionen tolkningsbar. Jag hoppas på det sistnämnda.

Det var på hösten 2008 som den ensamstående rörmockaren Joseph ”Joe” Wurzelbacher stod ute i trädgården och sparkade fotboll med sonen. Plötsligt, nästan från ingenstans, kommer demokraternas presidentkandidat Barack Obama vandrandes med landets alla medier i släptåg. Det återstår nu endast några dagar till den sista TV-debatten mot republikanen John McCain – och Obama befinner sig i staden Holland, Ohio, för ett kort kampanjstopp. Obama skakar hand med grannarna i kvarteret, påminner om det kommande valet och ler presidentlikt för kamerorna. Joseph stannar bollen, samlar mod till sig och går ut på gatan för att ställa en fråga till Obama:

”I’m getting ready to buy a company that makes 250 to 280 thousand dollars a year. Your new tax plan’s going to tax me more, isn’t it?”

Obama hade fått frågan förut och förklarade därför lugnt och pedagogiskt sina skatteförslag – ja, du kommer få betala något högre skatt om du tjänar över 250 tusen dollar men du kommer samtidigt att få lägre kostnader för din sjukförsäkring. Han kunde ha avslutat där och gått vidare till nästa nyfikna granne, så som han gjort hundratals gånger före mötet med Joseph. Men istället fortsatte Obama:

”My attitude is that if the economy’s good for folks from the bottom up, it’s gonna be good for everybody. If you’ve got a plumbing business, you’re gonna be better off […] if you’ve got a whole bunch of customers who can afford to hire you, and right now everybody’s so pinched that business is bad for everybody and I think when you spread the wealth around, it’s good for everybody.”

I samma stund var ”Joe the Plumber” född. ”Joe” blev inbjuden till McCains kampanjresor, fick kliva upp på scenen och vinka till den upphetsade publiken. Han blev även ett hett ämne i den sista debatten mellan presidentkandidaterna. Trots allt hade Obama hävdat att välfärdsspridning var bra för folket. Och så pratar ju endast en tvättäkta kommunist, eller hur?

Men historien slutar inte där. ”Joe” har såklart bestämt sig för att ställa upp i årets kongressval och är nu fullt upptagen med att besegra demokraten Marcy Kaptur om platsen till representanthuset. En hjärtefråga för ”Joe” är att tydligt stå upp för delstatens liberala vapenlagar. Och det är inga små bokstäver han använder i den kampen. I den senaste TV-annonsen hävdar nämligen Joe att folkmordet av både armenierna och judarna hade förhindrats om de haft rätt att bära vapen.

Att det inte gjorts en långfilm om rörmockarens liv med säg Kevin Costner i huvudrollen är ett fattigdomsbevis för populärkulturens förmåga att skildra det absurda. För vad sägs om följande filmtitel: ”THE PLUMBER – how one question (almost) changed history.” TV-annonsen skulle naturligtvis vara en självskriven scen i den filmen.

Snart (troligen den här månaden) är det dags för Högsta Domstolen att fälla sitt avgörande beträffande Obamacare. Kommer sjukförsäkringsreformen att stå kvar eller förklaras bryta mot grundlagen? Och om den inte klarar sig, ryker hela paketet eller bara delar?

Domstolsförhandlingarna härom månaden förändrade attityderna kraftigt. Innan de började skämtade ledande demokrater om hur dumt det var att tänka sig att HD skulle slå ner Obamacare. Efter var det få som inte insåg att det finns genuina konfliktytor mellan Obamacare och grundlagen.

Samtidigt är det omöjligt att dra långtgående slutsatser av förhandlingarna. Det är under arbetet mellan förhandlingarna och beslutet som saken avgörs, och därför kan fortfarande vad som helst hända. Personligen skulle jag bli förvånad, men inte chockad, om hela Obamacare klarar sig oskadd.

Ur ett valstrategiskt perspektiv, vem gynnas av vad?

Nå, om president Barack Obamas flaggskepp till reform slås ned kan det omöjligt vara goda nyheter för honom. Det kommer att vara ytterligare en signal – den starkaste – att han inte är alldeles kompetent. Mitt Romneys reaktion bör vara att lugnt förklara att det är bra att Obamacare straffats, men att det nu är viktigt att lägga fram ett hållbart förslag på hur alla amerikaner ska kunna äga en sjukförsäkring till rimligt pris.

Sedan bör han lägga fram sitt förslag, som finns och är bra: låt privatpersoner ta med sig försäkringen när de byter jobb, öppna marknaden över delstaterna, flytta skatteavdragen från företag till privatpersoner, låt små företag gå samman och sluta avtal med försäkringsbolagen. Och uppmana delstaterna att vara kreativa med egna lösningar.

Obama får något att samla partiet kring om Obamacare slås ned, och en fråga att gå till val på: sjukförsäkring åt alla. Men den har han alltså nu klantat bort en gång, och det blir avgörande att han gör det rätt andra gången. Han behöver ett förslag som lockar mittenväljare och båda partierna. Inget tyder på att han förmår överge sin progressiva agenda, men han har ryggen mot väggen den här gången.

Vad händer om Obamacare istället överlever? Well, om Obamas främsta flaggskepp förklaras ok, då kan det inte vara dåliga nyheter för presidenten. Men också i det fallet krävs att han är öppen för att fixa sådant som är dåligt med reformen.

Om reformen överlever HD:s beslut kommer Romney att ha denna fråga att gå till val på, och amerikanerna står bakom honom – det är sant i ännu högre grad för mittenväljarna. Han kan förklara hur Obamacare kostar mycket mer än vad som utlovades, hur tjogtals miljoner amerikaner ändå inte kommer att vara försäkrade, hur den utvidgar den federala makten i förhållande till delstaterna, hur den tar beslutsmakt från individer, &c. Och sedan presentera sitt eget förslag enligt ovan.

Alltså kokar det ner till hur Obama reagerar på utslaget. Romneys reaktion kommer och bör vara ungefär samma, vad som än sker. Samma sak för Obama egentligen. Skillnaden är att vi vet med ganska stor säkerhet att Romney kommer att följa planen, medan det är mycket svårt att förutsäga Obamas agerande.

Han har haft så många tillfällen att gå in mot mitten och avväpna republikanerna – och inte tagit dem. Varje gång har kommentatorer påstått att det är av strategiska skäl, att han sparar den manövern till rätt tillfälle i valrörelsen. Några avvikande röster har föreslagit att Obama inte rör sig in mot mitten p.g.a. att han inte kan: han är för långt till vänster och för mycket idealist.

Reaktionerna på HD:s utslag kommer att vara talande.

När Navy Seal bröt sig in i Osama Bin-Ladens gömställe och dödade honom steg det amerikanska folkets uppskattning för president Barack Obama. Vid ettårsminnet av händelsen fäste därför Obamas folk uppmärksamheten vid händelsen, och Obama själv använde den som argument för varför han bör väljas om: Mitt Romney skulle inte ha fattat samma djärva beslut.

Obama fick kritik för självförhärligande och att han tog åt sig för mycket av äran, men faktum kvarstod: han tjänade på händelsen.

Under våren har så en mängd läckor från Vita Huset, om diverse hemliga operationer, kommit till allmänhetens kännedom. De har alla kännetecknats av en sak: Obama framstår som en handlingskraftig och djärv ledare.

Problemet är såklart att läckor inte är bra, särskilt inte när de gäller rikets säkerhetspolitik. Därför har kritiken varit stenhård, också från framträdande demokrater, som uttryckt farhågan att de försvagar USA och riskerar amerikanska soldaters och säkerhetsagenters arbete och, ytterst, liv.

När det kom anklagelser att läckorna kan spåras till Obama själv var det därför sprängstoff. Har presidenten använt sig av sin roll som commander-in-chief som ett kampanjvapen? Och även om Obama själv har ”deniability”, har hans nära medarbetare vetat om och kanske beordrat läckorna?

Om det ligger sanning i sådana anklagelser kan historien växa till ett nytt Watergate, och Obamas chanser att väljas om är dömda. Saken utreds. Från republikanskt håll är man orolig att utredarna kommer att nå slutsatser som beställts av administrationen, vilket innebär att journalister och politiker punktmarkerar allt som händer.

Den här historien kan leda till något närmast oväsentligt, om det visar sig att läckan är en välmenande freee-lancer på låg nivå, men det finns också extremt stark kraft i skeendet. Min gissning är att vi kommer att läsa mycket om detta framöver.

Expressen kunde 2007 avslöja utrikesminister Carl Bildts nära samröre med den amerikanska bombhögern tiden före Irakinvasionen 2003. Genom organisationen ”Committee for the Liberation of Iraq” samlades ett antal republikanska hökar – och Carl Bildt – för att bilda världsopinion för ett anfallskrig mot Irak. Till Expressen sa kommitténs ordförande Bruce P Jackson om rekryteringen av Bildt:

”Vi gav honom inga direktiv om hur han skulle argumentera. Det viktiga var att han var för en intervention i Irak.”

Några månader efter att de allierade styrkorna inledde bombningen av Irak upplöstes organisationen. Uppdraget var slutfört.

Men nu verkan organisationen återuppstått i ny skepnad. I dag kallar den sig ”Emergency Committee for Israel” och opinionsbildar för ett militärt anfall mot Iraks granne Iran. I veckan sände de en uppmärksammad TV-annons där president Obama anklagas för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa Irans kärnvapenprogram. ”Nu är det dags att agera”, säger speakerrösten till bilder av uppskjutna missiler.

Israelkommittén leds av Bill Kristol, redaktör för det konservativa nyhetsmagasinet Weekly Standard, och bildades så sent som 2010. Men som av en händelse har den samma postadress som den tio år äldre Irakkommittén: 918 Pennsylvania Ave., Washington, D.C. 20003. Det råkar dessutom vara adressen till PR-byrån Orion Strategies som ägs av Randy Scheunemann – dåvarande president i Irakkommittén och kollega med Carl Bildt.

Kan det vara ett sammanträffande att två attackorganisationer delar samma adress – i ett litet tvåvåningshus – med den fruktade PR-byrån Orion Stategies? Båda med uppgiften att lobba för militär intervention?

Ja, vad tror du själv?

***

Eli Clifton på bloggen Lobelog beskriver utförligt om kopplingen mellan båda kommittéerna.

I går höll både president Barack Obama och Mitt Romney tal i den extremt viktiga battleground-staten Ohio. Från Romney, som började en halvtimme innan Obama, fick vi vad vi vant oss vid: en kompetent uppräkning av Obamas misslyckanden, och en tydlig – om än valrörelsevag – egen färdriktning.

Vad beträffar Obama finns det bara en sak vi vant oss vid under senare tid, nämligen att han kommer att säga något dumt på fel sätt. Men i går var det uppenbart att Obama insett att hans spretighet och slappa formuleringar av budskap blivit ett problem. Han gav ett välformulerat och sammanhängande tal, som inte sköt över målet. Ohiotalet var en nystart, och för första gången på mycket länge gjorde Obama något helt rätt.

Budskapet var enkelt och välkänt: Krisen var Bushs fel, jag har gjort mer än vad man kunde förvänta sig, krisen är kvar, men ge mig chansen att avsluta vad jag påbörjat, ni kan lita på mig. Och om Romney vinner, då blir det mer av samma politik som skapade den ekonomiska krisen.

Det är ett lättbegripligt budskap och Obamas enda väg till omval. Han måste hamra in detta, framställa sig som trygghetsgarant, skrämmas med Romney, och jobba stenhårt i de delstater som kommer att avgöra valet. Då kanske han kan vinna en rysare.

Hittills har känslan varit att Obama och hans kampanj letat efter den magiska formeln som kommer att sänka Romney och skänka en bekväm seger till Obama. Att man förstått att läget är allvarligt och att den bästa möjliga utgången för Obama är en knapp seger  – det är en viktig insikt. Om jag varit bookmaker att jag sänkt oddsen något för en Obamaseger efter gårdagens tal.

Men de hade fortfarande varit lägre för Romney. Mätningarna fortsätter att röra sig i en riktning som gynnar honom, exempelvis kom det en mätning från Ohio som visade djup misstro mot ekonomin och riktningen, och gav Romney en ledning över Obama med tre procentenheter.

Och det kan mycket väl vara så att Ohio avgör allt i november.