Minns du ”War On Woman”? Det gick väl helt okej med den strategin. Men inte så mycket mer. Under några veckor riktades strålkastarna mot en erkänt svag punkt hos republikanerna – alla deras olika förslag och beslut som berör den kvinnliga kroppen och självbestämmandet.

Även om opinionsframgångarna med kampanjen varit blygsamma har den åtminstone tjänat ett mobiliserande syfte. Nu ändras dock demokraternas fokus till ungdomarna.

I valet 2008 vann Obama de unga rösterna med hela 30 procents marginal till John McCain. Men enligt en ny opinionsundersökning från Harvard har Obamas stöd bland de unga minskat dramatiskt. Ledningen till Romney är nu nere på endast 12 procent bland 18-24 åringarna och 23 procent bland 25-29 åringarna. Den svaga ekonomiska utvecklingen i landet har där som här slagit extra hårt mot denna grupp med svagast förankring på arbetsmarknaden.

Som ett led i den nya kampanjen har Obama därför gett sig ut på en landsomfattande universitetsturné i veckan för att framför allt lyfta frågan om förändringen av studielånet. I juli kommer nämligen räntan för studielånen att fördubblas från 3,4 till 6,8 procent om inte kongressen stoppar förslaget.

***

Det är som om Obamakampanjen inte riktigt kan bestämma sig för en långsiktig strategi – utan hoppar hela tiden från tuva till tuva. Och att hela tiden dra krigslinjen mot de republikanska kongressledamöterna är en ytterst farlig strategi. Dels ger man en enskild ledamot alldeles för mycket makt och inflytande, dels riskerar Obama att förlora omröstningar i frågor han själv satt på dagordningen.

Vad ger det för bild av en handlingskraftig president?

***

Det är hög tid för Obamas kampanjmakare att skapa stringens i politiken och budskapen. Ska man nu prata om ungas utmaningar bör programmet vara något tjockare än endast ränteförändringar. Arbetslöshet? Trösklar? Bostad? Stimulanser?

Kanske dags för de vuxna att ta över lekrummen i Chicago?

***

Nej, det är naturligtvis långt från kris. Gallup talar dessutom om ökat stöd den senaste veckan. Men man ska vara försiktig med att luta sig mot opinionsmätningar. Tänk själv: Socialdemokraterna var ett knockat och uträknat parti i januari. Nu är de politikens guldgossar. På tre månader.

Vad säger det om väljarna? Vad säger det om mätinstituten? Vad säger det om politikens betydelse?

På Jimmie Fallons talk show i går framträdde han i en slow jam the news act med Fallon, och man måste undra: Vad sysslar president Barack Obama med?

Jag menar detta som en allvarligt menad undran: Vad sysslar president Barack Obama med? Varför framträder han på det här viset? Vad tror han att han vinner med det? Vilken bild är det han vill sätta av sig själv?

Varje sådant här framträdande föregås av diskussioner kring vad man ska göra av tillfället. Precis som när Göran Persson framträdande med en ko i något barnprogram (jag har inte sett det) var del av en image remake, är detta del av något som Obamafolket är överens om.

Det skadar aldrig att framstå som hip, häftig och cool bland dem som uppfattar sig själva som hippa, häftiga och coola. Men hur många är de? Och vad tänker resten av befolkningen?

Nu är vi inne i en bekant fas av primärsvalsprocessen: valen som måste betas av fast allt är avgjort. I går vann sålunda Mitt Romney i Pennsylvania, Connecticut, Delaware, New York och Rhode Island – fem av fem. Jämnast var det i Delaware där Newt Gingrich var 29 procent bakom. I hemstaten Pennsylvania fick Rick Santorum 18 procent mot Romneys 58 procent.

I sitt tal i Manchester, New Hampshire, förklarade Romney i praktiken att han nu är den i allt utom formaliteter utsedde kandidaten att utmana president Barack Obama: ”Tillsammans ska vi vinna den 6 november. Efter 43 primärval och caucuses, många långa dagar och mer än några få långa nätter, kan jag med övertygelse och tacksamhet säga att ni skänkt mig stor ära och ett viktigt ansvar.”

Ron Paul, som ännu inte vunnit någonting i år, kommenterade också fortsättningen: ”Jag kör på. Man vet aldrig, kanske någon snubblar?” Men Paul var ju aldrig med för att vinna ändå, och kommer att spela en obetydlig roll inför valet, så det gör inget att han fortsätter. Värre hade det varit om Gingrich eller framför allt Santorum fortsatt bråka, men efter gårdagen tycks dessa vara mycket nära att lägga av helt (Gingrich) och ge Romney sitt officiella stöd (Santorum).

Utfrågad av Piers Morgan på CNN sade Santorum om Romney: ”Det är mycket tydligt att han kommer att bli republikanernas kandidat. Jag kommer att stödja den republikanske kandidaten.”

”Det är en endorsment, eller hur?” sade Morgan.

”Om du vill kalla det för endorsement… Du kan kalla det vad du vill”, svarade Santorum.

Inte direkt helhjärtat, och efteråt förklarade Santorums folk att det inte var att räkna som Santorums formella stöd åt Romney. Det kommer senare.

Vad Gingrich beträffar tog han ytterligare ett steg närmare att lägga av på riktigt, inte bara på låtsas, efter de fem förväntade förlusterna (där Delaware var den enda som sved lite grand).

”Vi ska titta realistiskt på var vi befinner oss. Vi ska överväga noga hur vi bäst hjälper landet.”

Romney har nu några intensiva veckor framför sig. Pengar ska samlas in.

Värden för Tonight Show, Jay Leno, förklarar att republikaner har lättare för att skratta åt sig själva. Han ger ett exempel:

När George W Bush skulle vara med i programmet förklarade Leno att de ville göra en sketch i samband med intervjun. Bushs svar: ”Visst.”

När Al Gore skulle vara med gjordes samma förfrågan. Godkännandet kom efter ”fokusgrupper och var ska Gore sitta” och diverse oro och krångel.

Kanske är det bara Gore. När jag bjöd in Karl Rove till Sverige förklarade hans talarbyrå att journalister inte fick närvara vid föredraget. Jag frågade Rove.

Rove: ”Äsch, klart dom ska vara med.”

Jag: ”Kan de ställa frågor?”

Rove: ”Ja, på ett villkor. Att de inte tar upp all tid. Jag vill att publiken ska kunna ställa sina egna frågor också.”

Vilket alltså om något var att släppa kontrollen över framträdandet ytterligare.

Gore hade samma talarbyrå och var på väg till Sverige samma år, inbjuden av en svensk kommun. När kravet på ett journalistbefriat rum kom upp undrade kommunen om det inte gick att lösa. Kanske kunde journalister lyssna utan att ställa frågor? Kanske någon förberedd fråga? Gore vägrade. Besöket blev aldrig av.

Alltfler tycks nu börja ta för givet att Marco Rubio kommer att bli Mitt Romneys running mate. Charles Krauthammer säger att Rubio kommer att hitta ”ett avhugget hästhuvud i sin säng” om han tackar nej. Därefter kommer han att tacka ja.

Efter Rubios version på Dream Act har han framträtt tillsammans med Romney, vilket jag alltså tolkar som att min hypotes var riktig: det var en gemensamt planerad aktion för att hjälpa Romney hamna rätt i frågan om illegal invandring.

Här är ett inslag som dels visar Marco Rubio för dem som inte känner till honom, dels innehåller en intressant felsägning…

Efter sin hjärttranspantation har förre vice presidenten Dick Cheney synt några gånger i offentligheten. Det är skönt att ha denne kloke och rättrådiga man tillbaka i det offentliga samtalet.

I en intervju för C-SPAN’s Steve Scully gav Cheney rådet till Romney att inte tänka politiskt när han väljer sin egen vice president-kandidat. Just nu grubblar talking heads över huruvida en kvinna eller hispanic eller sydstatare eller konservativ eller afrikanamerikan, &c, behövs för att locka väljargrupper där Romney uppfattas som svag.

Cheney: ”Det enskilt viktigaste kriteriet är att ha förmågan att vara president.”

Förutom att det är sant i moralisk bemärkelse – att se till landets bästa – är det troligen klokt också i valstrategisk bemärkelse. I samma stund som John McCain utsåg Sarah Palin till running mate i förra valet tappade han all trovärdighet i de viktiga attacker mot Barack Obama som gick ut på att denne var för oerfaren.

I år är ett viktigt stråk i debatten att Obama faktiskt visat sig vara för oerfaren. Gör då inte om samma misstag.

Här är en artikel i Politico som diskuterar frågan. Inledningen: ”Det finns tio olika skäl för att välja en viss running mate. Nummer ett: att ta någon som kan hjälpa dig vinna. De andra nio kvittar.”

President Barack Obamas kampanj planerade att framställa Mitt Romney som en flip-flop – detta sägs ha varit den grundläggande, definierande egenskapen som man ville sätta hos väljarna. Under de senaste veckorna har Bill Clinton varit mera synlig än tidigare som surrogat för Obama, och nu kommer det uppgifter att han bidragit med mer än star quality. Den förre presidenten, som är omåttligt populär bland demokratiska gräsrötter, vill se Romney framställas som en farlig högerpolitiker istället.

De båda bilderna står i ett visst spänningsförhållande till varandra. Om Romney gör det han tror behövs för att folket ska gilla honom, då finns det mindre skäl att han ska driva igenom radikala, impopulära högerreformer.

Grundfrågan för Obama är: Vad anar vi hos Romney, som väljarna inte tycker om? Att spinna något som inte finns är en omöjlig uppgift.

Att Romney äger ett element av out of touch är uppenbart. Han växte upp i en rik familj och har blivit rikare. Det finns få mörka skuggor i hans liv – vad vi vet. Hur kan han, för att hålla kvar temat Clinton, feel the pain, hos de arbetslösa, oförsäkrade och utsatta?

Att han inte alltid har varit som Ron Paul i förhållande till sina värderingar går heller inte att förneka. Han har bytt åsikt i centrala frågor, ibland legitimt, men ibland tycks det verkligen som om det varit en rent populistisk manöver.

Men Romney som severly Conservative? En extrem högerkandidat? Jag kan inte se det, helt enkelt. (Här diskuteras saken i det judiska samhällsmagasinet Commentary, av Alana Goodman.)

Om jag varit Obamas kampanjchef hade jag blandat ihop de två första och försökt skapa den ryggradslöse rikemanssonen. Sedan hade jag ägnat all tid åt att kampanja mot George W Bush (igen) och det republikanskt styra representanthuset. Det är en stategi som också innehåller faror, men det visar egentligen bara en sak, nämligen att Obamas väg till omval är snirklig och smal.

Coat tails. Uttrycket står för hur den som står överst på en valsedel drar med sig mindre betydelsefulla kandidater. En mycket populär republikansk guvernörskandidat vinner ett val och skänker samtidigt en opinion till delstatskongressen, domare, polischefer, skolchefer, och så vidare, på lokal nivå.

Eller att en mycket populär demokratisk presidentkandidat inte bara vinner sitt eget val, utan dessutom lockar fram vinster åt demokratiska senatorer, representanter, guvernörer, och så vidare, i val som sker samma dag.

Motsatsen, att huvudkandidaten tros göra ett dåligt val, har ofta en stark effekt på huvudkandidatens kampanj. Lokala, framträdande partikandidater väljer att distansera sig i stället för att ge sitt stöd. Vill det sig illa kan de till och med gå i direkt clinch med den som leder deras parti.

Det finns en antydan på sina håll att detta riskerar drabba president Barack Obama. Det är framför allt det folkliga motståndet till Obamacare som gör demokratiska kandidater runt om i landet oroliga.

North Carolinas Brad Miller ska väljas om, och har gått ut och med kritik mot Obamas sätt att driva igenom Obamacare vid en tidpunkt då det politiska etablissemanget borde samlats runt åtgärder för att motverka den ekonomiska krisen. Den vänsterradikale Barney Frank, representant från Massachusetts, anser att hans parti fått betala ”ett fruktansvärt pris” för Obamacare. Den tunge senatorn från Virginia, Jim Webb, talar om Obamacare som Obamas ”största negativa faktor”. Ett av de synligaste namnen inom vänsterfalangen i partiet, Elisabeth Warren, också från Massachusetts och kandidat till Senaten, har till och med sagt att hon vill dra tillbaka en del av Obamacare. Och den demokratiske profilen i Alabama, tidigare kongressmannen Artur Davis, har utnämnt Obamacare till den enskilt mest impopuläre reformen de senaste sjuttio åren: ”Den var inte populär när den röstades igenom. Den är ännu mindre populär i dag.”

Enligt mätningar är det en minoritet av demokratiska väljare som anser att Obamacares grundbult, det individuella mandaten, borde vara tillåtet. Kandidater som är beroende av demokratiska väljare noterar detta.

Samma vilja att distansera sig från presidenten ser man för övrigt när det gäller dennes sätt att hantera debatten kring energifrågor. Där är det framför allt frågan om Keystone-pipelinen från Kanada som upprör. I Huset har 69 demokrater ställt sig på republikanernas sida – representanter som ska kampanja i sitt hemdistrikt efter sommaren. Och i Senaten har så många demokrater svikit Obama att republikanerna är nära att undvika en filibuster, vilket kräver 60 röster, trots att GOP är i minoritet i kammaren.

Samtidigt kommer det siffror från Public Religion Research som säger att Obamas ledning i gruppen 18-24 år nu bara är sju procentenheter i förhållande till Mitt Romney – en dramatisk förskjutning i en grupp som inte bara i massiva tal röstade för Obama 2008, utan som dessutom faktiskt valde att gå och rösta.

Tillsammans pekar detta på att Obama kan stå inför det problem som hittills mest tillskrivits Romney: oförmåga att entusiasmera gräsrötter, kampanarbetare och politiskt allierade. Den förmågan är bland de viktigaste om man vill vinna val.

Nu är världens hetaste film-hunk ute till försäljning. För ca 20 kronor har jag och alla andra Obamafans chansen att vinna en helkväll med Hollywoodstjärnan George Clooney och Barack Obama i Clooneys eget hem i Los Angeles. Tänk om jag hade vetat att det endast kostade en tjugolapp att bli insläppt när jag för för några månader sedan brände förbi huset i en hyrcheva. Och tänk om min fru då hade vetat detsamma…!

I ett avseende angrep Mitt Romney sina motståndare från ett mycket radikalt håll. När det gällde hur problemet USA:s många illegala invandrare ska hanteras var han långt ifrån den moderate Mitt som dämpade debatten i snart sagt varje annan fråga. Illegala invandrare skulle ut ur landet, även om de bott här i trettio år, hade barn och barnbarn, och var etablerade i det lokala civilsamhället.

Hans hållning var olycklig. Först det materiella: problemet med de illegala invandrare är typiskt ett sådant som måste hanteras med verkligheten för blicken, pragmatiskt istället för ideologiskt. Dessutom riskerar hård retorik mot illegala invandrare spilla över i en allmän negativ attityd till invandrare (vilket Romney och alla andra kandidater ihärdigt markerade emot, men ändå).

Därefter det valstrategiska: ingen trodde att Romney verkligen var denna sorts kompromisslösa radikalist, hans hållning uppfattades som taktisk – vilket är exakt vad han inte behöver. Dessutom skulle den kunna bli mycket problematisk i höst, när det gäller att maximera antalet mittenröster och minimera skadan bland hispanics.

Till undsättning: Marco Rubio!

I en egen version av den i huvudsak demokratiskt sponsrade Dream Act ger nu den republikanske senatorn, och en av favoriterna till att bli Mitt Romneys running mate, sitt eget förslag på hur de illegala invandrarnas situation kan bemötas.

Liksom den ursprungliga Dream Act inriktar sig Rubio på barnen till illegala invandrare, vilket betyder att det finns gott om problem kvar att diskutera. Men icke desto mindre. Hans förslag erbjuder visum till barn till illegala invandrare som gått ut gymnasiet, som ett första steg mot permanent uppehållstillstånd (som senare givetvis kan leda till medborgarskap, men det omfattas inte av förslaget). Det demokratiska förslaget har en konstruktion som leder till direkt medborgarskap.

Rubio betonar också att hans förslag gäller alla de barn som befinner sig i USA, men det utsträcks inte till att gälla för dem som kommer i framtiden.

Reaktionerna från Romneys folk har varit försiktiga, men inte avvisande. Och Rubio själv säger, ”Mitt Romney är nu det republikanska partiets ledare. Vi hoppades komma fram till något som han kan ge sitt stöd.”

Min gissning? Jag skulle bli ytterst förvånad om Rubio och Romney inte har planerat detta tillsammans. Deras folk har redan varit i kontakt med varandra ett antal gånger under primärvalsprocessen, och man har bland annat diskuterat frågan om illegal invandring. Också frågan om vice president-kandidatur har diskuterats bakom stängda dörrar, men bara i sonderande termer.

Detta kan vara den perfekta lösningen på Romneys problem. Att efter en säkrad nominering backa i en sådan uppmärksammad fråga skulle kasta bensin på uppfattningen att Romney (återigen) säger vad som behövs för att vinna ett val, för att sedan glatt vända på kappan.

Om han vill mildra sin inställning i frågan om illegal invandring, vem finns det som kan ge en sådan förskjutning större legitimitet än ett av partiets starkaste framtidsnamn, invandrarsonen Marco Rubio, älskad av partiets konservativa, omfamnad av Tea Party-rörelsen, men som ändå aldrig har kastat köttbitar till den populistiska falangen bland partiets gräsrötter?

Svaret är att det inte finns någon som bättre passar beställningen.

Det finns nu en rädsla inom GOP att Rubios utspel ska leda till interna strider inom partiet, ungefär som när George W Bush försökte skapa möjligheter för illegala invandrare att stanna i landet lagligt. Om det sker, och Rubio och Romney hamnar på varsin sida i en sådan strid, då har jag fel i mitt antagande. Striden kan fortfarande blossa upp, men om Rubio och Romney står på samma sida stärker det Romney inför november. Och då har förspelet till Rubios förslag nästan säkert gått till som jag beskrivit det.