Vita Husets kommunikationsbyrå, WHCA, har bland annat till uppgift att fastställa kodnamnen för politiker som skyddas av Secret Service. Grundregeln är att namnen ska vara entydiga samt enkla att både uttala och uppfatta. Förr gavs kodnamnen av rena säkerhetsskäl, i dag mest av tradition. Så får du av någon outgrundlig anledning höra ”Eagle gone to sleep” över amatörradion en kväll – ja, då vet du att Bill Clinton har gått och lagt sig.

Andra kodnamn

Barack Obama – Renegade

Joe Biden – Celtic

Mitt Romney – Javelin

Rick Santorum – Petrus

John McCain – Phoenix

Michelle Obama – Renaissance

George W. Bush – Trailblazer

George H. W. Bush – Timberwolf

Ronald Reagan – Rawhide

Richard Nixon – Searchlight

John F. Kennedy – Lancer

Häromdagen bjöd Barack och Michelle Obama på statsmiddag i Vita Huset för att hedra Storbritanniens besökande premiärminister David Cameron. Presidenten har fått en hel del kritik för urvalet gäster. Några klagar på att han bjuder in alltför politiskt, genom att välja kändisar med uttalade vänstersympatier. Något ligger det väl i detta, men jag blir inte särskilt upprörd över den saken. Lite mjuk makt kan man väl använda, och även om det inger respekt att avstå, har jag inte märkt att Obama är värre i den här grenen än många tidigare presidenter.

Värre är då invändningen att han använder statsmiddagar som ett instrument för att samla in pengar till sin kampanj. Den här typen av arrangemang tillhör det amerikanska folket och utgör en del av statens offentliga verksamhet. Att lägga beslag på evenemanget för sin egen och det demokratiska partiets räkning är omoraliskt. Också republikaner – exempelvis Mitt Romney – betalar skatt, och står därmed för fiolerna när Obama raggar stålar för att besegra republikaner och Romney i höst.

Vid den här middagen var mer än fyrtio av Obamas mest generösa donatorer inbjudna, däribland Hollywoodproducenten Harvey Weinstein och Vogues chefredaktör Anna Wintour. Tillsammans har alla de 41 inbjudna donatorerna (tolv procent av gästerna) stått för minst 10,7 miljoner dollar, det vill säga omkring 5 procent, av den totala summa Obama och partiet hittills samlat in för att vinna valet.

Gott om pengar och med vänstersympatier? Köp dig en plats vid en amerikansk statsmiddag!

George Clooney fick Michelle Obama till bordet. Hur mycket kostade det?

Du som följer USA-valet har lärt dig att det finns tre republikanska kandidater om nomineringsposten, och så en äldre farbror som alla verkar tycka om men som ingen tar på riktigt allvar. Fyra män. Två huvudkandidater.

Men det är långt många fler som bär på drömmen om att en dag sväras in som landets nästa president. Karateexperten Jimmy McMillan är en av dem, så även konspirationsteoretikern Andy Martin och hjälparbetaren Kathyern Lane.

Och så finns oberoende republikanen Fred Karger. Med sin imponerande meritförteckning som rådgivare till Gerald Ford, Ronald Reagan, George Bush och medarbetare i sammanlagt nio presidentkampanjer borde han vara en tungviktare i fältet. Det är han inte. Han är gay. Och hela hans kampanj bygger på HBT-frågan. När Karger i april 2010 meddelade sin kandidatur på en pressträff i New Orleans var han tydlig med två saker: ”Jag är den förste öppet homosexuella kandidaten” och ”Jag kommer göra samkönat äktenskap till nationell lag.”

Sedan dess har han rest runt i favoriternas fotspår och försökt fånga de mediesmulor som blivit kvar på borden när alla andra ätit sig mätta. De har knappast varit tillräckliga för att mätta en hungrig kampanjmage. Men så i söndags small det till: Fred Karger toppade den engelskspråkiga och puertoricanska tidningen Daily Sun. Nyheten i sig – att Karger nekats ett möte med guvernör Fortuño – kanske inte var en vinnare, men han fick åtminstone utrymmet att föra ut sitt budskap.

Med vind i seglet reste han vidare till fastlandet. Vill det sig väl glömmer någon av de andra kandidaterna att skrapa tallriken ren efter maten.

***

Fred Karger slog Ron Paul i primärvalet i Puerto Rico. Det säger kanske mer om Paul än om Karger. Hade jag haft Twitter eller Facebook – som alla ni andra – hade jag grattat till segern. Nu nöjer jag mig med ett litet leende.

First Lady Michelle Obama har fått kritik ibland för att vara lite som Rick Santorum – bitter, lättstött, polariserande. Och precis som med Santorum uppstår en del av hennes vrede av skäl som återfinns i hennes eget huvud, snarare än i omvärlden. Ett exempel är när hon beklagade sig hos Oprah över att hon beskrivs som en ”arg, svart kvinna”. Mediesökningar visade att den sortens kritik faktiskt inte riktas mot henne i sådana termer.

Men Michelle Obama har också fått tonvis med uppskattning för sin charmiga personlighet och hennes arbete för att göra amerikaner – särskilt barnen – friskare, och ingen kan väl undgå att se att hon är del av en stolt och vacker familj? När hon kallas för sin tids Jackie Kennedy är det detta som åsyftas (nå, med tanke på vad vi vet om JFK och Jackie i dag kanske epitetet inte verkar smickrande, men tro mig, det är avsett som en komplimang).

I måndags visade presidenthustrun upp sin bästa sida hos David Letterman, när hon pratade om familjens middagskonversationer, hur man lär barnen rätt värderingar trots att de betjänas av butlers, och nästan började gråta när hon pratade om sin MS-sjuke fars betydelse för henne.

Demagogen Michael Moore har sett Occupy Wall Street-rörelsen som ett utmärkt tillfälle att dra uppmärksamhet till sig själv. Gång på gång dyker han upp vid demonstrationer för att låta sig hyllas. Men som det här videoklippet visar går det inte alltid riktigt som man tänkt sig. Multimiljonären häcklades istället av demonstranter för sitt, well, det måste väl kallas för hyckleri.

Efter nomineringsmötet i Puerto Rico, som Mitt Romney i går vann i utklassningsstil, vänder nu alla blicken mot industritunga Illinois. Delstaten utser i morgon 69 delegater och tjänar framför allt som värdemätare för hur stark Santorums ”momentum” egentligen är, eller om Romney äntligen kan börja se ljuset i tunneln.

***

Brandmännens fackförbund, IAFF, går i en TV-annons hårt åt Mitt Romney. Varför det väljer ut Romney som huvudmotståndare är kanske inte så svårt att lista ut – det kastar litet grus i republikanernas primärval. Annonsen sänds i flera TV-kanaler i Illinois. Det ska väl i ärlighetens namn tilläggas att IAFF är ett av de mer politiska och aktivistiska förbunden i USA.

***

Den republikanske senatorn Scott Brown skämtade till på St. Patricks Day – till publikens stora jubel. I sitt Bostontal sa han: ”Som ni alla noterat har Santorum nu fått skydd av Secret Service. Det är första gången han använder skydd (läs: kondom) i sitt liv.”

***

Hur glad blir en kandidat efter att ha vunnit ett primärval? Så här sprudlande lycklig blev i alla fall Mitt Romney och hans fru Ann när de nåddes av nyheten att CNN utropat Romney som segrare i Puerto Rico. Inte så värst, eller hur?

***

Robert H. Michel, republikansk nestor och Romneysupporter, slår huvudet på spiken när han beskriver Mitt Romneys problem i primärvalen: “He’s not overwhelming, that’s the problem through the whole damn primary” och fortsätter: “What’s the spark? What’s the thing that gets him off and running? No one knows.” Nu är han visserligen glad pensionär men efter 38 år i kongressen kan Robert lukta sig till bekymmer.

Barack Obama har fortsatt svårt att samla in pengar – även om han sammantaget lyckas bättre än sina republikanska motståndare. Och då undrar du: på vilket sätt har då det svårt? Jo, om man jämför med hur han själv lyckades för fyra år sedan.

Faktum är att Obama än så länge lyckats sämre än Mitt Romney med att locka donatorer som ger mer än tvåtusen dollar, trots att historien visar att en sittande president brukar vara stark i det segmentet. Särskilt Obama hade förväntats vara överlägsen sin utmanare när det gäller stora donationer. Dels hade han vid den här tiden för fyra år sedan fått den sortens donationer från 23 000 personer, att jämföra med 11 000 i år. Dels har Obama tidigare varit mycket stark när det gäller att locka bidrag från de starka och mäktiga.

Han försöker kompensera genom att samla ihop jättemånga små donationer. Hittills har dock bara 1,4 miljoner amerikaner gett en handfull dollar till presidentens omvalskampanj. Låter det mycket? Det är det inte. 1,4 miljoner människor är lika med  0,45 procent av befolkningen – alltså, som om du bor i en liten stad med 10 000 invånare och får 45 personer att skänka pengar till din kampanj.

En svårmätt aspekt är hur Obamas Super Pac påverkar hans egen kampanjs förmåga att dra in pengar. En förklaring till att det går trögt kan vara att pengarna går till den ”oberoende” organisationen. Det tar en tag innan vi kan veta om det är fallet.

En annan aspekt av den här saken är att den utdragna primärvalskampanjen kostar Romney väldigt mycket. Om det efter sommaren visar sig att Obama har betydligt mer pengar än Romney (vilket troligen kommer att vara fallet), då har han vunnit den viktiga matchen, även om han förlorat mot sig själv för fyra år sedan.

Det har skrivits en del de senaste dagarna om hur två män som kysste varandra blev utkastade från ett valmöte som hölls av Rick Santorum. Undertexten är given: Santorum är homofob och när homosexuella män upptäcks bland hans anhängare kastas de ut.

Så är givetvis inte fallet.

Vad som hände var att två politiska motståndare som inte accepterar den demokratiska processen hade nästlat sig in på ett valmöte. När Santorum höll sitt tal ställde de sig upp och började hångla, för att på så vis förhindra utbytet av ord för att lösa politiska meningsskiljaktigheter. Ordningsvakter sökte upp dem och ledde dem vänligt och bestämt ut ur lokalen.

Det här händer med jämna mellanrum på republikanska valmöten (jag har aldrig sett det på demokratiska valmöten, men ge mig gärna exempel om det är något uppenbart tillfälle jag missat). Vanligtvis är det någon som börjar kasta tillmälen mot den politiker som framträder, men ibland avbryter man med mer spektakulära medel.

Det har spontant utvecklats en strategi för att tysta skränfockarna: publiken börjar skandera ”USA, USA”, eller möjligen den aktuella kandidatens namn. Det är därför ni ibland kan höra publiken till synes oförklarligt börja hylla sitt land när ni tittar på politiska tal eller debatter från USA. Någon har, till exempel, klätt av sig naken och springer genom publikgångarna och skriker ”Alla republikaner vill döda barn”. TV-producenterna filmar inte dessa lökjeppar, för att inte ge dem uppmärksamhet. Publiken skanderar ”USA, USA” för att de inte ska höras – och för den svenska tittaren tycks det som om denna högerpublik helt plötsligt övermannats av en så stark patriotisk känsla att de inte kan undertrycka sitt jubel.

Mitt tips att Mitt Romney skulle vinna Puerto Rico var tydligen inte så osäkert som jag trodde. Med mer än femtio procent av rösterna blev fördelningen av delegater dessutom ”winner takes all”, vilket betyder att de 20 som fördelas genom valet alla går till Romney.

Roligaste och elakaste kommentaren gavs av Romneys nära medarbetare, strategen Eric Fehrnstrom, som twittrade: ”Santorum förlorade stort i Puerto Rico; han kampanjade där och påstod att han i kongressen kallades för ’Senador Puertorriqueño’.”

Romney har nu 521 delegater, medan Rick Santorum har 253. Vidare till Illinois på tisdag och Louisiana på lördag.  Mätningarna visar att Romney leder i Illinois, medan Louisiana är hugget som stucket. Återigen står vi inför (vilken gång i ordningen?) en vecka som ”kan avgöra saken”.

Hollywoodfabriken har producerat ett stort antal liknade historier, men ingen har varit i närheten av den som nu rullas upp i delstaten Montana i norra USA. Den är så otrolig att till och med John Le Carré hade tvingats verklighetsanpassa flera kapitel för att ge romanen den trovärdighet som publiken kräver.

Det hela började med att den republikanske guvernörskandidaten i Montana och förre detta toppspionen Neil Livingstone i en öppenhjärtlig intervju för nyhetsbyrån AP återgav interiörbeskrivningar av de hårda och svåra utmaningar som en spion måste lära sig att hantera. Exempelvis tvingades han att övernatta i en lyxyacht tillsammans med galna pirater och ett stort antal prostituerade. Kort därefter publicerade den Montanabaserade nyhetsbloggen Cowgirl ett utdrag ur Neil Livingstones bortglömda manual för manliga affärsresenärer. I manualen ger Livingstone ett stort antal handgripliga tips för hur man bland annat genomför lyckade sexköp.

Men det stannar inte där. I november 2011 kunde New York Times avslöja ett känsligt dokument i en av Khadaffis gömmor i Libyen. Det var ett brev undertecknat av en belgisk affärsman vid namn Dirk Borgers. I brevet berättar Borgers att han tillsammans med en grupp som kallar sig ”American Action Group” erbjuder sig att smuggla ut Khadaffis son Seif ur landet. För besväret vill gruppen ha – som bland annat består av en f.d. CIA-agent, en republikansk strateg och Neil Livingstone – 10 miljoner dollar. Men planen gick i stöpet när Seif tvingades fly från Tripoli och senare även sköts ihjäl av rebellerna. Livingstone erkände snabbt sin inblandning i den hemliga operationen. Målsättningen, sa han, var att ”få ut familjen Khadaffi ut ur landet så fort som möjligt.”

Men Libyen fadäsen ter sig som en kort parentes i Neil Livingstones händelserika liv som spion i USA:s tjänst. Han har enligt egen utsago blivit jagad av nazister i Argentinas gator, fängslats och förhörts i Libyen, festat med Sinn Fein och ryska maffian, krälat genom hemliga gränstunnlar mellan Syd- och Nordkorea, för att nämna några av alla exempel. Men i de militära databaserna finns han endast registrerad som reservsoldat under Vietnamkriget. Hemligstämplad information, hävdar Livingstone, som efter den egenberättade tjänstgöringsperioden livnärt sig på att driva en egen säkerhetsfirma i Washington.

Avslutningsvis. Man kan tänka sig att Neil Livingstones partimotståndare, republikanen Rick Hill, nu kommer få ett ordentligt försprång i nomineringsvalet till guvernörsposten. Men då känner du inte till att Hill bland annat ertappats med ha så kallat olämpligt umgänge med en av sjöjungfrurna (?) på herrbaren ”Sip N Dip.” Det är dock en helt annan historia.

Låt oss därför ägna en tanke till Montanas hårt prövade medborgare. Det kan de behöva.