Politisk telemarketing har en lång och framgångsrik historia i amerikanska val. Det finns olika avancerade nivåer på hur det arbetet bedrivs men vanligast är att samla en grupp volontärer i en lokal och med ett manus i handen ringa upp invånare i en delstat. Budskapet i samtalen brukar ofta vara avskalat på stora politiska visioner: rösta på vår kille för han är toppen – och för guds skull rösta inte på motkandidaten för han vill förstöra ditt liv!

I veckan fastnade en republikansk volontär i Florida i en ljudupptagning. Hon hade glömt att lägga på luren mellan två samtal och allt spelades därför in i den första personens telefonsvarare.

Från samtalet (tar någon sekund innan det börjar):

”…Yea, you don’t want Obama, you don’t want Obama because he’ll get rid of your Medicare. You might as well say goodbye to it … Yea, and I don’t know if you have done any research on Obama or not, but he is a Muslim. He has got a socialistic view on the government, economy, the whole nine yards. If he had his way, we would be a socialistic country. …. Pay attention to Fox News. If you can get out and watch that movie 2016, do so, it has a lot of really good information. Just really read the newspapers and Fox News will help you.”

Sammanfattningsvis: Obama vill krossa Medicare, han är muslim och socialist och vill du veta mer ska du se den konspiratoriska filmen 2016 eller ratta in Fox News. Ibland kan engagemanget helt enkelt bli alldeles för stort. Ett kortfattat manus brukar då vara bästa skyddet mot liknande urspårningar.

För alla svenska kampanjarbetare är USA-valen en våt dröm. Det brukar sägas att de alltid ligger ljusår före oss i det tekniska utförandet: reklamspråk, kommunikationskanaler, mätningar och negative campaigning. Men på en punkt ligger de långt efter – i lokalanpassningen av budskapet.
Det har naturligtvis att göra med att vi i Sverige röstar i kommun- och riksdagsval samtidigt. Partierna bedriver därför både en lokal och en riksomfattande valrörelse. Hur statsfinanserna ska stärkas blandas därmed med behovet av en belyst gångtunneln mellan byskolan och busskuren. I USA är det rena hightech.

I förra valet var dock Obama otroligt framgångsrik i den grenen som där kallas för ”micro-targeting.” Nu försöker även Romney-kampanjen vinna röster på lokala budskap. Men frågan är om det inte gått alldeles för långt. I Virginia – som jag besöker om två veckor – har väljarna fått brev av Mitt Romney som varnar för den livsfarliga borrelia-epidemin som sprider sig i delstaten. Eller för att använda Romneys egna ord i panikbrevet: ”Lyme disease: A massive epidemic threatening Virginia.”

Men kan verkligen 756 fall i år fördelat på ca 8 miljoner invånare betraktas som en epidemi? Jag menar: i Sverige insjuknar varje år ca 10 000 i borrelia. Så även på denna punkt ligger vi långt före.

***

Undrar vad nästa lokalanpassade epidemibrev kommer att varnar för: solklåda i Florida eller frusna fötter Minnesota?

Jag är naturligtvis partisk. Så mycket sjukdomsinsikt har jag. Men jag måste ändå säga: det här är sannolikt två av valrörelsens bästa kampanjfilmer hitintills. Dessutom är de varandras raka motsatser. Den ena – Obamas – bildsätter bara Romneys egna ord, den andra – Samuel L. Jacksons – är en påkostad berättelse med den provocerande innebörden: Wake The Fuck Up!

Barack Obama

Samuel L. Jackson

Nu råder det närmast panikstämning i Romney-kampanjen. På något annat sätt kan inte de senaste dagarnas vilda svingar mot opinionsmätningarna förklaras. Med politisk prosa brukar dåliga siffror bemötas i följande krumbuktande ordning:

1. ”Det är jämnt, även om vi tappar något i just denna enskilda mätning.”

2. ”Det finns bara en opinionsmätning av betydelse – valdagen”

3. ”Vi kommentarer inte enskilda opinionsmätningar”

4. ”Det är fel på mätningarna”

5. ”Hör du inte vad jag säger – inga kommentarer!”

Romney-kampanjen är redan nu på fjärde nivån i kriskommunikationens richterskala. De har startat egna hemsidor som viktar om resultaten, ledande företrädare attackerar öppet mätinstituten och kampanjstrategen Eric Fehrnstrom sprang i dag till intern-TV-stationen Fox News med spinnet att mätningarna är riggade.

Opinionsgurun Nate Silver på Times-bloggen FiveThirtyEight förklarar tydligast av alla bakgrunden till paniken: ”There’s no point in putting it gently: Mitt Romney had one of his worst polling days of the year on Wednesday.”
I hans förutsägelse av valutgången får Obama rekordhöga 81,9 procent chans att vinna i november.

Tillväxten i USA för 2:a kvartalet har skrivits ner från tidigare 1.7 procent till 1.3 procent.

Nyordrar för kapitalvaror i USA sjönk i augusti till den lägsta nivån sedan våran 2009.

Dåliga nyheter för den sittande presidenten.

Men det finns också siffror som Obama kan lyfta fram som positiva. Exempelvis säljs fler hus till bättre priser. Konsumentförtroendeindexet steg i september till det högsta sedan i februari. Och antalet amerikaner som söker arbetslöshetsstöd sjönk för första gången på sex veckor – om än ytterst marginellt.

Samtidigt är det farligt för Obama att låta som om han försöker spinna en svår ekonomisk situation till något bättre än vad folk känner i vardagen.

Det råder ingen tvekan om att opinionen för Barack Obama har stärkts efter konventen, som nu är mer än tre veckor gamla. Demokraternas bounce har övergått i ett uthålligt övertag, och debatten 3 oktober blir nu oerhört viktig för resten av kampanjerna.

Men mätningarna är inte oproblematiska. I går visade CBS/NY Times/Quinnipiacs senaste mätningar att Obama leder med 9 procentenheter i Florida, 10 i Ohio och 12 i Pennsylvania. Problemet är att mätningarna utgår från ett mycket högt demokratiskt valdeltagande: Obama kommer till och med att dra fler sympatisörer från sofflocket än vad han gjorde 2008.

Det antagandet är svårsmält, och skälet till varför också Obamas kampanj betraktar CBS/NYT/Quinnipiacs resultat med skepsis. Men även om man viktar om mätningen till mer trovärdiga siffror passar den i en positiv trend för Obama. Dock är det rimligt att halvera hans övertag.

Det är inte ofta Sverige nämns i den amerikanska valdebatten. Men när jag nu läser Mitt Romneys omdebatterade deklaration för inkomståret 2011 hittar jag kopplingen: Han har spekulerat i den svenska kronan!

Totalt köpte Romney ca 3 miljoner svenska kronor och tjänade ca 30 000 kronor på affären. Men i portföljen finner jag även svenska låskoncernen Assa Abloy och H&M. Det var både en bra och dålig placering: Assa Abloy såldes till minus samtidigt som det blev vinst i H&M-aktien.

***

Mitt Romneys aktieportfölj förvaltas av advokaten R. Bradford Malt.

Frågan är tillspetsad, men det var ungefär den som Olle Wästberg ställde vid ett fullsatt seminarium på Timbro i går, där jag, Olle och Janerik Larsson talade om amerikanska politik från olika perspektiv. Olle syftade på Mitt Romneys hårda ton när det gäller hur situationen i Mellanöstern kommer att hanteras om Romney blir president.

Och det är klart, lyssnar man på guvernören kan man få känslan att Iran kommer att jämnas med marken tredje veckan i januari 2013. Men om man försöker urskilja faktiska, konkreta utfästelser, finner man att Romney håller alla dörrar öppna, och precis som Olle säger, finns det goda skäl att president Romney kommer att vara en betydligt försiktigare person än kandidat Romney.

I går höll Romney ett tal vid Clinton Global Initiative som var resonerande och klokt, och som lyckades både hålla fast vid de principer där han skiljer sig från president Barack Obama (åtminstone i hur de betonas), och samtidigt inte väja för situationens komplexitet. Väl värt att lyssna till, och man undrar varför Romney inte vågar tala så till partiets gräsrötter. Jag lovar att de är mer mottagliga än vad han tror.

Principerna? Romney understryker att diktaturer inte lyssnar om diplomati inte förenas med hård makt, han betonar USA:s exeptionalism, och han tror mycket på handel och jobbskapande som en del av säkerhets- och biståndspolitik.

I senaste numret av samhällsmagasinet Neo skriver jag en lååång artikel, där jag försöker förklara tre olika, motsägelsefulla aspekter av Mitt Romney. Dels att han tycks vara en mycket principiell man i privatlivet, pålitlig och konsekvent i sina värderingar och agerande. Dels att han som kampanjpolitiker tycks vara motsatsen till detta. Dels att han som resultatpolitiker är en ganska pålitlig konservativ. Hur får man ihop detta? Jag gör ett försök (och avslöjar samtidigt vad det var som gjorde hunden Seamus sjuk…).

Vad beträffar mitt påstående att allt tyder på att Mitt Romney borde vinna, utan det faktum att Obama håller på att vinna. En del kommenterar detta med att upprört påpeka att Obama leder i nyckelstater. Jamen det är ju exakt vad jag avser! Tittar man på mätningar om landets riktning, förtroende för Obama, förtroende för Obamas som ledare, förtroende för Obamas ekonomiska politik, konsumentförtroende, ekonomiska nyckeltal – allt tyder på att sittande president är på väg ut.

Men tittar man på mätningen av vem väljarna tänker rösta på, då ser det ut som om Obama ska vinna. Om den mätningen är pålitlig slår den såklart ut alla andra, men det innebär också att Obama besegrar historien eller trotsar gravitationskraften, eller hur man vill uttrycka det, och detta är intressant och kräver eftetanke: vad beror det på? Och håller det i sig under slutspurten?

En ny mätning från Pew, som studerat väljarnas attityder till statens storlek och vilka valfrågor som är viktigast, kan omöjligt tolkas på annat sätt än att det finns en opinion att hämta hem för Mitt Romney.

87 respektive 83 procent av de som svarade anser att ekonomin respektive jobben kommer att vara av stor betydelse när de väljer president. 56 procent vill ha mindre stat, medan 35 procent önskar att staten ska utnyttjas mer för att lösa människors problem. I förra veckan kom en Gallup-undersökning som pekade i samma riktning.

Det är alltså fortsatt som det varit: inget tyder på att Obama ska vinna, förutom det faktum att han är i färd med att vinna.