Idag håller jag i en utbildning i retorik och förhandlingsteknik! Den går i två dagar och just nu sitter företaget i grupper och förbereder sina presentationer. Det är en konst att förhandla. Det är inte lätt att komma ur en förhandling där båda får vara vinnare, men det är målet!
Igår kom jag hem från NY och då var det bara raka vägen till Villa Aske där jag skulle hålla en halvdagskurs i retorik och sälj för Swedbank. Den skulle hållas på engelska och det flöt på riktigt bra, hade ju värmt upp en vecka i NY. När jag kom dit så träffade jag den här personen!
Det här mina vänner det är Patrik, en mycket betydelsefull person för alla som delade gården jag bodde på i Bredäng under mina barndomsår.
Patrik var äldst och tog hand om alla på gården. Han var gårdens kung och min bästa vän Sara Florén och jag var dö-kära i honom.
Sara 7 år
Fast vi var ju bara 7år och han var så gammal som 11! Han sprang snabbast, bäst på brännboll och så lät hans oss mindre få vara med och leka. Vi såg honom alltid som en hjälte på gården. Han vågade hoppa från 3:an i hopptornet vid Mälarhöjdsbadet också.
Det var urhärligt att träffa min gamla hjälte från barndomsåren. Chockerande att jag hade växt om stora Patrik! 🙂 Men han kommer alltid var min stora hjälte från Ålgrytevägen 7. Bredäng baby, those were the days!
Den senaste veckan har jag tänkt rätt mycket på mina vänner och hur lyckligt lottad jag är. Alla är riktigt snälla, omtänksamma, smarta, roliga och vi förstår varandra. Det är en klick som har följt med genom alla åren. Några andra vänner har man förbluffat upptäckt att vi inte har något gemensamt förutom tiden som man har varit vänner. Det är en ganska chockerande upplevelse när man sitter och pratar med en gammal vän och plötsligt känner ”Men vem sjutton är du egentligen?!” och vännen känner samma sak tillbaka. Det är en lite läskig med också befriande känsla eftersom man plötsligt förstår varför det inte har klickat på länge. Tiden går och vi förändras, ibland åt olika håll. Men ibland så kanske man bara pratar helt olika språk, orkar inte översätta och går vidare. Jag har tyvärr inga retoriska knep för hur man tacklar det, men allt behöver inte tacklas. Nepp, nu ska det skrivas bok inte blogg!
Nu börjar NY vistelsen lida mot sitt slut! Det har varit en massa jobb men också en hel del nöjen. Det är alltid kul att träffa vännerna här borta.
De lever ett helt annat liv. Allt är så individualistiskt, inte alls som Sverige där så mycket är kopplat till ens ålder. Vissa saker ska bara ske vid vissa tidpunkter och de tidpunkterna är kopplade till ålder i Sverige. Men inte här, här är allt kopplat till din egna vilja. Det är skönt att komma hit, slippa frågor om barn och giftemål bara för att man närmar sig 30.
Sen fick jag jobba i Washington, börja från noll. Skillnaden med att börja från noll i Washington mot Sverige var att ingen frågade vad jag hade gjort, utan vad jag kunde göra. Fin fråga tycker jag!
Det gjorde att jag kände lite hopp inför mitt första retorikseminarium i USA, nu skulle jag visa dem vad jag kan.
Och det med rak rygg (trots att jag var skitnervös).
Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Jag har föreläst för sammanlagt 1500 personer. Efter att fått se så mycket härligt folk så är det skönt att bryta av med utsikten från tåget. Det är något magiskt med skogen och ibland känns det som den ler tillbaka.. 🙂
Igår hade Hanna och jag en härlig och lite galen AW. Det brukar alltid spåra ut lite grann när vi har våra AWs, ett oskyldigt glas blir fyra ”oskyldiga”. Hur som så måste Hanna trott att jag var megapackad när jag skulle visa henne något roligt på mobilen som jag såg när jag var i Norge. Jag glömde tillägga att det var toalettdörrar, jag trodde ju att man såg det! Så jag visade den här först:
Hanna kollade snabbt, men sköt ifrån sig mobilen och sa ”Näeee, men oj!! Näe!” Jag vet inte om hon trodde att jag visade ett kort på hennes bror (min kille) Gustav. Men jag lugnade henne och sa att det var en dörr som jag såg i Oslo. Så vi började garva och så fick hon se de andra dörrarna, visst är de häftiga?!
Så den retoriska läxan denna gång får bli, visa inga bilder på rumpor för svägerskan! Hon kan tro att det är brorsan eller någon annan, och vad som är värst av det är svårt att säga! :o)
Idag skriver Alice Teodorescu en viktig och riktigt bra artikel i Aftonbladet Debatt. Jag är precis som hon övertygad om att de 5.7 % av befolkningen som röstade på SD inte på något sätt är rasister. De vill bara markera sitt missnöje med partiernas misslyckade integrationspolitik. Hade ni frågat mig för tre dagar sedan så hade jag kanske trott att vi var tillbaka till 1991 och ”kör-ut-dem-tiden”, men jag kan inte tro att 5.7% faktiskt resonerar så.
Jag håller inte med Åkesson om det mesta, men jag håller med om att integrationen är ett problem.
Under dessa dagar har jag fått sms från folk som skrivit att ”glöm inte att julgranen är tysk, majstången har ursprung i en judisk traditon” osv. Säg det till Jimmie Åkesson i en debatt och han kommer bara svara ”jag pratar inte om julgranen utan om Sveriges misslyckade integrationspolitik”. Man ger honom en massa retoriska poänger genom att angripa honom och SD-anhängare. Att Reinfeldt inte vill ta i honom med tång, att partierna fryser ut SD och att tusentals folk demoniserar SD-anhängare som har gjort en markering kommer bara ge SD ännu fler sympatier. Att reportrar särbehandlar Åkesson och ”skämtar” genom att klä ut en sminkös i slöja och fråga om han blir arg gör bara att han får ännu högre status med svaret: Jag vet inte varför hon har slöja, det är väl hennes religion. Men jag respekterar det.”Attackerar man för hårt så väcker det sympatier hos åskådarna, det har vi sett förut.
Angrip inte SD:are, angrip deras argument och belys integrationsfrågan. Kom med bättre förslag än SD:s. Pajkastningsretorik har aldrig varit effektiv – du ska inte prata ner din motståndare du ska prata över folket till din sida.
Att blunda för dem är, gilla det eller ej, att blunda för en stor del av Sveriges befolkning. Det är inte demokrati.
Dagen har börjat riktigt fint! Hade morgonmöte med SnackaSnyggtgänget, vi smed stora planer för framtiden. Jag måste säga att det är helt ovärderligt att ha kollegor, speciellt så grymma kollegor som jag har! 🙂 Vi besökte vårt nya kontor på Kungsgatan 60, lite kungligare än drottninggatan. 😉
Annars så åt jag en god lunch med en vd som ville ha ett antal retorikträningstillfällen med mig så han kunde köra schyssta presentationer. Och nu är jag på väg till Örebro där jag ska ha två föreläsningar, en för retorikstuderande på universitetet och en för Sensus senare på kvällen!
Det visar siffrorna idag och det har de visat förut. Stora ledare med farliga eller bra åsikter har oftast behärskat retorikkonsten, och när retoriken hamnar i fel händer så kan det bli fel.
Reinfeldt, Björklund, Wetterstrand, Hägglund och Åkesson är fem skickliga retoriker och debattörer.
Åkesson har dels ridit på egen individuell retorisk förmåga, men också på andra partiledares bristfälliga retorik gentemot honom i debatterna.
Det visar hur viktigt att man inte bara har hjärna och hjärta i politiken utan också talets gåva. I USA är man tom så strategiskt att man inte främst frontar en person som har kontakterna eller har hängt med sedan ungdomsåren. Istället väljer de någon som de vet kommer gå hem hos folket. Därför är det viktigt för politikerna att välja rätt frontperson, men också för det svenska folket att få ökad retorisk medvetenhet så de förses med förmågan att genomskåda, inte bara de andra partierna utan också det egna.