Hade de två halta svenska OS-hästarna Herta och Dante Weltino varit människor hade man kunnat ge något smärtstillande, chansa att det håller och köra på.

Särskilt på dressyrhästen Dante som inte ömmar eller är svullen någonstans. Det räcker med en liten finne (hovböld på hästspråk) i en hov för att en häst ska bli halt.

Men nu handlar det om hästar.

Dels är det absolut nolltolerans för alla slags medikamenter, till och med liniment, på tävling. En häst måste vara kärnfrisk för att få starta.

Dels vill ingen ryttare (de flesta i alla fall) riskera att en lätt skada förvärras. Inte ens för en OS-medalj.

Visst hade det varit roligt att se Frida Andersén i finalen idag. Även om alla slags medaljchanser är borta.

Men för Frida själv är det troligen ett riktigt hårt slag. Herta är nyligen tillbaka efter en långdragen senskada och supertalangen Frida har ingen annan riktigt bra häst. Då spelar det ingen roll hur bra ryttare hon är.

Hon har ingen sponsor och själv pluggar hon. Där har vi svensk fälttävlan i ett nötskal. Att vi har ett helt lag i OS är bara det en bedrift.

Dante Weltino och Therese Nilshagen är däremot en tung OS-förlust. De var det fjärde starka benet i det mest spännande dressyrlag Sverige haft, kanske någonsin. En lagmedalj kändes absolut möjlig.

Det gör det fortfarande. Även om bygget är mer risky nu. Sportsliga reserven Mads Hendeliowitz säger det själv.

En tröst, Therese Nilshagen och Dante Weltino är ett ekipage vi kommer att få se mer av. Mycket mer.

Hästskötaren från stockholmsförorten Hässelby är van att jobba sig fram och upp. Hon kommer att torka tårarna och spotta i nävarna.