Jag förstår ingeting om det som skrivits om Schultz
av
Om någon minns så skrev jag här på bloggen i somras att jag hade tränat med Pijano hos Micke Schultz. Har ju tränat för Erik Berggren i många år. Men han tar semester under sommaren. Ett par år i rad har dock Erik varit så snäll att jag fått köra hem till honom i Västerås och hoppa inför varje arab SM.
Jag flyttade ju i våras till Hagbyholm i Sigtuna. En tjej där tränar för Micke Schultz och sa att han har ju träningar hela sommaren. Föreslog jag kunde vara med där istället för att åka dubbelt så långt och störa Erik mitt i semestern. Det blev en bra lösning, inkl för Erik.
Veckan innan jag skulle komma ändrade dock Micke sina planer och flyttade fram sin träning med gruppen. Men för att jag skulle få hjälp med min ”generalrepetition” lät han mig komma på morgonen och rida tillsammans med Lotta istället. Hon skulle också iväg och tävla, i Hickstead, och tränade med hästen en sista gång innan resan hon med.
Schultz var som sagt jättesnälla och hjälpsamma mot mig. Micke tog in mig i det nybyggda stallet och visade det. Jag har redan varit där och sett stallet och tänkte han kanske glömt det. Men så sa han:
”Det är först nu som jag har sett att jag har ett så fint stall här. Jag har bara kunnat se den här platsen som en kyrkogård förut”, samtidigt som han stampade i betonggolvet.
Hur ska jag uttrycka det; hela den mannens känslor över sina döda hästar kändes lika tydligt som ”en örfil”.
Förutom att hela stallet brann med alla hästar utom fyra så hoppade deras sponsor av. Sponsorn påstod att Calibra, som var en av de hästar som hade tur att överleva, var hans häst. Stort rabalder med rättegångar blev följden. Schultz vann; de ägde Calibra. Var och en som ens läst en artikel om fallet inser ju vilken pärs det handlade om.
Så när nyheten kom att Calibra skadat sig allvarligt i Dublin så blev jag faktiskt rätt orolig. Inte bara för hästen. Har man som jag stått inne i Schultz stall (gäller både Micke och Lotta), sett deras ansikten och hört dem prata om de hästar de älskat. – Varje häst -. Så undrar man hur mycket en människa ska klara av när de efter både stallbrand och rättegångar råkar ut för en olycka till; Mista Calibra!
Har läst artiklarna först på Sporthästen och sedan i Dagens Nyheter denna veckan om Calibras död. Jag vet inte om jag bara är dåligt påläst eller dum i huvudet: Men jag fattar ingenting! Jag fattar ingenting om varför det skulle va bråk mellan Schultz och Maria Gretzer. Nu var ju jag inte där. Det enda jag vet är att Gretzer lät Lotta hoppa en annan häst för att Calibra skadat sig. Så var det ju. Som lagledare måste ju Gretzer också tala om anledningen till att hon byter ut hästar. Vad är det att ”bråka” om?
Jag ser heller det inte som minsta lilla konstiga att Schultz efter alla dessa saker inte orkar gå ut offentligt och prata och berätta om sin sorg i media. Tvärtom. Jag har nyss mist EN häst, som jag älskar, och det har varit (och är) jättejobbigt. Deprimerad. Har inte kunnat äta mycket mer än äpplen. Svårt att sova och när jag sover drömmer jag mardrömmar om att alla ska dö. En av de starka minnesbilder som då dyker upp är när jag var hos Lotta efter branden och hon gick runt och visade mig hästarna som ställts i mobila boxar i ridhuset. Hon öppnade då boxarna och gick in till och gosade med varenda häst och sa till mig:
– Du ser hur mycket jag älskar en enda häst. Tänk dig då att mista 16 stycken.
Nä det kan man nog inte tänka sig. Särskilt inte om man skriver inlägg på internetsajter om att Schultz skulle vara ”skumma” eller ”konstiga” på grund av att de inte talat ut till tidningar om det. Själv undrar jag tvärtom: hur orkar de gå upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen istället för att bara dra täcket över huvudet och önska dö de med?