Det sa alltid en gubbe som hade ett stall jag stod i en gång. Visserligen ska man till viss del acceptera att andra har olika sätt, åsikter, tid eller kunskapsnivåer när det gäller hur de tar hand om sin häst. Men det finns också en gräns. Jag kan offentligt inte gå ut och skriva och indirekt peka ut personer jag träffar privat. Därför undviker jag med flit ibland att skriva om vissa saker.

Men var går gränsen då? Tyvärr överskrids gränser hela tiden. Inte av elakhet – utan av okunskap. Eller brist på insikt, eller som en veterinär svarade mig när jag ifrågasatte varför han inte omedelbart lät avliva en klart misskött sjuk häst tillhörande en kvinna:
”Hon skulle inte ha klarat av att höra sanningen.”

Vissa människor blir oerhört aggressiva när någon överhuvudtaget säger något som har att göra med deras häst. De drar sig inte för varken för att hota eller till och med utöva sina hot. Psykologiskt fattar jag ingenting om hur de är funtade. Men att det är något som inte stämmer är ju uppenbart.

Jag mår direkt dåligt när jag ser djur, eller människor, som far illa!! Jag vill inte ge några exempel för er. Hänvisar till rubriken. Men ingen kan ju åtminstone ifrågasätta mina åsikter om att man ska hålla sig till djurskyddslagen och (helst) alla andra lagar.

”Eva, du kan och vet för mycket för ditt eget bästa”, säger mina riktiga vänner.

Ni får tolka ovanstående text på ert eget sätt.

Tack
Eva