Idag ska jag hjälpa till och rida en annan unghäst: Cochran. Hans ägare Pernilla frågade mig i lördags om jag kunde hjälpa henne att få honom att stå still när hon ska sitta upp. Hänvisade lite smickrande till mina hästar som jag kan parkera utanför puben helt lösa.
    Jo det är klart jag kan, svarade jag. Berättade standard att hon alltid måst korrigera honom om han tar ett steg osv. Det hade hon gjort men det funkade inte riktigt ändå svarade hon.
    Inne i ridhuset ledde jag honom till pallen och ställde upp honom. Fick honom att stå där ordentligt still innan jag påbörjade uppsittningen. Det gick utmärkt. Jag hann till och med sätta mig och ta stigbyglarna.
    Men så började han gå iväg. Jag korrigerade honom att flytta tillbaka till pallen. Det gillade han inte. Då korrigerade jag honom igen. Han blev ännu surare och då la jag på spöet på rumpan lite för att få tillbaka honom till ursprungsposition.
    Då blev han arg!
    Tog tre bockande volter innan jag fick tillbaka honom att stå vid pallen. Men sedan stod han där. Och rörde inte en fena!
    Oj, sa Pernilla. Men det var nog bra att det var en som vågade säga till honom. Han  är inte van att få upp sådana ”kärringar” på ryggen, konstaterade hon.
   
    Men det viktiga i kråksången är alltid berömmet. När Cochran väl stod vid pallen så samma sekund han kom dit så berömde jag massor. Hade jag inte gjort det = korrigera honom när han gör fel, berömma exakt timing när han gör rätt = Hade han aldrig förstått.
    Ska bli intressant och se hur han tycker om mig idag då. =)