Den där kvällen i somras, när Maud Olofsson tindrade lite extra och tog Christian Koenigsegg till sin famn i SVTs Aktuellt, då var det redan klart. Koenigsegg skulle få sitt jättelån för att ”rädda Saab”.

Maud Olofsson som baissat både Volvo och Saab, för att de ”tillverkar fel bilar”, sa i tv-studion att det är ”såna som Christian som kan rädda Sverige”.

Jag är i Japan nu och har gått runt på Tokyo Motor show hela dagen. Det är en stillsam mässa med bara de närmast sörjande, alla utländska tillverkare har hoppat av, för att de inte har råd. Och japanerna har varit klädsamt återhållsamma. Inte ens Toyota har pengar i dag.

Hur ska Koenigsegg kunna rädda Saab? Nu finns pengarna för köpet. Man var finns de tio miljarder som krävs varje år ett par år fram i tiden för att få Saab på fötter igen, för att betala löner, köpa delar, marknadsföra och inte minst – utveckla nästa generation Saab 9-3?

Koenigsegg och hans kompanjoner lyckades skrapa ihop 720 miljoner av egen kraft, mer pengar hade de inte. Nu får de ansvaret för en storindustri med flera tusen anställda, och indirekt för ännu fler inom underleverantörsindustrin, och ännu fler inom servicesektorerna runt omkring Saab och Trollhättan.

Jag önskar Saab allt gott, men jag tar en sömntablett i kväll. Annars blir det inte mycket sova. Den här affären känns inte sund.

Det troliga är att de fyra miljarderna som Maud Olofsson garanterat är pengar rätt ner i sjön.

Sista ordet inte är sagt. Men hur ska regeringen kunna backa från alla vackra ord?

I bästa fall betyder pengarna att Saab håller näsan över vattenytan ett tag till, och att tiderna blir lite bättre, och att kinesiska Beijing Automotive tar över.

För Volvo tror jag att kineserna kan betyda stora problem, för Saab kan Kina vara den enda räddningen. Koenigsegg som aldrig tjänat ett öre på sin biltillverkning är definitivt inte den hjälp Saab behöver.