Nu ger sig försäkringsbolaget Folksam in i dubb- och partikeldebatten.
Folksam har jämfört testdata från Aftonbladets och Vi Bilägares vinterdäcktester och ett ryskt test publicerat i biltidningen auto motor och sport. Man har jämfört bromssträckor på asfalt och vinterväglag och jämfört med olycksstatistik. Det ser genomarbetat och bra ut.
Folksam skriver: ”Granskningen utgår ifrån att det finns ett samband mellan bromssträcka och olycksrisk.”.

Ja, det gör vi på Aftonbladet också. Det är därför vi fokuserar så hårt just på bromssträckorna på olika underlag.
Men sug på den här meningen: ”Trots att bromssträckan blir något kortare med helt nya dubbdäck, så är det barmark i de delarna av Sverige så stor del av vintern att dubben slits ner och närmar sig dubbfria däck efter bara något år.”
Hur ska man tolka den? Troligen så här: dubbdäck bromsar snabbare på vinterväg, men det är ju mest barmark. Eller? Kanske på något helt annat sätt. Omöjligt att gissa.
Och hur vet Folksam att dubbdäck slits snabbare än däck utan dubb. Har dom testat? Eller är det en gissning? Samma gissning som många andra gör?
Meningen är både luddig, tendensiös, ger utrymme för egna tolkningar och är direkt felaktig! Världsrekord!
Dubbdäck slits INTE fortare än däck utan dubb. Det visar våra tester.
Och dubbdäck bromsar bättre BÅDE på is och på asfalt. Också det visar våra tester.
Och sen kommer partiklarna in i rapporten. Fattas bara!

”Det finns också starka miljöskäl att välja bort dubbdäcken. Barmarkkörning med dubbdäck är en bevisad hälsofara.”
Ja, det är en bevisad hälsofara. Men hur stor? Det är inte bevisat. Ingen vet. Ingen forskare har ens försökt räkna på hur stor del av partiklarna som kommer från dubbdäcken. I Tyskland och England som också har stora problem med partiklar kommer inte en enda partikel från dubbdäcken. I Spanien och Kina som har ännu större problem är det ingen som tror att dubbdäcken är någon fara.
Bara i Sverige är dubbdäcken problemet. Bara i Sverige finns det folk som tror att alla partiklar kommer från dubbdäcken.
Men då säger jag: Ta reda på fakta. Sprid inte skrönor. Spä inte på mytbildningen.
Dubbdäck räddar liv. Det vet vi. Det erkänner till och med Folksam. Så länge odubbade däck inte ger samma säkerhet måste vi fortsätta att köra dubbat. Utan att bli kriminaliserade.
Även Folksams kunder i måste få köra på dubbdäck utan att känna skuld.

Krockorganisationen Euro Ncap började krocka bilar 1997, samma år som Volvo V70 lanserades. Den krockade Volvon blev en världssensation – för att den INTE fick full pott.

Skadeglädjen bland svenska journalister gick inte att ta miste på. ”Volvo inte säkrast” gick det att läsa i de flesta svenska medier.

Franska Renault däremot, en känd dödsfälla sedan generationer, blev snabbt en fullpottare i organisationens tester. Småbilar och stora, alla fick full poäng. Och både i reklamen och i till synes objektiva biltester korades Renault till ”Världens säkraste bilar”.

Men hur var det. Egentligen? Jag skrev att Renault satsade full kraft på att bli säkrast – i de viktiga testerna. Men hur var det i alla andra fall? Euro Ncap testade på tre olika sätt, verkligheten består av otaliga olika krockar, snett framifrån, snett bakifrån, lite mer snett, ännu mer snett…

När både Euro Ncap och den amerikanska försäkringsorganisationen IIHS testade på ungefär samma sätt, med 40 procents överlappning i frontalkrocken, alltså att bilen möter den andra bilen med 40 procent av fronten, tja, då byggde alla sina bilar för att stämma med krockprovet.

Utom Volvo. som fortsatte att bygga bilar som var säkra på riktigt. Säker i alla typer av krockar. Säker vid påkörning bakifrån, som bara Volvo och Saab brydde sig om. Innan Euro Ncap förde in det momentet i sina prover. Och säker med 25 procents överlappning. Och på alla andra sätt.

Att Volvos gamling XC90 är en av världens säkraste bilar fortfarande över tio år efter introduktionen talar sitt tydliga språk. I USA dör 25 procent av alla som dör i frontalkrockar när överlappningen är så liten. Ändå har de stora tyska tillverkarna inte brytt sig. De har byggt bilar för att bli bra testerna. Inte i verkligheten.

Men sanningen kommer alltid i kapp…

Så var det vinter igen! Lika plötsligt som vanligt. Lika oväntat. Och lika halt. Nya dubbdäck är förstås bäst om man ska vara på säkra sidan, ett par år gamla dubbdäck fungerar också. Och nordiska odubbade, om det inte är riktig blixthalka. De populära odubbade Europa-däcken bör man däremot undvika om man vill ha fäste på snö och is.

När vi gjorde vårt vinterdäcktest för ett halvår sedan blev vi förvånade över Pirellis helt nya dubbdäck, med 130 dubb, som vi antog enligt det gamla dubbreglementet. Varför utveckla ett helt nytt däck som bara får säljas en säsong och sedan bli förbjudet? I synnerhet som däcket ju var så bra.

Nu vet vi bättre. Under sommaren har Pirelli gjort det slitagetest som krävs för att ett dubbdäck ska få ha fler än 50 dubb per rullmeter, alltså knappt 100 dubb i ett normalt däck.

Och Pirelli klarade testet. Det nya italienska däcket slitet alltså inte mer på asfalten än de nya hårda reglerna tillåter.

Det betyder att två tillverkare klarat det nya tuffa dubbprovet, Nokian, som har hela 190 dubbar i vår testdimension och Pirelli som har 130.

Testvinnaren och tvåan i testet är alltså båda byggda enligt de nya hårda kraven. Spännande!

Kanske kraven på dubbförbud och avgifter blir mindre högljudda i år?

För tio år sedan var det etanolbilen som skulle frälsa världen. Trodde vi i Sverige i alla fall. Svenska politiker och miljödebattörer stod i kö för att sjunga den sitt lov.

Jag var rätt ensam om att varna för riskerna. Risken att etanolen inte var så miljövänlig som alla påstod. Risken att bilarna skulle få uselt andrahandsvärde. Risken att köparna skulle bli försökskaniner och stå där med Svarte Petter när tekniken visade sig ha en massa barnsjukdomar.

Nu sjungs samma visa igen. Fast nu är det elbilen som omhuldas. Nu är det elbilen som ska rädda oss från stigande havsnivåer och tropiska stormar.

Floppen med etanolbilarna är bortglömd. Fast elbilarna har ännu fler svagheter än etanolbilarna. Elbilarna är extremt dyra, de går knappt att ladda någonstans, annat än hemma på garageuppfarten. Och de har sin löjligt korta räckvidd.

I Norge säljs massor av elbilar med hjälp av stora statliga subventioner: Ingen skatt, inga vägtullar, inga parkeringsavgifter – och dessutom ensamrätt till de bäst placerade p-platserna i centrala Oslo och fritt fram i bussfilen.

Lyckligtvis har de svenska politikerna besinnat sig den här gången (minns när etanolbilarna körde in i Stockholm utan att betala biltull, trots att de flesta körde på bensin, som ju var billigare per mil…).

För ett år sedan hade GM problem med sin elbil Volt, den brann och den var dyr. Produktionen stoppades flera gånger för att efterfrågan var för dålig.

Och nu har det brunnit igen. Den här gången en Tesla Model S, i Seattle i USA. Tesla är biljournalisternas favorit bland elbilar.

Enligt uppgift körde bilen på ett metallföremål på vägen. Vad som sedan orsakade branden är oklart. Kanske blev det kortslutning i batteriet, som flammade upp igen, gång på gång varje gång det såg ut som om brandmännen släckt. Brandkåren var på plats efter ett par minuter, men kunde inte lämna den brinnande bilen förrän efter två och en halv timme.

Bilen har ett litium-jon-batteri, samma som i datorer och mobiltelefoner. Och som i Boeings nya Dreamliner. Som ju mest står på marken efter flera oförklarliga bränder.

Elbilen, ett spännande experiment, men ska vi försöka sansa oss lite och låta tillverkarna prova ut den nya tekniken ordentligt innan bilarna släpps ut på våra gator och vägar.

Gamla programledaren i Sveriges Radios P1-morgon, Camilla Kvartoft, ledde ju partiledardebatten i Agenda går kväll.

Tidningen Fokus (4 – 10 oktober 2013) gjorde en intervju med henne inför debatten.

Direktsändning är ju alltid lite extra pirrigt, allt måste ju klaffa. Hur förbereder man sig, vad måste man tänka på och så vidare. Och så ställde reportern frågan: Vad är det mest pinsamma du varit med om under direktsändning?

Här är svaret, ordagrannt:

– Då jag i ”P1-morgon” skulle intervjua motorjournalisten Robert Collin, som jag trodde satt i studion i Göteborg. Jag tar på hörlurarna, presenterar Robert för lyssnarna och börjar ställa frågor, alltmedan jag stirrar ner i mina papper. Vid den tredje frågan lyfter jag på huvudet, hoppar till och blir skraj av den man som sitter mitt emot mig. Det var Robert.”

Jo, så var det. Jag har varit med i P!-morgon flera gånger och imponeras alltid av hur fokuserade programledarna är. Fokuserade och kunniga och med en förmåga att hoppa från det ena ämnet till det andra, ensamma vid mikrofonen från klockan 06 till halv tio. tre och en halv timme.

Jo, den här gången blev det lite märkligt. Man brukar bara hinna med en kort nick, kanske ett ”hej” om det ligger något bandat inslag ute. Annars bara en nick. Men den här gången satt Camilla Kvartoft med pappren och läste på. Det hade varit en morgon när det mesta hade strulat, gäster som inte kom, eller som plötsligt skulle intervjuas på telefon, eller från en studio någon annan stans. Bara inte i Radiohuset på Oxenstjernsgatan.

Jag tänkte, knackar jag på hennes axel, vi satt ju inte en en meter från varandra, så kanske hon kommer av sig. Vi kör på, och låtsas som om det regnar, det är lugnast.

Hon ringde sen, när jag satt i bilen och bad om ursäkt, vad det nu var att be om ursäkt för. Lyssnarna förstod aldrig något. Det är ju det som är viktigast. Och jag berättade aldrig för någon. Men nu är det ju ute.

Så nu vet även ni som inte läser nyhetsmagasinet Fokus.

Har ni sett duellen mellan Ferrari F12 Berlinetta och Lamborghini Aventador på Aftonbladet-tv? Eller på Gustav Träffs You Tube-kanal?

Bra tv i all enkelhet. Och Gustav är ju ett geni, förstås. Med 160 miljoner tittare, eller hur många det nu är. Astronomiska siffror i alla fall.

Jag sitter i Aftonbladets tv-studio och pratar bilar med Cecilia Benedelle. Småsnack och fakta, blandat. Och så kör bilarna på flygfältet utanför Strängnäs. Med AB-reporter på plats.

Men en gång blir det riktigt fel. Jag säger att de som har gott om pengar och vill ha en snabb bil utan att det syns varken väljer Ferrari eller Lamborghini. Utan Bugatti.

Nej, nej, nej. Så är det ju inte. Jag menar Bentley, förstås! Bentley, bilen som är nästan lika snabb, men som inte skriker ut det.

Jag körde Ferrari F12 Berlinetta i Italien för en tid sen. Underbart. Men jag körde Bentley Continental GT Speed förra veckan, här hemma. Också underbart.

Läs om Bentleyn i nästa Bil-tidning.

När jag vaknade i morse var det dimma. Norrtäljeviken syntes inte alls och lönnarna utanför tomten var som grå skuggor. Jag gissar att det var ungefär likadant för många stockholmare. Dimma.

Men i bilen är allt glömt. Då är det infartstrafik som vanligt. Höga hastigheter. Korta avstånd.

Och så plötsligt är det en förare som inser att han inte ser något. Han kan 1. köra på som ingenting (som alla andra gjort före honom) eller 2. ställa sig på bromsen. Två ungefär lika usla alternativ.

Han bromsar. Och får bilen bakom sig in i bakluckan, och strax ytterligare fem bilar. Pang, pang, pang.

En smärre masskrock i Stockholms infartstrafik, på E18 just är det är vägbyggen och två smala körfält utan vägren att smita förbi på.

Kaoset kostar flera hundra tusen kronor i personskador, jodå det gick ett par ambulanser till Danderyds sjukhus, plåtskador och inte minst – långa köer och förseningar.

Bara för att folk inte kan anpassa hastighet och avstånd till väglag och sikt. Snart kommer första halkan, då om inte förr smäller det igen. För då har alla glömt. Ja, när jag passerade Viggbyholm på E18 ett par timmar efter krocken hade alla redan glömt. Det var samma korta avstånd som vanligt. Samma Täbybor som kom direkt från påfarten och trängde sig framför mig ut i omkörningsfilen, samma budbilar som kom från vänsterfil på Stocksundsbron för att tränga sig ut till höger och ner på Bergshamraavfarten, efter att det blivit heldraget.

Busbil eller budbil? Dimma eller bara dumma? Att köra bil borde inte betraktas som en mänsklig rättighet.

Dagens Nyheter skriver i dag om hur användningen av bilbarnstolar har minskat barnadödligheten i trafikolyckor på ett dramatiskt sätt. Ner 83 procent från 1982 till 2011, jämfört med en nergång på 78 procent totalt.

Det är framförallt de bakåtvända stolarna som avgör. Även fortsatt användning av bälteskuddar när ungarna börjar närma sig skolåldern är viktig för säkerheten. Och att barnet bältas i bilbarnstolen på rätt sätt.

Men ett allvarlig faktafel kan ställa till det för föräldrar som vill göra allting rätt.

DN skriver att passagerarkrockkudden fram måste kopplas ur på auktoriserad bilverkstad om man vill ha barnet fram (som av forskare anses vara den allra bästa placeringen).

Men nästan alla moderna bilar har nyckelavstängning till krockkudden. Den anses 100 procent säker och i dessa bilar ska naturligtvis ingen verkstad blandas in.

”Kvinna dog när bogserlina brast”. Så står det i Aftonbladet och i andra medier.

Men tänk efter. De flesta bilar ute på vägarna har inte ens en bogserlina fäst där fram. Hel eller trasig. Så hur rimligt är påståendet?

Alla trafikolyckor är tråkiga. Blir någon allvarligt skadad, eller dödas, är det ännu sorgligare.

Men det är något som inte stämmer. Man kör inte av vägen, in i ett träd och dödas för att bogserlinan går av.

För det första ska bogsering ske i hastigheter under 30 km/tim. Har man säkerhetsbältet på i den hastigheten är det praktiskt taget omöjligt att dödas, även om man kör rätt in i ett träd. Kanske dog kvinnan för att man bogserade i betydligt högra hastighet, eller för att hon inte hade bältet på?

Jag vet inte.

Och varför ska man ens fundera på att köra av vägen bara för att bogserlinan går av? Man har väl fortfarande en ratt att styra med?

Nej, här döljer sig en mängd fakta som vi inte känner till. Att kvinnan dog för att bogserlinan gick av stämmer i varje fall inte. Det enda jag vet med säkerhet i det här fallet är att det går av massor med klena bogserlinor varje år utan att någon kommer till skada.