Mud Walk – Nalen Klubb

av Sofia

31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

919902_608529532490912_150546067_oMud Walk leverar denna kväll. (Som vanligt!)
De är som ”mother fucking stoner fairies in thick smoke”. De är grymma.

Precis hemkomna från Europa och nu åter aktuella med StonerRide tillsammans med Mamont.

 

(Mitt eget bokningsprojekt som officiellt går av stapeln i Lund 4/9 på Hemgården). Sutar aldrig brudarna att leverera!

Att åter se dem live gör mig så otroligt taggad att turnera med dessa oerhört skickliga musiker. Vilken ära!

Live, är Mud Walk ett samspelt inferno av awesomeness. Publiken älskar dem och de total-äger Nalen och denna kväll.

Mud Walk är inte bara skickliga musiker, de är också äkta, barfota och passionerade. Jag älskar att de är ett rakt av brud kick-ass band som lirar skiten ur den manstäta stoner-scenen, såväl som i Sverige och Europa.

De är något speciellt med Mud Walk och det märks. Ingen lämnar en spelning oberörd och det ska bli oerhört intressant att se vart de kommer befinna sig framöver. Lovorden haglar!

Är det Sveriges nästa ledande stoner-export månne? Jag skulle inte bli förvånad.

IMG_3724

Spel-lista samt youtube klipp från Duna Jam:

Jag menar, hur episkt får det inte bli att lira på Duna Jam. Wohaa!

Kika även StonerRide med Mamont:
https://www.facebook.com/events/666841953345625/

 

Mamont – Nalen Klubb

av Sofia

31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Mamont är 3e band upp för kvällen och intar upp på scenen i ett moln av rök. Eller, var det verkligen rök den kvällen? Min känsla är at det borde varit det, för den känsla de utstrålar är just rökig. Och stenhård.

Min personliga favorit ”Mammuten” öppnar giget och är så rätt fram självklar. Kalle Adolfsson (sång) är ett sådant pokerface och grav i sin utstrålning, försjunken över sin gitarr och skitcool i vit polotröja.

Nalen är vid detta laget helt fullpackat och publiken nästan hänger över scenen.

Bandet är som en mustaschprydd stonerface-klunga förutom Jimmy som är skitglad bakom trummorna och fingerfärdigt skapar kontrast med taktbyten.
Mamont är som ett rockigare Siena Root – men med samma mellankolisk’a känsla.
mamont
”Jag sår ett frö” skapar allsång precis som ”Creatures” som nockar hela publiken och liksom bara väller ut över hela lokalen. Jag skrev, aningen påverkad och exalterad den kvällen att ”Mamont bara atom-levererar”. Det uttrycket känns fortfarande bra på något sätt, musiken känns i varje atom!

Spotify: Mamont – Mammuten

/ Mamont drar på tour tillsammans med Mud Walk i höst:
https://www.facebook.com/events/666841953345625/

Kansas City Shuffle – Nalen Klubb

av Sofia

31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Kansas City Shuffle stiger på scenen – som andra band upp – och river direkt hela stället. Jag känner igen star-quality när jag ser det. Och nu ser jag det.

Spotify gör dem ingen rättvisa, ty live bjuder de på något helt utöver det vanliga. Elmer Hallsby, på bas, headbangar ner till knäna och ränner runt på scenen likt en överlycklig norrlänning på grönbete. Medan Samuel Björö (sång) flinkt virar publiken – likt mic-sladden runt lillfingret och trollbinder, verkligen imponerar med träffsäkra toner och lyrik. Allt medan Johan Borgström. (gitarr) lirar så att hela kroppen kränger i takt med Jonathan Ahlberg som trummar – som om det inte vore någon morgondag.

546368_333445790060348_303151391_n576792_333445803393680_1698666869_n

 

 

 

 

 

Det är vintage-skjortor, utsvängda jeans, långt hår i ögonen. Svängig skitbra blues och allt på känsla, med känsla. Det är fantastiskt.

Det syns dessutom tydligt att bandet trivs att lira med varandra, vilket drar med hela publiken; ingen kan undgå den glädje, passion och finess Kansas utstrålar.

555414_333445766727017_1045061778_n533028_333445836727010_814826460_n

 

 

 

 

 

Kansas City Shuffle påminner mig om ett tidigt Graveyard , för de lirar och ser precis ut som dem – innan de slog. Och precis som det tidiga Garveyard – är det idag ännu osignad Kansas äkta. Äkta jävlablues-rock med 100% känsla. Jag älskar det.

Om bara killarna kan ta sig från Umeås urskogar inom en snart framtid är det bara en tidsfråga innan de slår. Vilka jäkla rockstars.

Mushroom Caravan Overdrive – Nalen Klubb

av Sofia

Lördagen 31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad.

904857_458134087589549_1863224097_o1Killarna från Krökbacken; festivalen jag vill beskriva som ”alla svenska stonerrocker’s mecka”, är först upp på Nalen Klubb med egna stonerbandet Mushroom Caravan Overdrive – och lirar skiten ur en lagom packad källarlokal.

Att lyssna på Mushroom Caravan Overdrive, är som att trippa omkring i en mossig skog fylld med magiska svampar.

Jag gillar deras lite råa framtoning, ett band jag får lite av tyskarnas trashiga stoner-vibbar av, blandat med mer kassliska skönriff, ibland känns det nästan Sabbath, fast mer 2000-tal. Typ Truckfighters, minus truckens speed i själva scenspråket….

Nåväl. Det är första gången jag åtnjuter MCO live och jag gillar vad jag ser – och hör såklart (!) Gustaf Look är en ölhivande Jesus i Cookie T-shirt och skvallrar efter giget om att det ser ljust ut för bandets framtid då de är hett efterfrågade i Portugal och Spanien.

Ska bli väldigt intressant att följa bandet framöver och se vart de tar denna  äkta svenska psy-rock ut i världen. För mer än att styra ihop festival verkar de ju kunna göra 😉 Hör Psychadelic Lady nedan:


Popaganda och Håkans briljans

av Erik

Allt härligt har ett slut. Så även festivalsommaren 2013.

Men vi ska inte deppa ihop riktigt än. Den avslutningen Popaganda bjöd på får mig bara att längta till nästa år. Mitt tredje besök på den lilla stockholmsfestivalen blev också mitt bästa, hittills.

Skillnaden mot förra året var tydlig hela tiden. Mer folk, längre köer och en mer förväntansfull stämning i luften. Med Håkan Hellström som avslutning på lördagen var det självklart på förhand att många skulle komma till Eriksdalsbadet.

Fredagen var dock lite av ett sömnpiller. Systraskap lyckades inte riktigt lyfta som första bandet ut, och även om Kate Nash och Jessie Ware var härliga kändes det lite som en uppvärmning inför kvällens stora dragplåster The xx.

Britterna med den minimalistiska scenshowen och de avskalade låtarna är något så ovanligt som ett band som funkar vilken tid på dygnet som helst. På Popaganda blev det med den ljumma sommarkvällen som inramning, vilket passar lika bra för dem som att spela mitt på dagen. De kräver inte så mycket helt enkelt. Och de mest populära låtarna från senaste skivan Coexist; Angels och Sunset, får såklart igång publiken. Bäst är faktiskt när Oliver Sim börjar skratta åt att Romy Madley Croft spelar fel.

Lördagen bjuder på betydligt bättre väder. Inget regn så långt stövlarna kan nå. Taken By Trees spelar på stora scenen under den tidiga eftermiddagen. En omgivning som inte riktigt verkar passa Victoria Bergsmans väldigt lugna ”vågpop”. Att hon har solglasögonen på sig under hela spelningen tillför inte särskilt mycket, utan bidrar snarare till att hon avskärmar sig ytterligare mot publiken.

2010 stod Hot Chip för en fantastisk konsert i slutet av augusti. Sedan dess har bandet släppt en till skiva. Den får självklart mycket utrymme på årets spelning, med all rätt. In Our Heads var en av förra årets bästa album. Och visst dansas det runt hela Skanstull, men det når tyvärr aldrig de där höjderna som för tre år sen. Att den nya singeln Dark And Stormy blir en väldigt blek del av setet är ju också tråkigt. Men jag tror att sångaren Alexis Taylor och resten av hans crew kommer tillbaka till Sverige ganska snart igen.

Håkan Hellström blev naturligtvis det stora affischnamnet när han presenterades som klar för årets Popaganda. Jag hade, likt många andra, enormt höga förväntningar på den enligt schemat två timmar långa spelningen. De förväntningarna överträffade den krullige göteborgaren med råge. När man har så många hits och när alla sjunger med i alla låtar är det självklart inte svårt att träffa rätt. Men oj vad han träffar rätt. Alla Håkan-spelningar är känslosamma. Det är gråt, lycka och ren eufori i en salig blandning. På årets Popaganda blir det så uppenbart att Håkan är en av de riktigt stora svenska artisterna i modern tid. Jag vågar utnämna den här spelningen till den bästa jag någonsin varit på. Aldrig har allting klaffat så bra som det gör när Håkan Hellström sjunger för rekordpubliken på 12 000 personer den sista augusti 2013.

Nu går vi in i en höst fylld med en massa ny musik och kommer ut på andra sidan med förväntningar inför en grym festivalsommar 2014!

Här är mina bilder från Popaganda 2013:

Systraskap
Systraskap
Jessie Ware
Jessie Ware
Kate Nash
Kate Nash
Eriksdalsbadet är ett vackert festivalområde.
Eriksdalsbadet är ett vackert festivalområde.
Det fanns självklart vackra ljus att beskåda i träden.
Det fanns självklart vackra ljus att beskåda i träden.
The xx
The xx
Taken By Trees
Taken By Trees
Hot Chip
Hot Chip
Håkan Hellström
Håkan Hellström

Rockcub feat. RockbjörnenLive 2013

av Sofia

Står med drinkbiljetterna i högsta hugg på den det tätt packade VIP-verandan och har god utsikt över scenen, strax kommen från förfest på Tyrol där Crashdïet minglade axel mot axel med Agneta Sjödin och Yohio.

Det råder en klar festival-känsla över det hela där vi står och trängs i publikhavet med burköl och vin i mugg. Det är en strålande kväll och jag inser nöjt att att RockbjörnenLive nog är den mest avslappnade och roliga kändisfest jag varit på, om man får lov att uttrycka sig så, direkt.

Kvällen börjar med skönt mingel och goda drinkar på Tyrol och bryts med precis lagom lång prisutdelning på stora scenen. (Då förvisso vissa gäster tog tillfälle i akt att smita iväg till diverse åkattraktioner runt om). Följt av riktigt rolig efterfest, även den på Grönan/Tyrol.

På efterfesten hann jag samspråka lite med en glad Håkan Hellström som tillsammans med Liza Miskovky lirade rundpingis så det stod härliga till. Dessutom fick jag  hålla i Mando Diaos egen björn (för årets livegrupp) – och kvällen blev där med episk.

Mer om Galan:
Sommarens tätt turnerande John De Sohn öppnar RockbjörnenLive tillsammans med för mig, okända rapp-artister, (hehe). Det är konfetti och gula strålkastare, pampigt.

Sanna Bråding gör ett stiligt jobb som konfrensé och ledde det hela gallant; med sin hesa whiskeyröst och coola hår.

På scenen uppträdde Yohio, Anton Ewald, Miss Li, Zara Larsson och Medina mellan prisutdelningarna, alla ovanstående representanter för det bästa* från det gångna året.

Nomineringar:
Röckbjörnen-priserna går ej via någon jury utan kommer, i demokratisk andra, direkt från folket (läs: Aftonbladets läsare).

Detta år hade över 8500 röster höjts för idolerna och Rockbjörnen kunde, med följande nomineringar; konstatera sig ”större än någonsin”:

ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT: Passenger: ”Let her go”
lätt den bästa låten av de övriga nominerade!

ÅRETS LIVEGRUPP: Mando Diao
det var de värda efter sommarens hårda turnerande!

ÅRETS SVENSKA KONSERT: Håkan Hellström
jag litar på Aftonbladets läsare!

ÅRETS HÅRDROCK/METAL: Sabaton
”jag vet inte vad jag ska säga”, citerar jag frontmannen, nej inte jag heller ……..

ÅRETS SVENSKA LÅT: Håkan Hellström ”Det kommer aldrig vara över för mig”
Från sommarens bästa film!

ÅRETS GENOMBROTT: Zara Larsson
Ingen kommentar

ÅRETS MANLIGA ARTIST: Håkan Hellström
Årets trevligaste artist?!!

ÅRETS KVINNLIGA ARTIST: Zara Larsson
Ingen kommentar 

Min nominering för bästa mellanakt föll på Solala, som vann Rockbjörnens tolkningstävling med en Hellström-cover. Riktigt charmiga pojkar det, vill jag lova. Medina avslutar ändå starkt, om inte starkast(?) med sommarplågan Miss Decibel – vilket till och med får mig att dansa. Lagom uppvärmd efter att ha spenderat samtliga drink-biljetter.

Vilken kväll och sommar det varit för Hellström förresten. Inte nog med succéfilmen “Känn ingen sorg” (och all publicitet som kommit med det) vinner han kvällen till ära hela 3 rockbjörnar! (Dessutom fick han träffa mig, så hans kväll var nog gjord 😉 ) Skämt å sido …

Jag gillar Håkan, och även fastän jag aldrig sett honom live, tvivlar jag inte ens sekund (!) på att han är värd sina nomineringar.

RockbjörnenLive var i vilket fall en helt fantastisk tillställning, jag och mina vänner hade det finemang och jag ser redan fram mot nästa festivalsommar.

På återseende vänner!

1237970_10201161139284858_1380160217_n
Jag och Mando’s Rockbjörn!
1235520_10152156664323574_48320656_n
Håkan och Lisa på rundpingis!
1013415_10201156628572093_1250150825_n
Skit goda drinx på förfesten!

 

 

 

Within Temptation + Melodifestivalen = Sant?

av Sofia
Screen Shot 2013-08-14 at 9.25.38 PM
Festivalphoto.net
Fotograf: Linnéa Burman

Within Temptation spelar på största scenen, sista kvällen och har ett enormt publikstöd (som verkar digga varenda ton). Jag står leende och förstår ingenting.

Kom nämligen dit i tro om att kunna såga mina gamla barndomsfavoriter rakt av och peka ut dem som vilse i fel forum. Men tji fick jag!

I detta glada och skålande publikhav är det helt klart JAG som hamnat i fel forum. Green Stage riktigt kokar denna lördagskväll. Så, jag ger helt enkelt upp och ger WT åter en chans …

Under ”Stand My Ground” flyttas jag direkt, efter att ha sänkt garden det vill säga, 7 år tillbaka i tiden. Jag är på nytt en mycket ung tonåring, för visst minns jag, hur WTs musikaliska dramatik talade samma språk som det blödande lilla tonårshjärta som då var mitt.
Ack! Så överväldigande livet var då.

Lika överväldigande som den scenshow som nu pågår framför mina ögon. Makabra bakgrundsvideos, blixtrande lampor, backup kör, Carolafläkt … Jösses.

Festivalphoto.net Fotograf: Linnéa Burman
Festivalphoto.net
Fotograf: Linnéa Burma

Visst är det töntigt, fast mäktigt. Lite pinsamt men imponerande ändå. Sångerskan Sharon den Adel är emellertid en fantastisk scenkvinna med fantastisk röst.

Musikaliskt dåligt, är det alltså inte, även om jag har klara svårigheter att relatera till musiken idag.

Within Temptation är ett med andra ord ett musikaliskt skillat band, men inte ett band för alla, typ, mig.

Getaway festivalen med Within Temptation och System of a Down känns som en walk through memory lane – och jag börjar nästan mysa lite inombords… Tills (!) senaste singelsläppet ”Sinéad” drar igång och krossar min fantasi om nostalgi likt en fallande discoboll.

Plötsligt har mina barndomsfavoriter gått Eurovision Song Contest!

Festivalphoto.net Fotograf: Linnéa Burman
Festivalphoto.net
Fotograf: Linnéa Burman

Nya låten ”Sinéad” är nämligen inget annat än en melodifestivaldänga.

Jag finner mig emellertid nsabbt och börjar kvickt planera att låta dem representera Nedländerna nästa år. (Jag lovar jag att de kommer ta hem allt).

De har nämligen hela paketet: En söt tjej i glittrande klänning, Carola fläkten samt maffig scenshow till en radio- och kvinnovänlig låt. Total-drama samt som på grädden på moset: en discovideo (!!) på backdropen .

Jag ser igenom bluffen, WT är inget mer än radiofrendly. Det är dags att gå hem.

Jag lämnar Getaway och metalvärlden för alltid, ty jag befinner mig helt klart i fel forum. Discometal tack och adjö! Hycklare är ni andra som först headbangar till Lamb of God och sedan kvickar på röven till detta. Skäms 🙂

Truckfighters låter sig inte förolämpas av fesljummen publik

av Sofia

 

DSC_0128 copy 1

Truckfighters spelar som vanligt i 90km/timmen, men Getaway bjuder på det lugnaste giget jag någonsin sett med dem.

Jag vill skylla det helt på publiken: svensk, nykter, fesljummen töntpublik som knappt låter stackars Dango crowdsurfa när han vill det.

Jag har sett Trucken lira i Berlin där hundratals galna tyskar klättrar på varandra. Jag har kastats upp på scenen och deltagit i vilda mosher, haft the time of my life, funnit livsvänner och fiender. Jag har lämnat gig med Truckfighters haltande, med rivna kläder och blåmärken.

På Getaway kunde jag istället besviket och med lätthet gå längst fram till kravallstaketet, ställa mig i lugn och ro för att avmätt knycka på nacken. VA!? Vart var kängan i huvudet där? (Så ska det inte vara!)
Du ska slåss för att kunna vara med när Trucken spelar.

Svensk publik kanske inte förstår stoner rock …
Kommer jag få skit för det nu?

Dango verkar i alla fall vara med mig och kommenterar: ”Vi får låtsas att det är sent på kvällen och alla är fulla som fan”. Svennarna som inte förstår stoner skrattar förstrött… Jag vill slita mitt hår. Truckfighters förtjänar bättre!

De är i varje fall roliga att se, nu när jag verkligen i lugn och ro (…) kan ta del av 2 meters hoppen – som verkar vara i 2 minuter; de landar liksom aldrig (!). Den galna scennärvaron, de bara och vältränade överkropparna. Jag ska väl inte klaga…

Dessutom erbjuds äntligen lite bra musik på Getaway. Som tydligen slog publikrekord i år, men bjöd på de sämsta akterna jag någonsin vart med om på en enda festival. (Eller så är det bara jag som slutat digga metal…)

Näväl, Jag for till Gävle för band som Truckfighters och Uncle Acid och här är i vilket fall Trucken och de leverar fastän publiken är död. Poäng till dem!

Uncle Acid & The Deadbeats

av Sofia

Detta mina vänner, är orgasm i mina öron.
Låten ”Mr Abraxas” sätter ton för allt. Uncle Acid är genialiskt med backup sång i post flower-power doom stil. Gnälligt, segt, trögt, medryckande, skitbra. Min fot stampar mekaniskt takten till nedtonad bas.

Publiken fixerar storögt bandet som likt vålnader träder fram ur senapsgas (läs gula strålkastare över riklig mängd rök) och rycks med i ”I’ll cut you down” som öppnar giget. Det är så bra!

Gasklockan är fullsmockad, och gungar av apokalyptiska 60’s beats, ignorant för den domedagsaktiga lyriken. Jag ryser av musikaliskt välbehag. Vad som får mig på fall är den mystiska stämning som byggs upp genom välspelad äkta doom tillsammans dåsiga stämmor i maffig unison.

Ucle Acid & The Deadbeats är oerhört bra live och får mig att tänka på ett ”chillt” alternativ till Wolfmother eller nedstämt halvsovande Merciful Fate. Fast mycket, mycket bättre.

Något alla måste kolla upp eller ge en ny chans som inte blivit förtrollade redan. Ty detta är bra musik vänner, klockrent!

System of a Down skapar nostalgi på Getaway

av Sofia

Getaway dag 2.
System of a Down, som fått så oerhört dåliga betyg live – imponerar! Kanske tack vare fusk-backup’en, kanske tack vare att de skärpt sig. Vad vet jag? Inte mycket uppenbarligen; då jag exempelvis inte var varse att jag kunde samtliga av deras texter utantill…

Är min lyrik-kunskap pinsam eller precis som SOAD’s liveframträdande: imponerande? En fråga för andra att bedöma.

För full hals sjöng jag emellertid mig hes till Lost in Hollywood och Hypnotize – utan att skämmas! Trygg med att jag knappast var den enda i publikhavet som också haft SOAD på repeat i tonårsrummet, för en eller två; tidsåldrar sedan.

Det var, för dem som (likt mig) var själsligt stora nog att ”dra ut stolpen ur röven” och erkänna att ”SOAD faktiskt vart bäst en gång i tiden”; ett skitkul gig. Dels för att det lät bra, dels för att alla kunde låtarna, och dels för att det var sent på kvällen och dels för att samtliga var fulla. Det var nostalgi.

Vad jag emellertid saknade var en schysst backdrop samt låten ”Violent Pornography” – jag personligen har många roliga minnen att knyta till. Turligt nog räddade ”Sugar” mitt humör, även fastän vår käre Daron Malakian ibland inte verkade vara helt med på noterna, bokstavligen.

I det stora hela: en bra show, ett bra gig.
Jag har inget store att klaga på, det var kul och scennärvaron fanns där.

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB