Klart jag gillar Ghost, de är från min hemstad Linköping och jag vet typ, vilka som gömmer sig bakom Darth Vader kostymerna. Har de ändrat maskerna för the Nameless Ghouls förresten? Eller är det bara första gången jag tittar närmare på dem? Tyckte de såg lite plastiga ut nämligen…

Javisst förstår ni, kära läsare, här är jag i full gång med att kritisera scenoutfits igen.

Till musiken:
Självfallet låter de precis lika kopiöst bra live som alltid.

Som om det plötsligt skulle försämrats efter världsturnéerna förresten? Tror inte det.

Jag är alltid fascinerad av publiken på Ghost. Det är inte musik att headbanga eller starta mosh till. Istället står vi blick stilla och knycker avmätt på nacken. Jag undrar hur det är att spela inför en sådan publik?
En och annan knuten näve far så klart i vädret från och till men mer aktivitet i publikhavet än så är det inte.

Jag saknar att se Ghost på en liten scen. Jag föll för Ghost när de spelade på Muskelrock 2011. Det var verkligen en av de bästa spelningar jag upplevt i hela mitt liv. Stod som fotograf i fotodiket framför en scen som mer var i golvhöjd än något annat. Publiken bakom om mig var onykter och helvild. (Ghost var nämligen rejält hypade bland en sådan nishad publik som på Muskelrock för 2 år sedan). Där var det folk som flög över kravallstaket kan jag lova. Själv stod jag så nära inpå bandet med kameran i hand att det var som om Papa Emeritus andedräkt immade igen mitt kameralins, så nära var det!

Knappast den känslan nu när de lirar på Metaltowns största scenen i dagsljus. Men det är alltid kul att se dem och jag gillar verkligen vad de gör.

Står och käkar min veganburgare och kisar mot testosteronexplotionerna
(dvs: den totalt superlöjliga eld showen som känns helt over-the top) – precis som hela Sabaton konceptet vid närmare eftertanke också gör… Tuggar eftertänksamt och dömer allt och alla. För jag är så himla cool.

Jag vill kalla publiken ”bönder från bruket” och bandet spännis-macho.

Stå där i kammobyxor och sjunga om krig med påklistrade magrutor på tröjan, de kan väl inte ta sig själva på allvar? Vi med veganburgare viskar om att bandet är … ögonbrynshöjande nationalistiska.

Lämnar spelningen efter ett par låtar med näsan i vädret. På tok för macho för mig minsann, eld regnar över bandet och publiken och jag bara går.

Men vem är jag att döma? Själv lyssnar jag ju på band som skrålar om satan och helvetet, att bränna häxor på bål och hela den biten. Ögonbrynshöjande åt annat håll kanske?

/Himla cool bild från festivalfoto via min kollega Caroline förresten!

Efter aningen (vädermässigt) dyster torsdag. Bjuder fredagen och lördagen på sol, sol, sol.
Göteborgarna anländer lagom med gratisbussarna från Nils Eriksson efter jobbet vid 6-tiden.
Campingen håller hög nivå, en bränd axel, ett trasigt tält och massa billig öl, gott humör och glada hårdrockare, precis som det ska vara!

Det går att ta ut pengar i öltälten (mycket uppskattat). Maten är lite dyr, men det går att komma undan med en helt okej thaigryta för 50-lappen.
I backstagebaren minglar halvkändisar så som radiopratare i Bandit, avdankade (tidigare kända) bandmedlemmar, turbojugendfans, lokala band och en och en annan groupie (jag försöker att inte titta på för då känner jag bara förakt och återigen förakt), samt annat löst folk.
Det går att köpa godis överallt, vilket resulterar i en glad Fia.
Motörheadölen i backstagebaren kostar också bara 40 kr (!) vilket ger en ännu lite gladare Fia.

Det är mitt första år på Metaltown och jag förvånas över hur liten festivalen faktiskt är. Det råder en tydligt gemytlig och nära stämning på området, det är trevligt. Speciellt trevligt är det att sitta på kullarna vid stora scenerna och småslött kika på banden i kvällssolen.

Tyvärr är köerna långa till bussarna hem. Det tar nästan exakt 1 timme utav väntan och bussfärd till Nils Eriksson om man är otaktiskt (som mig) och i sakta mak beger sig mot bussarna precis efter att sista bandet går av.

Bussarna går i vilket fall hela dagarna fram och tillbaka vilket är ett stort plus.

Metaltown klarade sig fint trots Motörheads avhopp och jag gissar på att festivalen går plus i år med de ständigt fulla öltälten, toppen organisationen och alla balla bokningar.

Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.

Metaltown, sänkt i dimma under gå himmel och i ett dis av lätt sprayregn: Runt 6-tiden är området knappt halvfullt. Oroar mig för hur mycket folk festivalen lyckats locka i år. Med lätt blåfrusna fingrar och huttrar jag med min Motörhead-öl i ena handen, inklämd i VIP tältet tillsammans med resten av press-folket.

Trots att kvällens huvudakt och dragplåster Motörhead ställt in bara dagarna tidigare släpper inte Metaltown konceptet för det. Motörheadphones presentaras och säljs som bästa hörlurarna för rockmusik. Samtliga runt om mig har Motörhead tröjor på sig och snart ska i alla fall Mickey D komma och snacka.

Sniffar jag en lätt besvikelse över att Motörhead konceptet föll i tältet? Ja, det måhända, men så får (som plåster på såren) varje festivalbesökare med en- eller tredagarsbiljett ta med sig en vän helt gratis på torsdagen – så ingen större fara bland fansen i alla fall.

På campingen festar unga Sabaton-kopior loss till Primo Victoria som spelas om och om igen hela kvällen.

I öltälten härjar Turbojugends från hela Sverige, välter bord och för allmänt oväsen, till oss andras irritation eller underhållning, helt beroende på inställning hos oss civila*.

Lagom till att Turbonegro kliver på scenen vid halv åtta tiden är området skönt packat. I öltälten upplever jag att serveringen inte är så stressig som på Bråvalla och uppskattar att kunna köpa min öl på 3 minuter och med lätthet smita fram längst fram i publikhavet utan att bli irriterad och dö på halva vägen.

Tycker att Metaltown även lyckats bra som organisatör som levererar  lagom

mycket volontärer och mat-tillgångar. Det är rent och snyggt och tydligen kan man käka krokodil och det är ju ballt, eller?

I det stora hela är det bara vädret (haha japp, jag klagar på vädret nu) som skulle kunnat lättat upp stämningen. Efter att Turbonegro klivit på scenen fanns det bara partaj kvar av kvällen. Mustasch levererade som vanligt och bjussade på “Ace of Spades” i Motörheads ära. Publiken var vild; och lika vild på Clutch – som verkligen levererade. Aldrig att jag sett det bandet så aktivt på scenen förut, det var skitkul att se! Sist men inte minst lirade ju då mitt favoritband för hela festivalen; Graveyard. Vilket såklart, var magiskt.

Dag 3. Sista dagen på festivalen och det regnar. Inte så lite heller. Människor flyr Bo Kaspers och halkar i leran. Himlen har öppnat sig och hela festivalområdet förvandlas plötsligt till ett öde krigsfält.

Vi i baren skruvar på oss och plåstrar om de som fallit huvudstupa i skiten. Inga kunder. Ingen kommer. På avstånd ser vi hur en karusell i tivolit fastnat och hur människor hänger upp och ner i hällregnet sådär 20 meter upp i luften. De får skylla sig själva och vi garvar. Men sedan spricker det upp och folket strömmar till. Lagom till att A Day to Remember kliver på scenen är festivalområdet fullt. Volbeat och Avicci blir för mig dagens höjdpunkter. Stående i bar 2 har jag bara möjlighet att höra akter från Blue Stage och  … Takida imponerar föga. (Men!) Det är ett fantastiskt drag på Volbeat och låtar från senaste plattan låter precis lika bra som de från den första. Avicii lockar ju även såklart en enorm publik. Ljus-showen är imponerande och klubbkänslan finns i luften fastän vi alla står med lera upp till knäna. Vi i baren tar tillfället i akt att dansa på öltunnorna, med utkik över hela scenen. Mäktigt känsla att känna marken skaka under tusentals hoppande fötter, och se hur nästa dags ljus börjar färga himlen i en tidig nyans av blå. Allt till tusen småtjejers skrik till Wake me Up och Levels. Nej men okej, det var skitkul. Jag dansade på bardisken och var inte alls hårdrock, men va fan. Vi vrålade alla med och dansade som galna.

Dag 0. (Dagen före festivalen) Stämningen är förväntansfull, nästan vibrerande under regntunga moln, dagen innan dörrarna slår upp. Då de första av de förväntade 50 000 besökarna checkar in på campingen till årets nykomling.; Bråvalla festivalen, strax utanför Norrköping. Spårvagnsstrejken till trots anländer en strid ström glada festivalbesökare från Sveriges alla hörn med taxi buss och bil. Ölkflak bärs och tappas i marken, musik dunkar från en gigantisk speaker på en späd axel, rullväskor fastnar i leran och åskluften ligger behagligt varm runt om oss i allt det gråa och våta från dagens hällregn.

Ostabilt väder till trots är vi inte ledsna. För festen är redan igång och sol väntas de kommande dagarna, för att inte tala om grymma band som: Rammstein, Stone Sour, Johnossi och Avicii! Tältet slås upp och första ölen knäcks. Vi är redo Bråvalla. Skål!