Dagen före festivalen.

Träffar några trevliga urkultare på tåget från Stockholm-Sundsvall. Jag vill inbilla mig att jag redan där; tydligt känner av de norrländska ”goa” vibrationerna. (Allt med Norrland känns nämligen oerhört exotiskt och spännande eftersom jag aldrig varit nordligare upp i vårt land än Uppsala). För visst måste allt vara annorlunda i Norrland tänker jag. ”I Norrland är alla trevliga och allt är fantastiskt” fortsätter jag fundera och blir inte alls irriterad när kaos bryter ut med 5 skrikande småungar runt mig och folk som går vilse i vagnarna. Jag tänker förnöjt att det råder ett ”gemytligt kaos”, charmigt Norrländskt liksom – och somnar på fläcken. Vaknar strax upp när en man hjälper min vän med hennes väska, hör främlingar småpratar med varandra (så exotiskt!) och medan tåget börjar rulla, rullar även jag mot norr. För första gången befinner jag mig ovan Uppsala. Norrland och urkult festivalen väntar, vilket Äventyr!

Det är frågesport på en elektronisk skärm på det lilla norrtåget mot Umeå. – “Så gulligt!” myser jag. Vi är 2 timmar försenade, men vad gör det?

Utanför tågfönstret löper  berg och dalar. Det är så lantligt. Så gulligt. Sollefteå är en håla men solen värmer, vi passerar övergivna byar, kommer äntligen fram.

Slår upp tältet 1 m från älvkanten och avnjuter systembolagets billigaste ful-vin med de få norrlänningar som lyckats irra sig hit en hel dag i förväg.

Jag befinner mig på badplatscampingen, 500m nedan Urkult festivalen. Ja 500m i 70 graders vinkel nedåt, precis exakt så. ”Dödsbacken” som går från campet upp på området är det brantaste jag sett, det är ett skämt. Förra året bröt ett fyllo armen och detta året föll och kanade jag 3 gånger i denna dödsfälla! Närheten till Nämforsen och det natursköna i området väger emellertid upp det hela. Ännu är det dagen före portarna slås upp – men började redan där i fallet mot vad jag trodde skulle bli min död, inse att Urkult kanske ändå är något speciellt, bara för att senare förstå att det är den bästa festivalen i landet!

Dag 1 avklarad, somnar i ösregn till Eddie Meduza på högsta volym i campet intill.

Dag 3. Sista dagen på festivalen och det regnar. Inte så lite heller. Människor flyr Bo Kaspers och halkar i leran. Himlen har öppnat sig och hela festivalområdet förvandlas plötsligt till ett öde krigsfält.

Vi i baren skruvar på oss och plåstrar om de som fallit huvudstupa i skiten. Inga kunder. Ingen kommer. På avstånd ser vi hur en karusell i tivolit fastnat och hur människor hänger upp och ner i hällregnet sådär 20 meter upp i luften. De får skylla sig själva och vi garvar. Men sedan spricker det upp och folket strömmar till. Lagom till att A Day to Remember kliver på scenen är festivalområdet fullt. Volbeat och Avicci blir för mig dagens höjdpunkter. Stående i bar 2 har jag bara möjlighet att höra akter från Blue Stage och  … Takida imponerar föga. (Men!) Det är ett fantastiskt drag på Volbeat och låtar från senaste plattan låter precis lika bra som de från den första. Avicii lockar ju även såklart en enorm publik. Ljus-showen är imponerande och klubbkänslan finns i luften fastän vi alla står med lera upp till knäna. Vi i baren tar tillfället i akt att dansa på öltunnorna, med utkik över hela scenen. Mäktigt känsla att känna marken skaka under tusentals hoppande fötter, och se hur nästa dags ljus börjar färga himlen i en tidig nyans av blå. Allt till tusen småtjejers skrik till Wake me Up och Levels. Nej men okej, det var skitkul. Jag dansade på bardisken och var inte alls hårdrock, men va fan. Vi vrålade alla med och dansade som galna.