Äntligen är jag tillbaka!

Efter att ha tillbringat sommaren i vackra Dalarna med att göra radio på P4 är jag nu redo att bevaka fantastiska Way Out West. Jag var här förra året också, då gjorde jag ett reportage om filmsatsningen på festivalen. Endast tre spelningar hann jag med.

Den här gången kommer mitt fokus att ligga på musiken. Förvisso är jag också sugen på att se premiärerna av Monica Z och Snabba Cash III – Livet Deluxe. Men de rörliga bilderna kan inte mäta sig med Grimes, The Knife, Haim, Beach House, Kendrick Lamar och så självklart allas vår Håkan Hellström.

I år är Way Out West hetare än någonsin. Delvis beror ju detta på festivaldöden. Håkan var bokad till både Siesta! och Peace & Love. Då blev WOW ett givet stopp i stället. Omar Souleyman var bokad till Stockholm Music & Arts, men nekades visum. Då passade Göteborg på att bjuda in honom, och även om det inte är säkert än att han får visum den här gången måste jag säga att Joel Borg och de andra som jobbar med festivalen gör mycket rätt.

Det helvegetariska matutbudet är bara ett exempel. Läget, stämningen, närheten till staden andra. Allt gör Way Out West till Sveriges just nu bästa och hippaste festival. Nu återstår bara att Stay Out West, klubbspelningarna, fungerar bättre än tidigare. Med fler klubbar i år kan det kanske bli så. Jag ska i alla fall göra ett försök och gå på Mount Kimble på hotellet (!) Clarion Post.

Under festivalen bor jag i princip granne med området. Så under en cykeltur i dag passade jag på att ta några kort på hur Slottsskogen pyntas inför invasionen på torsdag:

På senaste tiden har jag blivit kontaktad av ett antal olika band. Intresset ligger oftast på att jag ska blogga om dem, men vissa vill även träffas för att få höra vad jag har att säga. Kuligt. Verkligen! Eftersom jag alltid är på jakt efter nästa stora band/artist så är det alltid lika spännande att se vad de besitter för talanger.

Nu tänkte jag dela med mig av några toner och budskap från dessa. Vad tycker ni om dem?

Tableau är ett svenskt indierockband som precis släppt sin första EP. Tycker inledningen till Rescue Me är tjusig, men låten fastnar inte riktigt. Däremot tycker jag att What Would You Say är bättre. Hade mer än gärna hört den i en liveversion där sångarens röst verkligen skulle passa! Detta är ett band jag verkligen ska hålla koll på!

Leading Edge är ett annat svenskt band. De kommer från Lund och håller sig till genren pop. På något sätt känns dem som ett nyare The Cranberries. What History Writes är en söt låt där sångerskan Anna kryddar melodin med en fyllig röst. Även om jag tycker deras musik är bra så kan jag inte låta bli att sakna det där lilla extra i deras profil.

Slutligen vill jag presentera ett band som går under namnet Three Green Trees, TGT. Nu ska jag vara ärlig och inte ta någon credd för det var faktiskt min vän Emelie som tipsade mig om bandet. Bandet har hittat sin plats i musikvärlden och lyckats levererar en fantastisk EP som fått alldeles för lite uppmärksamhet! Vilken festivalscen hade dessa grabbar inte platsat på? Jag ger er deras populäraste låt Pyramid Schemes, men jag förelår att ni lyssnar igenom EPn från start till slut då den är uppbyggd på ett sammanlänkande vis.

Mycket effektiv vecka. Efter tre veckor av semester med fokus på att bara vara ledig, så är jag nu i gång. Jag vet att jag ofta använder ord som motivation, inspiration och energi, men det är mina tre ledord för att lyckas med det jag vill.

I måndags hade jag möte med Katia & Sofia om en ny affärsidé. Igår hade jag ett möte med en tjej som jobbar på Spotify, som PR-chef för Norden. Sedan trillade två trevliga mail in från Live Nation och Sony Music. Imorse hade jag frukostmöte med Marcus, som går under artistnamnet Maverick. Under sommaren har vi varit duktiga på att gå om varandra och inte hitta tid för projektet, men nu är vi redo att köra i gång för hösten!

Nu ska jag åka iväg till Trosa tillsammans med mina tjejer. Sen ikväll ska jag ha ett möte med ett band!

Avslutar med dagens repeat – SJUKT BRA KOMBO!

I torsdags besökte jag den vackra staden Hudiksvall för första gången. Spinnup hade nämligen ett samarbete med HudikKalaset och ett helt gäng osignade band skulle spela på där.

Fotograf: Lina Holmbom

Jag lyckades till och med fastna på bild jag med. Det är rätt ovanligt då jag brukar vara den som springer runt och bär på kameran och tar bilder. Här tillsammans med Great Until You och ett par andra personer innan spelningen.

Banden som spelade var flo., Dapz, Georgian Waters, Hängslena Brinner, Great Until You, Zackarias, My Remorse och The Amplified Mojos. Jag var så klart där för att titta på Great Until You, men alla banden gjorde riktigt bra ifrån sig och det var väldigt kul att se hur många osignade talanger det finns där ute.

Spinnup scenen var en succé och jag hoppas vi får se många evenemang som det här i framtiden!

Great Until You. Fotograf: Lina Holmbom

För er som inte har koll på vad Spinnup är så är det, väldigt kortfattat, en tjänst skapad av Universal Music där artister lägger upp sin musik och inom ett par dagar finns den hos alla de stora affärerna och streamingtjänsterna. Spinnup.com

 
Pratade med en av mina absolut bästa vänner som numera bor i Australien. Hon frågade, som man oftast gör, hur jag mådde och när jag svarar henne inser jag hur fantastiskt lycklig jag är. Någon gång i våras gick allt väldigt bra och jag hittade mig själv, fokuserade rätt och spontana beslut gjorde mig gott. Mycket är tack vare mina vänner som har gjort den här våren och sommaren bättre än jag vågat drömma om.

Här är ett urval från de senaste dagarna.

Japp. Det blev precis som jag förutspått. Göteborgs stolhet, Håkan Hellström, är med mig var jag än går. Just nu är det spåren från Way Out West-spelningen som rullar här hemma. Jag har alltid varit svag för liveinspelningar, så hittar jag en låt jag diggar så googlar jag sönder tills jag hittar en akustisk- eller liveversion.

Förutom att albumet är liveinspelat, så är självaste låtarna magiska. År&Dar, som jag jobbade med tidigare, samarbetade med samma producent som ligger bakom Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg-albumet. Du Ligger Med Andra Nu är År&Dar’s senaste singel, som jag älskar! Jag har alltid varit negativt inställd till svenska musikvideor – men den här videon är ett undantag då jag inte får nog av den. Speciellt den kärleksfulla inledningen!

Känner ni igen sångaren?

Jag har en ny älskling på Spotify. Hon heter Disa Östrand. Efter att jag såg Känn Ingen Sorg så kan jag inte sluta missbruka denna sång, Gårdakvarnar och skit. Texten är underbar och jag inser att Håkan Hellström är en man som ska plockas upp igen. Han kan verkligen konsten att sätta ord på abstrakta känslor. Han är en artist som vet hur en situation bäst beskrivs.

Filmen var underbar och jag är säker på att det inte var sista gången jag såg den. ”Livet förändras var jag än går, och det kommer kanske inte alltid va vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss, å bara så länge våra hjärtan klarar av å slå.”

Close Up tältet fylls snabbt, vissa till och med slänger sina halvdruckna ölflaskor i backen och bara rusar mot scenen. Pentagrams inledande riff är som en magnet för de äkta fansen.
Tältet har inte ens hunnit fyllas till hälften förän bandet redan är i full gång.

Klassiker efter klassiker avlossas från scenen mot oss fans i oerhörd fart. Ja, nästan i lika hög hastighet som Bobby vikar sin utsträckta gamla gubbtunga mot de kvinnliga deltagarna i publiken.

Bobby alltså, jag har klagat på hans anstötliga drag förr och jag gör det igen. Den obscena gamle stofilen vars ögon alltid tycks tränga ur sina hålor. Han är ju helt ruskig, men vi älskar honom ändå. För han är så himla bra.

”Bobbys ögon va stora som jordklot och han hade ögonkontakt med alla i publiken samtidigt. Lätt farligaste mannen i världen”.
/Klockren beskrivning på läget och direkt citerat utav min gode vän Figge Edvardsson.

Jag kunde inte beskrivit det bättre själv. Vilket fantastiskt band de är och respekt åt Bobby som stigit upp ur den vita askan och nu turnerat oupphörligt i flera år. Starkt!

Pentagram är sist ut på Metaltown och i tältet råder allsång. Jag ser nu bandet för 5e gången och vrålar själv med i samtliga texter. Gitarristen Greg Turley lirar som om det inte vore någon morgondag. Bandet bjuder på hög energi, de är alltid lika roliga att se.

Det perfekta avslutet på Metaltown, länge leve Pentagram!

/PS: Passade på att promota mig själv som fotograf lite här, bilderna är från Hellfest 2012 under en helt fantastisk spelning i Valley-tältet. Senaste gången jag såg dem live.

Jag såg Slipknot och det var ju tufft med massa trummisar som lirade upp och ner som på en Mötley spelning på 80-talet. Deras masker hade jag emellertid väntat mig vara mer skräckinjagande än vad jag upplevde dem vara. Overallerna var dessutom bara osexiga och jag kunde inte sluta tänka på filmen Chainsaw Massacre när jag tittade på bandmedlemmarna.

Har aldrig lyssnat på Slipknot riktigt och säkert inte fattat grejen, men de fick absolut min uppmärksamhet när masspyskos plötsligt drog fram över publiken under Spit it Out och jag finner mig sittandes på marken med tusentals andra. Ena stunden hukar vi, näsa står vi, alla hoppar och jag, jag är mäkta förvirrad.

Ball upplevelse att vara med om en union händelse med så många andra, men fortfarande, de har inte lyckats fånga mig som liker på facebook ännu 😉

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?