The Kristet Utseende spelar i Close Up-tältet och det slår mig att jag såg dem senast – just på Close Up-Båten. Då jag stod längst fram och blev varse stänken från de (skitäckliga och tusen gånger använda) toaborstar folk omkring mig så finurligt hade snott från båt-hytterna, som rekvisita till spelningen.

Denna gång slapp jag tack och lov toaborste-stänk, då jag befann mig på behörigt avstånd från den vilda toalett-moshen i mitten. För deras skull hoppas jag de inte sparat Silja Lines gamla borstar, för de var inte trevliga.

Vi väntar otåligt gamla klassiker som Kajros Fjollor men det dröjer och vi tröttnar. Fansen ropar även efter Tommy Tommy men det bjuds det inte heller på. Jag vet inte vad Kristet håller på med men bönderna i publiken verkar gilla det hela.

Spelningen avslutas med Quinna och jag hävdar mig ha självironi nog att sjunga med. I övrigt lämnar jag bandet med ett ryck på axeln, jag behöver inte se dem igen detta var 3e gången. Tack och hej!

Klart jag gillar Ghost, de är från min hemstad Linköping och jag vet typ, vilka som gömmer sig bakom Darth Vader kostymerna. Har de ändrat maskerna för the Nameless Ghouls förresten? Eller är det bara första gången jag tittar närmare på dem? Tyckte de såg lite plastiga ut nämligen…

Javisst förstår ni, kära läsare, här är jag i full gång med att kritisera scenoutfits igen.

Till musiken:
Självfallet låter de precis lika kopiöst bra live som alltid.

Som om det plötsligt skulle försämrats efter världsturnéerna förresten? Tror inte det.

Jag är alltid fascinerad av publiken på Ghost. Det är inte musik att headbanga eller starta mosh till. Istället står vi blick stilla och knycker avmätt på nacken. Jag undrar hur det är att spela inför en sådan publik?
En och annan knuten näve far så klart i vädret från och till men mer aktivitet i publikhavet än så är det inte.

Jag saknar att se Ghost på en liten scen. Jag föll för Ghost när de spelade på Muskelrock 2011. Det var verkligen en av de bästa spelningar jag upplevt i hela mitt liv. Stod som fotograf i fotodiket framför en scen som mer var i golvhöjd än något annat. Publiken bakom om mig var onykter och helvild. (Ghost var nämligen rejält hypade bland en sådan nishad publik som på Muskelrock för 2 år sedan). Där var det folk som flög över kravallstaket kan jag lova. Själv stod jag så nära inpå bandet med kameran i hand att det var som om Papa Emeritus andedräkt immade igen mitt kameralins, så nära var det!

Knappast den känslan nu när de lirar på Metaltowns största scenen i dagsljus. Men det är alltid kul att se dem och jag gillar verkligen vad de gör.

Står och käkar min veganburgare och kisar mot testosteronexplotionerna
(dvs: den totalt superlöjliga eld showen som känns helt over-the top) – precis som hela Sabaton konceptet vid närmare eftertanke också gör… Tuggar eftertänksamt och dömer allt och alla. För jag är så himla cool.

Jag vill kalla publiken ”bönder från bruket” och bandet spännis-macho.

Stå där i kammobyxor och sjunga om krig med påklistrade magrutor på tröjan, de kan väl inte ta sig själva på allvar? Vi med veganburgare viskar om att bandet är … ögonbrynshöjande nationalistiska.

Lämnar spelningen efter ett par låtar med näsan i vädret. På tok för macho för mig minsann, eld regnar över bandet och publiken och jag bara går.

Men vem är jag att döma? Själv lyssnar jag ju på band som skrålar om satan och helvetet, att bränna häxor på bål och hela den biten. Ögonbrynshöjande åt annat håll kanske?

/Himla cool bild från festivalfoto via min kollega Caroline förresten!

Efter aningen (vädermässigt) dyster torsdag. Bjuder fredagen och lördagen på sol, sol, sol.
Göteborgarna anländer lagom med gratisbussarna från Nils Eriksson efter jobbet vid 6-tiden.
Campingen håller hög nivå, en bränd axel, ett trasigt tält och massa billig öl, gott humör och glada hårdrockare, precis som det ska vara!

Det går att ta ut pengar i öltälten (mycket uppskattat). Maten är lite dyr, men det går att komma undan med en helt okej thaigryta för 50-lappen.
I backstagebaren minglar halvkändisar så som radiopratare i Bandit, avdankade (tidigare kända) bandmedlemmar, turbojugendfans, lokala band och en och en annan groupie (jag försöker att inte titta på för då känner jag bara förakt och återigen förakt), samt annat löst folk.
Det går att köpa godis överallt, vilket resulterar i en glad Fia.
Motörheadölen i backstagebaren kostar också bara 40 kr (!) vilket ger en ännu lite gladare Fia.

Det är mitt första år på Metaltown och jag förvånas över hur liten festivalen faktiskt är. Det råder en tydligt gemytlig och nära stämning på området, det är trevligt. Speciellt trevligt är det att sitta på kullarna vid stora scenerna och småslött kika på banden i kvällssolen.

Tyvärr är köerna långa till bussarna hem. Det tar nästan exakt 1 timme utav väntan och bussfärd till Nils Eriksson om man är otaktiskt (som mig) och i sakta mak beger sig mot bussarna precis efter att sista bandet går av.

Bussarna går i vilket fall hela dagarna fram och tillbaka vilket är ett stort plus.

Metaltown klarade sig fint trots Motörheads avhopp och jag gissar på att festivalen går plus i år med de ständigt fulla öltälten, toppen organisationen och alla balla bokningar.

Bättre sent än aldrig kommer också ett gäng videoklipp. Jag har verkligen längtat efter att få dela detta med er då alla artister var helt fantastiska. Jag hoppas ni tycker att det är lika roligt att titta på detta som jag tycker att dt är.

Först av allt – en video jag tyckte var himla kul. Detta är under torsdagen, strax efter det slutat regna. Denise Häggblom, mina damer och herrar! Här tillsammans med ett flygplan och.. en flygvärdinna?

Helt fantastiska Green Day! Så himla lycklig över att jag äntligen fått sett dem live. Det var verkligen en upplevelse.

Stone Sour! Bland det bästa jag sett i hela mitt liv. Har ett par till låtar filmade men fick det inte att fungera med youtube så det får räcka med de här tre.

Bullet For My Valentine. Synd att detta var den enda låten jag kunde, för de gjorde en riktigt bra spelning.

Volbeat – min tredje konsert med dem. De gjorde bra ifrån sig som vanligt. Här har ni låtarna Heaven Nor Hell och Fallen.

All Time Low med Dear Maria och Weightless (fick tyvärr bara med halva låten då telefonen ville jäklas med mig). Weightless har de tydligen inte spelat live på tre-fyra år.

Och två låtar med tAKiDA, ett av mina favoritband. Trigger och You Learn. Sämsta setlistan i världshistorien men lika bra som alltid ändå!

Mitt i Sofias inlägg från ett Metaltown som verkar helt fantastiskt så tänkte jag störa med några sista inlägg från Bråvalla Festivalen förra helgen. Jag har legat helt däckad i förkylning sedan jag kom hem och har försökt ta tag i det flera gånger. Inte speciellt professionellt för en bloggare, men så blev det tyvärr den här gången.

Jag ville berätta lite för er om vad jag tyckte om festivalen i sin helhet. Ni har redan läst mina inlägg om dagarna som gick där, men jag har inte än berättat vad jag tyckte om festivalens första upplaga i sin helhet.

Positivt
x Rena toaletter. Tack gud för vattentoaletterna de hade längst bort på området. Det fanns alltid toalettpapper, man kunde spola och dessutom tvätta händerna!
x Artisterna. Den bästa line-upen i Sverige i år. Det fanns något för alla, vare sig du är rocker eller tycker om att dansa till klubbmusik.
x Joakim. Den fantastiskt trevliga security-killen som arbetade vid Blue Stage.
x Gratis kollektivtrafik. Strejken som pågått ett tag och fortsatte under torsdagen ställde till lite problem, men den avblåstes under torsdagkvällen och allt rullade på som vanligt igen sen. Att man åkte gratis med Östgötatrafiken var nästan det bästa av allting, speciellt för oss som pendlade mellan Linköping och Norrköping.
x Mysigt VIP-område. Ville man bara ligga och slappa så kunde man göra det på VIP-området. Det var hemskt litet, men sjukt mysigt också.

Negativt
x För stort område. Onödigt stort område, onödigt långt mellan allting. Skulle man gå på toaletten eller gå och köpa mat fick man räkna med att det skulle ta minst 30 minuter, utan köer.
x Långt till festivalområdet. Även med gratis kollektivtrafik så fick man gå rätt långt för att komma till området. Jag är väl lite mer van det där med Peace and Love och festival mitt i staden, så jag är kanske lite bortskämd.
x Dåligt skyltat. En vän till oss letade efter festivalområdet i tre timmar. En annan vän letade efter parkeringen väldigt länge. Det slutade med att hon parkerade olagligt och gick till området istället.
x Dåligt informerad personal. Ingen kunde hänvisa till en annan väg att köra där de spärrat av, frågade man personalen i informationen på området visste de inte heller, ingen verkade ha koll på någonting.
x Värdeförvaringen. Under torsdagen bar vi på våra resväskor då vi inte hann till hotellet. Det fanns EN värdeförvaring, den låg enligt kartan utanför området och utanför campingen. Personalen i informationen sade att det fanns en utgång där och att vi kom in där även utan campingplats. Då vi kom till ”entrén” (en avstängd utgång) var det nätt och jämt så vi fick gå igenom där. Ännu mindre då vi skulle hämta våra väskor igen på kvällen. Mitt VIP-band räddade oss.
x Leran. Det här kanske inte festivalen kan göra så mycket åt, men man kanske ska se om man kan lägga ut spån eller så där?
x Otrevlig security. Securityn vid Blue Stage var under all kritik. Vi var alla längst fram tvungna att ha våra väskor och jackor vid våra knän. Då vi frågade om vi fick lägga våra saker UNDER de där små plattorna (ni fattar vad jag menar?) där de står så kom de bara med spydiga svar ”Jag lägger inte min väska på din arbetsplats, då vill inte jag ha din på min heller!”. Vi hade förstått om de kunnat komma med en anledning och ett trevligare svar, men tydligen inte.

Det känns som jag har mer att klaga på än att prisa, men så var det inte riktigt. Visst, det här var första året Bråvalla Festivalen gick av stapeln och det finns alltid rum för förbättring, men jag väntade mig mer av FKP Scorpio som redan har x antal år och festivaler på nacken. Jag ser fram emot att besöka Bråvalla nästa år och se vad festivalen blivit!

Volbeat, lördag. Foto av Rockfoto.

Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.

Metaltown, sänkt i dimma under gå himmel och i ett dis av lätt sprayregn: Runt 6-tiden är området knappt halvfullt. Oroar mig för hur mycket folk festivalen lyckats locka i år. Med lätt blåfrusna fingrar och huttrar jag med min Motörhead-öl i ena handen, inklämd i VIP tältet tillsammans med resten av press-folket.

Trots att kvällens huvudakt och dragplåster Motörhead ställt in bara dagarna tidigare släpper inte Metaltown konceptet för det. Motörheadphones presentaras och säljs som bästa hörlurarna för rockmusik. Samtliga runt om mig har Motörhead tröjor på sig och snart ska i alla fall Mickey D komma och snacka.

Sniffar jag en lätt besvikelse över att Motörhead konceptet föll i tältet? Ja, det måhända, men så får (som plåster på såren) varje festivalbesökare med en- eller tredagarsbiljett ta med sig en vän helt gratis på torsdagen – så ingen större fara bland fansen i alla fall.

På campingen festar unga Sabaton-kopior loss till Primo Victoria som spelas om och om igen hela kvällen.

I öltälten härjar Turbojugends från hela Sverige, välter bord och för allmänt oväsen, till oss andras irritation eller underhållning, helt beroende på inställning hos oss civila*.

Lagom till att Turbonegro kliver på scenen vid halv åtta tiden är området skönt packat. I öltälten upplever jag att serveringen inte är så stressig som på Bråvalla och uppskattar att kunna köpa min öl på 3 minuter och med lätthet smita fram längst fram i publikhavet utan att bli irriterad och dö på halva vägen.

Tycker att Metaltown även lyckats bra som organisatör som levererar  lagom

mycket volontärer och mat-tillgångar. Det är rent och snyggt och tydligen kan man käka krokodil och det är ju ballt, eller?

I det stora hela är det bara vädret (haha japp, jag klagar på vädret nu) som skulle kunnat lättat upp stämningen. Efter att Turbonegro klivit på scenen fanns det bara partaj kvar av kvällen. Mustasch levererade som vanligt och bjussade på “Ace of Spades” i Motörheads ära. Publiken var vild; och lika vild på Clutch – som verkligen levererade. Aldrig att jag sett det bandet så aktivt på scenen förut, det var skitkul att se! Sist men inte minst lirade ju då mitt favoritband för hela festivalen; Graveyard. Vilket såklart, var magiskt.

Ja, lite festivaltomt har du varit för min del, men tänker inte låta bloggen bli lidande. Jag tänker nämligen bjuda på ett litet fredagstips. Förälskade mig i denna låt i samma sekund som P3 tryckte på play. Henrik B, Niklas & Peter Johansson har skapat denna hysteriskt somriga housefest. Bakom låten står ingen mindre än Tim Berglings skivbolag Le7els.

Denna låt blir theme of the night och det är tur att den ännu inte dykt upp på Spotify. Då hade den nämligen blivit förfestens enda spelade sång och jag hade blivit utkastad.

Vilka artister från Bråvalla skulle jag vilja nominera till en Rockbjörn? Bu när festivalen är slut har jag satt ihop den perfekta listan, det här är vad jag nominerar till årets Rockbjörn

ÅRETS KVINNLIGA LIVEARTIST: Hayley Williams
ÅRETS MANLIGA LIVEARTIST: Thåström
ÅRETS LIVEGRUPP: Stone Sour
ÅRETS GENOMBROTT:
ÅRETS SVENSKA LÅT: You Learn – tAKiDA
ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT: Still Into You – Paramore
ÅRETS HÅRDROCK/METAL: Airbourne eller In Flames
ÅRETS KONSERT: Green Day, Bråvalla Festivalen

Blev du sugen på att nominera någon av dessa ovan (eller någon helt annan) till en Rockbjörn? Klicka HÄR för att komma till nomineringssidan.