Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.

Dag 3. Sista dagen på festivalen och det regnar. Inte så lite heller. Människor flyr Bo Kaspers och halkar i leran. Himlen har öppnat sig och hela festivalområdet förvandlas plötsligt till ett öde krigsfält.

Vi i baren skruvar på oss och plåstrar om de som fallit huvudstupa i skiten. Inga kunder. Ingen kommer. På avstånd ser vi hur en karusell i tivolit fastnat och hur människor hänger upp och ner i hällregnet sådär 20 meter upp i luften. De får skylla sig själva och vi garvar. Men sedan spricker det upp och folket strömmar till. Lagom till att A Day to Remember kliver på scenen är festivalområdet fullt. Volbeat och Avicci blir för mig dagens höjdpunkter. Stående i bar 2 har jag bara möjlighet att höra akter från Blue Stage och  … Takida imponerar föga. (Men!) Det är ett fantastiskt drag på Volbeat och låtar från senaste plattan låter precis lika bra som de från den första. Avicii lockar ju även såklart en enorm publik. Ljus-showen är imponerande och klubbkänslan finns i luften fastän vi alla står med lera upp till knäna. Vi i baren tar tillfället i akt att dansa på öltunnorna, med utkik över hela scenen. Mäktigt känsla att känna marken skaka under tusentals hoppande fötter, och se hur nästa dags ljus börjar färga himlen i en tidig nyans av blå. Allt till tusen småtjejers skrik till Wake me Up och Levels. Nej men okej, det var skitkul. Jag dansade på bardisken och var inte alls hårdrock, men va fan. Vi vrålade alla med och dansade som galna.