Within Temptation spelar på största scenen, sista kvällen och har ett enormt publikstöd (som verkar digga varenda ton). Jag står leende och förstår ingenting.

Kom nämligen dit i tro om att kunna såga mina gamla barndomsfavoriter rakt av och peka ut dem som vilse i fel forum. Men tji fick jag!

I detta glada och skålande publikhav är det helt klart JAG som hamnat i fel forum. Green Stage riktigt kokar denna lördagskväll. Så, jag ger helt enkelt upp och ger WT åter en chans …

Under ”Stand My Ground” flyttas jag direkt, efter att ha sänkt garden det vill säga, 7 år tillbaka i tiden. Jag är på nytt en mycket ung tonåring, för visst minns jag, hur WTs musikaliska dramatik talade samma språk som det blödande lilla tonårshjärta som då var mitt.
Ack! Så överväldigande livet var då.

Lika överväldigande som den scenshow som nu pågår framför mina ögon. Makabra bakgrundsvideos, blixtrande lampor, backup kör, Carolafläkt … Jösses.

Visst är det töntigt, fast mäktigt. Lite pinsamt men imponerande ändå. Sångerskan Sharon den Adel är emellertid en fantastisk scenkvinna med fantastisk röst.

Musikaliskt dåligt, är det alltså inte, även om jag har klara svårigheter att relatera till musiken idag.

Within Temptation är ett med andra ord ett musikaliskt skillat band, men inte ett band för alla, typ, mig.

Getaway festivalen med Within Temptation och System of a Down känns som en walk through memory lane – och jag börjar nästan mysa lite inombords… Tills (!) senaste singelsläppet ”Sinéad” drar igång och krossar min fantasi om nostalgi likt en fallande discoboll.

Plötsligt har mina barndomsfavoriter gått Eurovision Song Contest!

Nya låten ”Sinéad” är nämligen inget annat än en melodifestivaldänga.

Jag finner mig emellertid nsabbt och börjar kvickt planera att låta dem representera Nedländerna nästa år. (Jag lovar jag att de kommer ta hem allt).

De har nämligen hela paketet: En söt tjej i glittrande klänning, Carola fläkten samt maffig scenshow till en radio- och kvinnovänlig låt. Total-drama samt som på grädden på moset: en discovideo (!!) på backdropen .

Jag ser igenom bluffen, WT är inget mer än radiofrendly. Det är dags att gå hem.

Jag lämnar Getaway och metalvärlden för alltid, ty jag befinner mig helt klart i fel forum. Discometal tack och adjö! Hycklare är ni andra som först headbangar till Lamb of God och sedan kvickar på röven till detta. Skäms 🙂

Truckfighters spelar som vanligt i 90km/timmen, men Getaway bjuder på det lugnaste giget jag någonsin sett med dem.

Jag vill skylla det helt på publiken: svensk, nykter, fesljummen töntpublik som knappt låter stackars Dango crowdsurfa när han vill det.

Jag har sett Trucken lira i Berlin där hundratals galna tyskar klättrar på varandra. Jag har kastats upp på scenen och deltagit i vilda mosher, haft the time of my life, funnit livsvänner och fiender. Jag har lämnat gig med Truckfighters haltande, med rivna kläder och blåmärken.

På Getaway kunde jag istället besviket och med lätthet gå längst fram till kravallstaketet, ställa mig i lugn och ro för att avmätt knycka på nacken. VA!? Vart var kängan i huvudet där? (Så ska det inte vara!)
Du ska slåss för att kunna vara med när Trucken spelar.

Svensk publik kanske inte förstår stoner rock …
Kommer jag få skit för det nu?

Dango verkar i alla fall vara med mig och kommenterar: ”Vi får låtsas att det är sent på kvällen och alla är fulla som fan”. Svennarna som inte förstår stoner skrattar förstrött… Jag vill slita mitt hår. Truckfighters förtjänar bättre!

De är i varje fall roliga att se, nu när jag verkligen i lugn och ro (…) kan ta del av 2 meters hoppen – som verkar vara i 2 minuter; de landar liksom aldrig (!). Den galna scennärvaron, de bara och vältränade överkropparna. Jag ska väl inte klaga…

Dessutom erbjuds äntligen lite bra musik på Getaway. Som tydligen slog publikrekord i år, men bjöd på de sämsta akterna jag någonsin vart med om på en enda festival. (Eller så är det bara jag som slutat digga metal…)

Näväl, Jag for till Gävle för band som Truckfighters och Uncle Acid och här är i vilket fall Trucken och de leverar fastän publiken är död. Poäng till dem!

Detta mina vänner, är orgasm i mina öron.
Låten ”Mr Abraxas” sätter ton för allt. Uncle Acid är genialiskt med backup sång i post flower-power doom stil. Gnälligt, segt, trögt, medryckande, skitbra. Min fot stampar mekaniskt takten till nedtonad bas.

Publiken fixerar storögt bandet som likt vålnader träder fram ur senapsgas (läs gula strålkastare över riklig mängd rök) och rycks med i ”I’ll cut you down” som öppnar giget. Det är så bra!

Gasklockan är fullsmockad, och gungar av apokalyptiska 60’s beats, ignorant för den domedagsaktiga lyriken. Jag ryser av musikaliskt välbehag. Vad som får mig på fall är den mystiska stämning som byggs upp genom välspelad äkta doom tillsammans dåsiga stämmor i maffig unison.

Ucle Acid & The Deadbeats är oerhört bra live och får mig att tänka på ett ”chillt” alternativ till Wolfmother eller nedstämt halvsovande Merciful Fate. Fast mycket, mycket bättre.

Något alla måste kolla upp eller ge en ny chans som inte blivit förtrollade redan. Ty detta är bra musik vänner, klockrent!

Getaway dag 2.
System of a Down, som fått så oerhört dåliga betyg live – imponerar! Kanske tack vare fusk-backup’en, kanske tack vare att de skärpt sig. Vad vet jag? Inte mycket uppenbarligen; då jag exempelvis inte var varse att jag kunde samtliga av deras texter utantill…

Är min lyrik-kunskap pinsam eller precis som SOAD’s liveframträdande: imponerande? En fråga för andra att bedöma.

För full hals sjöng jag emellertid mig hes till Lost in Hollywood och Hypnotize – utan att skämmas! Trygg med att jag knappast var den enda i publikhavet som också haft SOAD på repeat i tonårsrummet, för en eller två; tidsåldrar sedan.

Det var, för dem som (likt mig) var själsligt stora nog att ”dra ut stolpen ur röven” och erkänna att ”SOAD faktiskt vart bäst en gång i tiden”; ett skitkul gig. Dels för att det lät bra, dels för att alla kunde låtarna, och dels för att det var sent på kvällen och dels för att samtliga var fulla. Det var nostalgi.

Vad jag emellertid saknade var en schysst backdrop samt låten ”Violent Pornography” – jag personligen har många roliga minnen att knyta till. Turligt nog räddade ”Sugar” mitt humör, även fastän vår käre Daron Malakian ibland inte verkade vara helt med på noterna, bokstavligen.

I det stora hela: en bra show, ett bra gig.
Jag har inget store att klaga på, det var kul och scennärvaron fanns där.

Långfinger är redan i gång med att underhålla publiken på black stage när jag släntrar in från rusket utanför gasklockan. Gitarristen och basisten springer sig svettiga på scenen och verkar vara lagom klibbiga under flanellskjortorna. Publiken hoppar upp och ner o vrålar.

Tremansbandet Långfinger lirar skön göteborgs-rock, med tydliga 70-tals och psych- influenser. Jag möter Danne (ex trummis, Mustasch) som påpekar likheter med Graveyard. Vilket onekligen har sin poäng även om jag tidigare främst associerat Långfinger med ett lugnare Jeremy Irons … Långfinger är helt klart rockigt retro men ger en stökig känsla live vilket gör att det även drar mot punk.

Jag skulle gärna se Långfinger igen om ett par år. Då jag föreställer mig mer finess och finslip, speciellt på sången som jag idag ÄLSKAR när den går mot Danzig-djup men som helt fallerar vid högre tonarter som på ”Herbs In My Garden” där tack och lov ett skönt rasp räddar stämningen.

Låten ”Ragnar” dedikeras på go göteborgsdialekt till Getaway festivalen och jag lämnar giget nöjd. Långfinger vet hur man underhåller en publik och jag hör flera förnöjsamt lämna spelningen med ”ett nytt band att lägga till på spotify-listan”.

Jag har aldrig förr sett så många spontant glada och förtjust fnissande människor förut…

Folk sitter lojt i en solbelyst en sänka framför stora scenen. Det råder en skön och avslappnad stämning i väntan på nästa band och med barnfamiljerna i utkanten vid stora lekparker. Jag hade älskat att vara på Urkult som barn, det är som varje unges paradis. Ett paradis för vuxna också såklart; med spännande workshops, filmer, mat, live-akter osv.

Gillar även hur artisterna stundtals spontantlirar på området, campingarna och utanför vid marknadsplatsen.

På avstånd ser jag en man med långa dreads göra hoppsasteg utmed slänten. Folk utövar spontan-akrobatik, tillverkar smycken, sysslar med poj. På Urkult finns många konstiga – konstliga – konstsjälar. Jag har redan sett 3 stycken urkult tatueringar! Folk älskar att vara här.

Av en slump springer jag och mina vänner in i Hang Massive, som promotar sin senaste platta “Beats for your feet”, på en parkering. Vi slår oss ner på gruset i en cirkel runt dem och njuter till tonerna utav instrumenten som benämns som “hangs”.  Jag har tidigare stött på under min resa genom Indien. Sjukt skön musik.

En kvinna med bar överkopp släntrar förbi. Vi beger oss till danslogen och dansar som galna mitt i myllret av skrattande svettiga människor till en joddlande tjejgrupp. Jag släpper alla spärrar, fördomar och sveps med. Alla är så fina, så vackra och underbara. Vi står länge i en stor glad gruppkram i slutet. Främlingar, arm i arm. Det är kärlek på hög nivå.

Crash Nomada inviger fredagen med jubel. Folkfesten är redan igång efter ett par låtar och vi dansar oss svettiga under strålande sol till bandets mycket säregna toner. Med en karismatisk sångare till tusen plus sex andra oerhört skickliga musiker; dånar “flamenkofolkpunken” ut från stora scenen och över dansbanan; som riktigt vibrerar under hundratals nakna, hoppande fötter.

Med sjörövarvrål, lite dropkick-stil och dragspels-toner äger Crash Nomada scenen och publiken. Jag har hört deras låtar på nätet innan då jag pluggade inför akterna, men aldrig sett eller hört något liknande live.

Bandet är hel-roliga och lyfter samtligas humör likt såpbubblorna som stiger upp över det gungande publikhavet. Crash Nomada är ren underhållning och levererar en perfekt start för dagen!

Mitt enda önskemål är dock att de lirat kvällstid för då hade man orkat dansa mer.

Jag älskar bandets  satir till Ingen människa är illegal – som berör då jag tidigare den dagen vart på workshop om just det ämnet.

Bandet avslutar efter jubel och vrål med Broar, alla dansar och såpbubblorna glimmar I solen ovan oss.

Solen gassar genom tältduken, det är 100 grader varmt och jag bokstavligen rullar ner i Nämforsen som lockande kluckar bara metern från min tältöppning.  Nyktrar avsevärt till och soltorkar med en räkost-macka i handen under en farligt klarblå himmel. Mina tältgrannar vaknar till liv och snart är stämningen och musiken återigen igång. Norrland visar sin bästa sida denna morgon och de badandes skrik landar sig med lågmälda diskussioner om att vara eller inte vara vegan.

Jag har inget batteri på mobilen och ingen täckning. Jag befinner mig i vildmarken! Detta till trots är jag tämligen nöjd med badplatscampingen som bjuder på fräscha torrdass med granris att torka fossingarna på, en chill stämning, trevligt folk samt en riktig badplats.

Urkult är förövrigt ett paradis, min 22e festival och den bästa i Sverige.  Andra bra festivaler att rekommendera är för övigt Heavy Days in Doomtown som kickat Muskelrock från top tre-listan. Denna festival pågår under dagarna 4 på våren i Köpenhamn, lokaliserad på det omtalade Ungdomshuset och med feta akter från min älskade doom- och stoner-scen. En annan favorit är den massiva gratisfestivalen Woodstock i Polen, som lockar hundratusentals besökare och bjuder på en fet stämning som bara Polska hippies kan bjuda på.

Innan dagens akter drar igång beger jag mig till Workshop med IMäl (Ingen människa är illegal) och utbildar mig inom flyktingpolitik, lär mig en hel del nytt utav dem och beger mig därifrån fast besluten om att engagera mig i frågan om öppna gränser så fort jag får en fast punkt att bo på. Inte lätt för mig som festivalmänniska som lever ett liv i ryggsäcken.

Klockan 15.00 går mitt dragplåster Crash Nomada på scen och jag beger mig till området. Läs recension om dem på följande blogginlägg…

********
Urkult är ingen festival, Urkult är en folkfest. Aldrig har jag sett så mycket nyktra glada och spontana människor förr i mitt liv, det är så fantastiskt att vara med om! Nedan kommer en beskrivning  på varför:

Campingen är lugn och stilla, jag ligger kvar och snoozar till lunch, vid 2 tiden kryper solen fram och får mig ur tältet. Jag beger mig sömnigt mot festivalområdets marknadsplats och slås direkt utav den fantastiska arom som slungas mot mig. Det luktar helt oemotståndligt från osande kök som bjuder på allt från thailändskt till norrländskt.

Marknadsplatsen är förövrigt en hippies våta dröm. Där finns allt. Harembyxor, Ylleplagg, Tribal-design, dreads-tillverkning, smycken med inspiration från stenåldern, asien, sydamerika, second hand plagg, 70-tal. Allt! För att inte nämna delikatess-ståndet med galet stora och smarriga choklad- och polkagrisbollar.

Jag slås direkt av likheten mellan denna myllrande marknadsgata, provisoriskt uppslagen under tall och gran och de många marknadsgator jag besökt i Inden. Byt ut den norrländska naturen mot Goas djungel eller Pushkars öken. Jag var hemma igen. Temperaturen dessutom nästan den samma. Under de dagar jag var på Urkult slogs årets värmerekord. Vi gick barfota till myggorna attackerade vid 21-tiden.

Första dagen bjuder på spännande workshops som yoga och bildtolkningsseminarium. Festivalbesökarna börjar så sakteliga strömma in och vid midnatt är området fullt. Den legendariska eldnatten kickar igång med akrobatik, eld och ljusshower. Dessvärre får jag besvikna rapporter från tidigare Urkults-besökare, årets eldnatt var tydligen ett skämt och många lämnade innan akten var slut.

Glad är emellertid jag som i riktig festivalanda campar i mögelskadat tält med resten av småfolket. Strax intill Naturcampingen badar man naken och bastar, Älvcampen myllrar av unga och i det stora hela diggar jag mixen utav folk och fä. Här finns spädisar, småungar, unga teens, äldre teens, vuxna, mammor och pappor, farföräldrar, uråldringar, hippies, veganer, köttätare, scouter, vikingar, IT-tekniker, alla och några till.

Tänk er alla dessa samlas i danslogen och hoppa sönder till folkmusik, här finns bara kärlek och småbarn som crowdsurfar!

Urkult är till för alla och får 5 fina stjärnor av mig, det märks att denna festival är byggd med kärlek, den är genomtänkt, trevlig, barn och vuxen (!) vänlig, rättvis och otroligt mysig, ren och fin. Första dagen och jag är helt såld.

Dagen före festivalen.

Träffar några trevliga urkultare på tåget från Stockholm-Sundsvall. Jag vill inbilla mig att jag redan där; tydligt känner av de norrländska ”goa” vibrationerna. (Allt med Norrland känns nämligen oerhört exotiskt och spännande eftersom jag aldrig varit nordligare upp i vårt land än Uppsala). För visst måste allt vara annorlunda i Norrland tänker jag. ”I Norrland är alla trevliga och allt är fantastiskt” fortsätter jag fundera och blir inte alls irriterad när kaos bryter ut med 5 skrikande småungar runt mig och folk som går vilse i vagnarna. Jag tänker förnöjt att det råder ett ”gemytligt kaos”, charmigt Norrländskt liksom – och somnar på fläcken. Vaknar strax upp när en man hjälper min vän med hennes väska, hör främlingar småpratar med varandra (så exotiskt!) och medan tåget börjar rulla, rullar även jag mot norr. För första gången befinner jag mig ovan Uppsala. Norrland och urkult festivalen väntar, vilket Äventyr!

Det är frågesport på en elektronisk skärm på det lilla norrtåget mot Umeå. – “Så gulligt!” myser jag. Vi är 2 timmar försenade, men vad gör det?

Utanför tågfönstret löper  berg och dalar. Det är så lantligt. Så gulligt. Sollefteå är en håla men solen värmer, vi passerar övergivna byar, kommer äntligen fram.

Slår upp tältet 1 m från älvkanten och avnjuter systembolagets billigaste ful-vin med de få norrlänningar som lyckats irra sig hit en hel dag i förväg.

Jag befinner mig på badplatscampingen, 500m nedan Urkult festivalen. Ja 500m i 70 graders vinkel nedåt, precis exakt så. ”Dödsbacken” som går från campet upp på området är det brantaste jag sett, det är ett skämt. Förra året bröt ett fyllo armen och detta året föll och kanade jag 3 gånger i denna dödsfälla! Närheten till Nämforsen och det natursköna i området väger emellertid upp det hela. Ännu är det dagen före portarna slås upp – men började redan där i fallet mot vad jag trodde skulle bli min död, inse att Urkult kanske ändå är något speciellt, bara för att senare förstå att det är den bästa festivalen i landet!

Dag 1 avklarad, somnar i ösregn till Eddie Meduza på högsta volym i campet intill.