Står med drinkbiljetterna i högsta hugg på den det tätt packade VIP-verandan och har god utsikt över scenen, strax kommen från förfest på Tyrol där Crashdïet minglade axel mot axel med Agneta Sjödin och Yohio.

Det råder en klar festival-känsla över det hela där vi står och trängs i publikhavet med burköl och vin i mugg. Det är en strålande kväll och jag inser nöjt att att RockbjörnenLive nog är den mest avslappnade och roliga kändisfest jag varit på, om man får lov att uttrycka sig så, direkt.

Kvällen börjar med skönt mingel och goda drinkar på Tyrol och bryts med precis lagom lång prisutdelning på stora scenen. (Då förvisso vissa gäster tog tillfälle i akt att smita iväg till diverse åkattraktioner runt om). Följt av riktigt rolig efterfest, även den på Grönan/Tyrol.

På efterfesten hann jag samspråka lite med en glad Håkan Hellström som tillsammans med Liza Miskovky lirade rundpingis så det stod härliga till. Dessutom fick jag  hålla i Mando Diaos egen björn (för årets livegrupp) – och kvällen blev där med episk.

Mer om Galan:
Sommarens tätt turnerande John De Sohn öppnar RockbjörnenLive tillsammans med för mig, okända rapp-artister, (hehe). Det är konfetti och gula strålkastare, pampigt.

Sanna Bråding gör ett stiligt jobb som konfrensé och ledde det hela gallant; med sin hesa whiskeyröst och coola hår.

På scenen uppträdde Yohio, Anton Ewald, Miss Li, Zara Larsson och Medina mellan prisutdelningarna, alla ovanstående representanter för det bästa* från det gångna året.

Nomineringar:
Röckbjörnen-priserna går ej via någon jury utan kommer, i demokratisk andra, direkt från folket (läs: Aftonbladets läsare).

Detta år hade över 8500 röster höjts för idolerna och Rockbjörnen kunde, med följande nomineringar; konstatera sig ”större än någonsin”:

ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT: Passenger: ”Let her go”
lätt den bästa låten av de övriga nominerade!

ÅRETS LIVEGRUPP: Mando Diao
det var de värda efter sommarens hårda turnerande!

ÅRETS SVENSKA KONSERT: Håkan Hellström
jag litar på Aftonbladets läsare!

ÅRETS HÅRDROCK/METAL: Sabaton
”jag vet inte vad jag ska säga”, citerar jag frontmannen, nej inte jag heller ……..

ÅRETS SVENSKA LÅT: Håkan Hellström ”Det kommer aldrig vara över för mig”
Från sommarens bästa film!

ÅRETS GENOMBROTT: Zara Larsson
Ingen kommentar

ÅRETS MANLIGA ARTIST: Håkan Hellström
Årets trevligaste artist?!!

ÅRETS KVINNLIGA ARTIST: Zara Larsson
Ingen kommentar 

Min nominering för bästa mellanakt föll på Solala, som vann Rockbjörnens tolkningstävling med en Hellström-cover. Riktigt charmiga pojkar det, vill jag lova. Medina avslutar ändå starkt, om inte starkast(?) med sommarplågan Miss Decibel – vilket till och med får mig att dansa. Lagom uppvärmd efter att ha spenderat samtliga drink-biljetter.

Vilken kväll och sommar det varit för Hellström förresten. Inte nog med succéfilmen “Känn ingen sorg” (och all publicitet som kommit med det) vinner han kvällen till ära hela 3 rockbjörnar! (Dessutom fick han träffa mig, så hans kväll var nog gjord 😉 ) Skämt å sido …

Jag gillar Håkan, och även fastän jag aldrig sett honom live, tvivlar jag inte ens sekund (!) på att han är värd sina nomineringar.

RockbjörnenLive var i vilket fall en helt fantastisk tillställning, jag och mina vänner hade det finemang och jag ser redan fram mot nästa festivalsommar.

På återseende vänner!

Gnučči! Vilken kvinna!
“Vänta lite, jag ska bara dra ut cameltoe’n!” vrålar hon lyckligt som introduktion. Nyper tag i grenen på de minimala sovskjortsen under den vita XL T-shirt och ler brett.

Redan då fångade hon mig, bufférapparskan.

Gnučči är en fantastisk liveartist som vet hur man får igång en publik.

Pyjamas outfiten till trots rockar hon imagen med en spontanköpt raverock i neonfärgad, snorgrön, nyans.

Gnučči är en sann förebild – för hon är så förbannat självklar. Hon är självsäker, rolig och utstrålar enorm respekt med sin gryma självkänsla.

Allt Gnučči gör, säger och förmedlar är “självklart”, hela hon är liksom självklarheten personifierad.

Jag älskar henne för att hon bara går upp på scenen och leverar. Nu kör vi och nu har vi kul – och ingen i publiken vågar göra annat än; just ha kul, självklart kul.

Ytterligare vinner hon min respekt genom att dedikera sina låtar till gungande rumpor och skakande axlar.  “Skakar ni inte på axlarna vet jag inte vad ni är för några!”

Gnučči är väldigt mänsklig, ingen bullshit hos den kvinnan inte. Hela Urkult gungar och Gnučči rusar fram och tillbaka på scenen med neonrocken flaxande efter sig. – Allt till hennes grymma DJ Bella’s beats. Årets live show, lätt bästa i år!

Jag har aldrig förr sett så många spontant glada och förtjust fnissande människor förut…

Folk sitter lojt i en solbelyst en sänka framför stora scenen. Det råder en skön och avslappnad stämning i väntan på nästa band och med barnfamiljerna i utkanten vid stora lekparker. Jag hade älskat att vara på Urkult som barn, det är som varje unges paradis. Ett paradis för vuxna också såklart; med spännande workshops, filmer, mat, live-akter osv.

Gillar även hur artisterna stundtals spontantlirar på området, campingarna och utanför vid marknadsplatsen.

På avstånd ser jag en man med långa dreads göra hoppsasteg utmed slänten. Folk utövar spontan-akrobatik, tillverkar smycken, sysslar med poj. På Urkult finns många konstiga – konstliga – konstsjälar. Jag har redan sett 3 stycken urkult tatueringar! Folk älskar att vara här.

Av en slump springer jag och mina vänner in i Hang Massive, som promotar sin senaste platta “Beats for your feet”, på en parkering. Vi slår oss ner på gruset i en cirkel runt dem och njuter till tonerna utav instrumenten som benämns som “hangs”.  Jag har tidigare stött på under min resa genom Indien. Sjukt skön musik.

En kvinna med bar överkopp släntrar förbi. Vi beger oss till danslogen och dansar som galna mitt i myllret av skrattande svettiga människor till en joddlande tjejgrupp. Jag släpper alla spärrar, fördomar och sveps med. Alla är så fina, så vackra och underbara. Vi står länge i en stor glad gruppkram i slutet. Främlingar, arm i arm. Det är kärlek på hög nivå.

Crash Nomada inviger fredagen med jubel. Folkfesten är redan igång efter ett par låtar och vi dansar oss svettiga under strålande sol till bandets mycket säregna toner. Med en karismatisk sångare till tusen plus sex andra oerhört skickliga musiker; dånar “flamenkofolkpunken” ut från stora scenen och över dansbanan; som riktigt vibrerar under hundratals nakna, hoppande fötter.

Med sjörövarvrål, lite dropkick-stil och dragspels-toner äger Crash Nomada scenen och publiken. Jag har hört deras låtar på nätet innan då jag pluggade inför akterna, men aldrig sett eller hört något liknande live.

Bandet är hel-roliga och lyfter samtligas humör likt såpbubblorna som stiger upp över det gungande publikhavet. Crash Nomada är ren underhållning och levererar en perfekt start för dagen!

Mitt enda önskemål är dock att de lirat kvällstid för då hade man orkat dansa mer.

Jag älskar bandets  satir till Ingen människa är illegal – som berör då jag tidigare den dagen vart på workshop om just det ämnet.

Bandet avslutar efter jubel och vrål med Broar, alla dansar och såpbubblorna glimmar I solen ovan oss.

Solen gassar genom tältduken, det är 100 grader varmt och jag bokstavligen rullar ner i Nämforsen som lockande kluckar bara metern från min tältöppning.  Nyktrar avsevärt till och soltorkar med en räkost-macka i handen under en farligt klarblå himmel. Mina tältgrannar vaknar till liv och snart är stämningen och musiken återigen igång. Norrland visar sin bästa sida denna morgon och de badandes skrik landar sig med lågmälda diskussioner om att vara eller inte vara vegan.

Jag har inget batteri på mobilen och ingen täckning. Jag befinner mig i vildmarken! Detta till trots är jag tämligen nöjd med badplatscampingen som bjuder på fräscha torrdass med granris att torka fossingarna på, en chill stämning, trevligt folk samt en riktig badplats.

Urkult är förövrigt ett paradis, min 22e festival och den bästa i Sverige.  Andra bra festivaler att rekommendera är för övigt Heavy Days in Doomtown som kickat Muskelrock från top tre-listan. Denna festival pågår under dagarna 4 på våren i Köpenhamn, lokaliserad på det omtalade Ungdomshuset och med feta akter från min älskade doom- och stoner-scen. En annan favorit är den massiva gratisfestivalen Woodstock i Polen, som lockar hundratusentals besökare och bjuder på en fet stämning som bara Polska hippies kan bjuda på.

Innan dagens akter drar igång beger jag mig till Workshop med IMäl (Ingen människa är illegal) och utbildar mig inom flyktingpolitik, lär mig en hel del nytt utav dem och beger mig därifrån fast besluten om att engagera mig i frågan om öppna gränser så fort jag får en fast punkt att bo på. Inte lätt för mig som festivalmänniska som lever ett liv i ryggsäcken.

Klockan 15.00 går mitt dragplåster Crash Nomada på scen och jag beger mig till området. Läs recension om dem på följande blogginlägg…

********
Urkult är ingen festival, Urkult är en folkfest. Aldrig har jag sett så mycket nyktra glada och spontana människor förr i mitt liv, det är så fantastiskt att vara med om! Nedan kommer en beskrivning  på varför:

Campingen är lugn och stilla, jag ligger kvar och snoozar till lunch, vid 2 tiden kryper solen fram och får mig ur tältet. Jag beger mig sömnigt mot festivalområdets marknadsplats och slås direkt utav den fantastiska arom som slungas mot mig. Det luktar helt oemotståndligt från osande kök som bjuder på allt från thailändskt till norrländskt.

Marknadsplatsen är förövrigt en hippies våta dröm. Där finns allt. Harembyxor, Ylleplagg, Tribal-design, dreads-tillverkning, smycken med inspiration från stenåldern, asien, sydamerika, second hand plagg, 70-tal. Allt! För att inte nämna delikatess-ståndet med galet stora och smarriga choklad- och polkagrisbollar.

Jag slås direkt av likheten mellan denna myllrande marknadsgata, provisoriskt uppslagen under tall och gran och de många marknadsgator jag besökt i Inden. Byt ut den norrländska naturen mot Goas djungel eller Pushkars öken. Jag var hemma igen. Temperaturen dessutom nästan den samma. Under de dagar jag var på Urkult slogs årets värmerekord. Vi gick barfota till myggorna attackerade vid 21-tiden.

Första dagen bjuder på spännande workshops som yoga och bildtolkningsseminarium. Festivalbesökarna börjar så sakteliga strömma in och vid midnatt är området fullt. Den legendariska eldnatten kickar igång med akrobatik, eld och ljusshower. Dessvärre får jag besvikna rapporter från tidigare Urkults-besökare, årets eldnatt var tydligen ett skämt och många lämnade innan akten var slut.

Glad är emellertid jag som i riktig festivalanda campar i mögelskadat tält med resten av småfolket. Strax intill Naturcampingen badar man naken och bastar, Älvcampen myllrar av unga och i det stora hela diggar jag mixen utav folk och fä. Här finns spädisar, småungar, unga teens, äldre teens, vuxna, mammor och pappor, farföräldrar, uråldringar, hippies, veganer, köttätare, scouter, vikingar, IT-tekniker, alla och några till.

Tänk er alla dessa samlas i danslogen och hoppa sönder till folkmusik, här finns bara kärlek och småbarn som crowdsurfar!

Urkult är till för alla och får 5 fina stjärnor av mig, det märks att denna festival är byggd med kärlek, den är genomtänkt, trevlig, barn och vuxen (!) vänlig, rättvis och otroligt mysig, ren och fin. Första dagen och jag är helt såld.

Dagen före festivalen.

Träffar några trevliga urkultare på tåget från Stockholm-Sundsvall. Jag vill inbilla mig att jag redan där; tydligt känner av de norrländska ”goa” vibrationerna. (Allt med Norrland känns nämligen oerhört exotiskt och spännande eftersom jag aldrig varit nordligare upp i vårt land än Uppsala). För visst måste allt vara annorlunda i Norrland tänker jag. ”I Norrland är alla trevliga och allt är fantastiskt” fortsätter jag fundera och blir inte alls irriterad när kaos bryter ut med 5 skrikande småungar runt mig och folk som går vilse i vagnarna. Jag tänker förnöjt att det råder ett ”gemytligt kaos”, charmigt Norrländskt liksom – och somnar på fläcken. Vaknar strax upp när en man hjälper min vän med hennes väska, hör främlingar småpratar med varandra (så exotiskt!) och medan tåget börjar rulla, rullar även jag mot norr. För första gången befinner jag mig ovan Uppsala. Norrland och urkult festivalen väntar, vilket Äventyr!

Det är frågesport på en elektronisk skärm på det lilla norrtåget mot Umeå. – “Så gulligt!” myser jag. Vi är 2 timmar försenade, men vad gör det?

Utanför tågfönstret löper  berg och dalar. Det är så lantligt. Så gulligt. Sollefteå är en håla men solen värmer, vi passerar övergivna byar, kommer äntligen fram.

Slår upp tältet 1 m från älvkanten och avnjuter systembolagets billigaste ful-vin med de få norrlänningar som lyckats irra sig hit en hel dag i förväg.

Jag befinner mig på badplatscampingen, 500m nedan Urkult festivalen. Ja 500m i 70 graders vinkel nedåt, precis exakt så. ”Dödsbacken” som går från campet upp på området är det brantaste jag sett, det är ett skämt. Förra året bröt ett fyllo armen och detta året föll och kanade jag 3 gånger i denna dödsfälla! Närheten till Nämforsen och det natursköna i området väger emellertid upp det hela. Ännu är det dagen före portarna slås upp – men började redan där i fallet mot vad jag trodde skulle bli min död, inse att Urkult kanske ändå är något speciellt, bara för att senare förstå att det är den bästa festivalen i landet!

Dag 1 avklarad, somnar i ösregn till Eddie Meduza på högsta volym i campet intill.

Jag såg Slipknot och det var ju tufft med massa trummisar som lirade upp och ner som på en Mötley spelning på 80-talet. Deras masker hade jag emellertid väntat mig vara mer skräckinjagande än vad jag upplevde dem vara. Overallerna var dessutom bara osexiga och jag kunde inte sluta tänka på filmen Chainsaw Massacre när jag tittade på bandmedlemmarna.

Har aldrig lyssnat på Slipknot riktigt och säkert inte fattat grejen, men de fick absolut min uppmärksamhet när masspyskos plötsligt drog fram över publiken under Spit it Out och jag finner mig sittandes på marken med tusentals andra. Ena stunden hukar vi, näsa står vi, alla hoppar och jag, jag är mäkta förvirrad.

Ball upplevelse att vara med om en union händelse med så många andra, men fortfarande, de har inte lyckats fånga mig som liker på facebook ännu 😉

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?

Efter aningen (vädermässigt) dyster torsdag. Bjuder fredagen och lördagen på sol, sol, sol.
Göteborgarna anländer lagom med gratisbussarna från Nils Eriksson efter jobbet vid 6-tiden.
Campingen håller hög nivå, en bränd axel, ett trasigt tält och massa billig öl, gott humör och glada hårdrockare, precis som det ska vara!

Det går att ta ut pengar i öltälten (mycket uppskattat). Maten är lite dyr, men det går att komma undan med en helt okej thaigryta för 50-lappen.
I backstagebaren minglar halvkändisar så som radiopratare i Bandit, avdankade (tidigare kända) bandmedlemmar, turbojugendfans, lokala band och en och en annan groupie (jag försöker att inte titta på för då känner jag bara förakt och återigen förakt), samt annat löst folk.
Det går att köpa godis överallt, vilket resulterar i en glad Fia.
Motörheadölen i backstagebaren kostar också bara 40 kr (!) vilket ger en ännu lite gladare Fia.

Det är mitt första år på Metaltown och jag förvånas över hur liten festivalen faktiskt är. Det råder en tydligt gemytlig och nära stämning på området, det är trevligt. Speciellt trevligt är det att sitta på kullarna vid stora scenerna och småslött kika på banden i kvällssolen.

Tyvärr är köerna långa till bussarna hem. Det tar nästan exakt 1 timme utav väntan och bussfärd till Nils Eriksson om man är otaktiskt (som mig) och i sakta mak beger sig mot bussarna precis efter att sista bandet går av.

Bussarna går i vilket fall hela dagarna fram och tillbaka vilket är ett stort plus.

Metaltown klarade sig fint trots Motörheads avhopp och jag gissar på att festivalen går plus i år med de ständigt fulla öltälten, toppen organisationen och alla balla bokningar.