Truckfighters spelar som vanligt i 90km/timmen, men Getaway bjuder på det lugnaste giget jag någonsin sett med dem.

Jag vill skylla det helt på publiken: svensk, nykter, fesljummen töntpublik som knappt låter stackars Dango crowdsurfa när han vill det.

Jag har sett Trucken lira i Berlin där hundratals galna tyskar klättrar på varandra. Jag har kastats upp på scenen och deltagit i vilda mosher, haft the time of my life, funnit livsvänner och fiender. Jag har lämnat gig med Truckfighters haltande, med rivna kläder och blåmärken.

På Getaway kunde jag istället besviket och med lätthet gå längst fram till kravallstaketet, ställa mig i lugn och ro för att avmätt knycka på nacken. VA!? Vart var kängan i huvudet där? (Så ska det inte vara!)
Du ska slåss för att kunna vara med när Trucken spelar.

Svensk publik kanske inte förstår stoner rock …
Kommer jag få skit för det nu?

Dango verkar i alla fall vara med mig och kommenterar: ”Vi får låtsas att det är sent på kvällen och alla är fulla som fan”. Svennarna som inte förstår stoner skrattar förstrött… Jag vill slita mitt hår. Truckfighters förtjänar bättre!

De är i varje fall roliga att se, nu när jag verkligen i lugn och ro (…) kan ta del av 2 meters hoppen – som verkar vara i 2 minuter; de landar liksom aldrig (!). Den galna scennärvaron, de bara och vältränade överkropparna. Jag ska väl inte klaga…

Dessutom erbjuds äntligen lite bra musik på Getaway. Som tydligen slog publikrekord i år, men bjöd på de sämsta akterna jag någonsin vart med om på en enda festival. (Eller så är det bara jag som slutat digga metal…)

Näväl, Jag for till Gävle för band som Truckfighters och Uncle Acid och här är i vilket fall Trucken och de leverar fastän publiken är död. Poäng till dem!

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?

The Kristet Utseende spelar i Close Up-tältet och det slår mig att jag såg dem senast – just på Close Up-Båten. Då jag stod längst fram och blev varse stänken från de (skitäckliga och tusen gånger använda) toaborstar folk omkring mig så finurligt hade snott från båt-hytterna, som rekvisita till spelningen.

Denna gång slapp jag tack och lov toaborste-stänk, då jag befann mig på behörigt avstånd från den vilda toalett-moshen i mitten. För deras skull hoppas jag de inte sparat Silja Lines gamla borstar, för de var inte trevliga.

Vi väntar otåligt gamla klassiker som Kajros Fjollor men det dröjer och vi tröttnar. Fansen ropar även efter Tommy Tommy men det bjuds det inte heller på. Jag vet inte vad Kristet håller på med men bönderna i publiken verkar gilla det hela.

Spelningen avslutas med Quinna och jag hävdar mig ha självironi nog att sjunga med. I övrigt lämnar jag bandet med ett ryck på axeln, jag behöver inte se dem igen detta var 3e gången. Tack och hej!