0-0 mot Elfsborg och man kan se det på olika sätt.
Ett sätt att se på det är att det var bättre än mot Åtvidaberg. Å andra sidan krävdes det väldigt lite för att det skulle vara bättre än då.
Ett annat sätt att se på det är att vi skapade våra farligheter genom att spela över vårt eget mittfält. Främst långa bollar, kamp och fasta situationer.
Och det behöver inte vara fel, så ska man också kunna spela. Fast jag hoppas att det snart blir en variation också. Potential bland spelarna finns onekligen.
Utöver det tycker jag att Jonathan Ring var riktigt bra och skapade på egen hand flera farligheter.
Jag tycker också att vi, i synnerhet i första halvlek, inte hade en synkroniserad press. Elfsborg fick komma djupt in på vår planhalva och etablera spel utanför vårt straffområde och så vill vi inte spela. Det blir för passivt, det blir för långt upp till motståndarnas mål.
Jag saknade också energin i laget.
Men jag tycker vidare att det blev bättre efter paus. Och det tyder på att Hasse Eklund såg vad som inte stämde och kunde få spelarna att se samma sak. Efter paus blev pressen mer samlad, mer synkroniserad, mer tillsammans och då blev det också enklare för killarna att ge varandra kraft och energi. När laget blir så utdraget som i första halvlek är det svårt att vara aggressiv och fartfylld och jag led med Melker och Ismael på det centrala mittfältet.
Sedan var det märkligt att se ett Elfsborg utan Stefan Ishizaki, Anders Svensson, Daniel Mobaeck och Lasse Nilsson.
Visserligen kom Lasse Nilsson in, men bara en kort stund.
Jag pratade med honom innan matchen. Jag berättade om min tränartillvaro och han tyckte att det var skönt att höra att man kan trivas även efter att man har slutat spela fotboll. ”Men kickarna som matcherna ger, då?” frågade Lasse.
Jag lugnade honom. Man får kickar även som tränare.

I morgon är det tränarmöte. Hasse, Jensa och undertecknad. Och lite löst folk, som sportchef och klubbchef. Trevligt.