”Lyckan är privat, men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”, sjunger Kent i Simmaren.

Tobbe Eriksson talade ut om sitt spelberoende i Barometern och det var fint gjort, stort gjort, sorgen måste ju delas och i går var vi på derbyt mellan IFK Berga och Lindsdal på GFA ihop, vi pratade en hel del om det här, så klart, vi pratade om oron som han känner inombords ibland, en oro jag känner igen hos mig själv och vi pratade om prestationsångesten både han och jag känt på fotbollsplanen, kanske är det den som fött den här oron, den dova tonen som ibland kommer och jag tror att det är nyttigt att andra ser att en högpresterande fotbollskille som Tobbe Eriksson också är…mänsklig.
Vi har alla våra demoner.

Derbyt, då? Det var snack om att jag skulle spela i det, för IFK Berga, men det var inte aktuellt. Jag ser mig allt mindre som fotbollsspelare. När jag tittar på fotboll är det numera utifrån ett tränarperspektiv. Hur agerar tränaren? Hur skulle jag ha gjort? Jag tittar inte längre på hur innermittfältarna spelar.
Och ju mer jag tänkte på att spela, ju märkligare kändes det. Jag har gjort min sista match som spelare på GFA. Och jag gjorde den i den röda tröjan. Fick spela (i den röda tröjan) från start, var bra, fick vinna och avskedet blev fantastiskt.
Det hade känts fel att kliva ut på planen igen. I en annan tröja än Kalmar FF:s.

Tänk att det här bandet lirade på lilla Söderport i Kalmar. Det lilla i det stora.