I skuggan av VM spelades annan fotboll i går.
Bröderna Elm ville ge tillbaka något till moderklubben Johansfors och anordnade därför en match mot Kalmar FF och tog själva ut en egen startelva, kallad Johansfors Allstar. Där de själva ingick.

Jag fick äran att vara med i Johansfors Allstar och innan matchen undrade jag vad jag hade givit mig in på.

Jag har inte spelat riktig fotboll på ett halvår. Och jag vet hur det brukar kännas när man varit ifrån fotbollen i två veckor. Otajmat, osynkat, stelt, segt. Hur skulle det inte kännas nu då?

I Johansfors var det folkfest. Hela byn var på plats. Och att de är stolta över sina bröder råder det ingen tvekan om. Samtidigt är det skönt att se hur Rasmus, David och Viktor verkligen är de vanliga pojkarna, det är liksom inga konstigheter, och att deras gamla ledare, lagkamrater, vänner och släktingar i Johansfors behandlar dem som om de vore tio år igen.

I Johansfors Allstar lirade alltså de tre bröderna Elm, jag själv samt Patrik Rosengren och Jocke Lantz. Kryddat med spelare från närområdet i Johansfors. Och så min egen målvakt i buren, John Håkansson. John står i mitt U 17-lag i Kalmar FF, rankas trea i Sverige bland 98:orna och är en yngre variant av Petter Wastå.

Jag undrade alltså vad jag hade givit mig in på. Även om jag är en föredetting gillar jag inte att känna mig som en föredetting. Tänk om Ismael, Melker och de andra skulle springa åttor runt mig?
Tänk om om vi skulle få storstryk?

(Trångt i vårt omklädningsrum, David Elm och Patrik Rosengren)

Men så tänkte jag att det skulle bli förbannat kul att få återförenas med centrallinjen från storhetstiden. Patrik Rosengren (43 i år…), Jocke Lantz (37) – ingen av dem har spelat på ett tag, men herregud, det syntes inte! – och så bröderna Elm.
Pappa Elm var coach för Johansfors Allstar och ställde upp oss i en 4-3-3-uppställning och Viktor, Rasmus och jag smackade oss kring munnarna.
Vi älskar det systemet. Jag har hela tiden två extremt bolltrygga punkter framför mig som jag kan spela i trängda lägen. Och eftersom jag ligger lite bakom dem kan de alltid använda mig som ett rättvänt alternativ.
– Det är en trygghet för oss, och även om vi tappar bollen så finns du där! som Rasmus messade mig efter matchen när vi dissekerade händelserna via sms.

Och defensivt kan vi hela tiden skydda vår backlinje.

Tidigare på dagen hetsade killarna i Kalmar FF mig via sms, men jag visade järnpsyke och gick in i deras omklädningsrum innan avspark och lånade en nagelsax och spände upp mig. Det gav effekt.

Sjukgymnast Kjell Svensson var snäll och tejpade mina fotleder, som i fornstora dagar. När jag låg där på britsen insåg jag att det var det här jag saknade mest med att inte längre spela fotboll – kvalitetstid med Svensson.

Kalmar FF såg matchen som en möjlighet att få till ett bra träningspass och tog sig an uppgiften med bra attityd. Annars vet man aldrig hur det blir i en sådan här match. Inga poäng stod på spel, men jag kände tämligen snabbt att det fanns en rejäl dos prestige med i bilden.
Själv ville jag bara komma undan med hedern i behåll.

Kalmar FF satte hög fart från början. Vi hade tänkt pressa högt, men vi hade känt redan på uppvärmningen att vi nog ransonera våra krafter. Våra motorer, Rasmus och Viktor, hade inte spelat fotboll på drygt en månad och kände sig sega.
Så vi prioriterade organisationen. Men är det något vi kan så är det just organisation. Taktik.

Kalmar FF fick dock till några halvchanser inledningsvis när de spelvände och utnyttjade att vi hade division VI-spelare på kanten (”fega jävlar!”, tänkte jag och kände hur tävlingsidioten i mig vaknade), men efter en stund fick vi den där sköna känslan att vi faktiskt kunde matcha dem någorlunda. Att de inte kom någon vart med sitt bollinnehav.
Det som fungerade 2008 fungerade även nu.

Precis som förr såg man det nu i hur motståndarna började flacka med blicken när de hade bollen, hur de letade efter passningsalternativ, men inte hittade några och därför fick ta flera tillslag på bollen. Jag har alltid gillat den känslan. Då vet man att man är med i matchen.

Rasmus och Viktor hittade rätt position, jag kunde vara sköld bakom och Lantz och Bagarn kunde plocka smulorna och successivt växte våra division VI-spelare och mitt i första halvlek började de vinna dueller och ta offensiva initiativ (imponerande!) och då kunde vi börja utnyttja ytorna som fanns i KFF:s lag. Och halvlekens bästa chans fick vi när Viktor snodde bollen av Marcus Nilsson, hittade Mattias Evestål i djupled, som sedan frispelade David Elm. Men Lars Cramer i KFF-målet kom ut och avvärjde.

I andra halvlek kom solen fram och plågade oss rejält. Vi var mörkblåa till klädsel och med solen i ögonen såg vi knappt varandra.
Vi fortsatte dock stå upp bra, låg rätt i positionerna och tvingade KFF till att leta efter spelalternativ i stället för att få fart i spelet. Det var dock nära att KFF tog ledningen när man efter ett inlägg fick en trippelchans. Men John Håkansson var en vägg.

I gengäld hade vi våra lägen. David Elm nickade efter ett långt Rasmus-inkast (den varianten fungerar än), men Cramer sträckte ut och monsterräddade. Sedan sköt Rasmus från distans, Cramer sträckte på nytt ut och tippade bollen i stolpen. David störtade dock fram på returen, hade öppet mål från fem meter, men lyfte bollen över.

Jag tyckte dock det var helt i sin ordning. Jag gör ogärna mål på mitt Kalmar FF. David följde bara mina instruktioner.

Kalmar FF bytte ut i princip hela laget, fick in nya krafter, pigga krafter. Vi hade inte riktigt samma valmöjligheter, men de som kom in slet på riktigt, riktigt bra.
Vårt passningsspel var dock i slutet minimalt, våra spelare orkade inte ta initiativ och i kombination med den förblindade solen blev det mest lyfta-iväg-passninger.
Ändå var det millimetrar från att vi avgjorde. Mattias Evestål högg på Emin Nouris bakåtpassning, rundade Lars Cramer, men blev så stressad att han inte insåg att han kunde ha stoppat bollen och lagt in den i öppet mål. Istället försökte han avsluta direkt och då gick bollen utanför det öppna målet.

Vi var dock nöjda med 0-0. Nöjda över att hänga med. Och jag njöt av att ha Bagarn och Lantz bakom mig och Rasmus, David och Viktor framför mig. Rasmus klagade på att han var seg i benen. Men vissa saker han gjorde därute höll världsklass.

Själv åkte jag från Johansfors tillfreds; en man i publiken sa efter matchen ”Rydström, du håller än”.

Tackar, tackar.

Vänskap. Men först efter matchen. Nouri tyckte att jag påverkat domaren och fått ett inkast tilldömt oss som han borde ha fått. Och jag fick be om ursäkt till Diouf efter en hård tackling av mig.