Mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag har semester och jag försöker också ha semester, men så var det dags för ett litet läger för Kalmar FF:s A-trupp i Ronneby och det blev svårt att motstå. Klart man vill hänga med.

Ambitionen är att Hasse (A-tränare), Jensa (U 19) och jag (U17) sak ha en samsyn i de stora frågorna, att vi ska ha formella och informella möten och prata om hur vi vill ha det och att vi kan flyta mellan grupperna. Och nu var den  assisterande tränaren Patrik Hansson i Norge och då fick jag täcka för honom. Jag flöt alltså uppåt

Men först var det utdelning av kort till hotellrummen och jag hjälpte Borstam och eftersom Kristina i receptionen på Ronneby Brunn är en vän till familjen ordnade hon så att jag fick det finaste rummet och jag bugade och bockade och trakasserade sedan de andra i laget med en massa snapchatbilder på hur lyxigt jag bodde.

Det är alltid speciellt att vara i Ronneby med Kalmar FF. Det är ju mina hemtrakter. Jag minns att vi var på träningsläger med KFF i Ronneby (och tränade på min hemmaplan Åsavallen i Listerby) 1996 och det var stort. Och det känns stort att vara i Ronneby med mitt Kalmar FF nu också. 1996 var vi ett bottenlag i Söderettan, nu är vi ett stabilt topplag i Allsvenskan. På något sätt blir resan vi gjort i Kalmar FF mer påtaglig när jag återvänder till uppväxtmiljön. För då vägs det mot barndomens referenspunkter. Åsavallen, Blekingefyran, Brunnsbadet där man förfrös underkroppen i det kalla vattnet, stadskärnan som redan då höll på att dö, det provinsiella, rivaliteten mellan Saxemara, Listerby IK och Ronneby BK, midsommarfirande på Gnistan och hur jag drömde om att bli en bra fotbollsspelare, men inte mer definierat än så, det fanns liksom inget konkret i drömmarna och jag kom in på fotbollsgymnasiet i Kalmar, jag flyttade till Kalmar, jag började spela för Kalmar FF, men Kalmar FF var ingen förening som fick oss unga spelare att förverkliga några drömmar, vi låg i näst högsta divisionen, vi trillade till och med ur den näst högsta divisionen och allt det jag uppnådde, allt det vi uppnådde fanns aldrig i mina drömmar eller mål och att spelare i dag kan ta sig från Kalmar FF till Serie A och landslaget är…surrealistiskt.
Men det är den resan jag varit med om.
Och allt det där blev om möjligt än mer påtagligt när vi nu var på läger i Ronneby.

När vi startade lägrets första träningspass på Brunnsvallens A-plan fick skadade Stefan Larsson jogga bredvid planen. Vi pratade lite om det här med att inte vara spelare längre. Saknade jag det, undrade han. Och jag frågade mig själv om jag saknade det. Nu när jag stod så nära mitt tidigare liv jag bara kunde. Ett liv där jag var en central spelare, en ledare, lagkapten. Mitt ärliga och genuina svar till Stefan och mig själv löd: nej.

För jag saknar det faktiskt inte. Jag är jävligt glad över mina år som spelare i Kalmar FF, jag älskade att vara spelare i Kalmar FF och jag hade ångest över att behöva sluta, men jag ångrar mig inte och jag saknar det inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Det var då. Nu är nu.

Jag har skrivit det tidigare, men för mig har det det inte enbart handlat om att vara spelare i Kalmar FF. Jag har nästan hela tiden önskat ha mer inflytande än så. Och det har inte handlat om ett inflytande som synts utåt. Jag vet att många tror det om mig, att jag bara velat synas och höras, men primärt har jag velat kunna påverka inåt och i frågor som många inte har insyn i.

Jag menar, jag vet ju vilka personer som styrt Kalmar FF under mina år i föreningen, jag vet vilka som verkligen gjort skillnad och det är personer jag ser upp till.

Så nu stod jag på planen, mina forna lagkamrater joggade igång kropparna, jag snackade med Hasse om den kommande träningen och det kändes gott att vara med.

Jogg, passningsövning, spel och sedan en avslutningsövning (eller försvarsövning, det beror på hur man ser det) där jag ansvarade för försvarsspelarna och när träningen var över körde vi en Gris och det var enda gången jag saknade att vara fotbollsspelare och när Marcus Nilsson förlorade och jag valde att inte fullfölja bestraffningen (att snärta honom med fingret på örat) tyckte han att jag var för snäll.

På tillbakavägen till hotellet gick vi genom Brunnsparken och Pär Ericsson och jag började prata och han frågade hur det kändes att ha slutat spela och om jag hade abstinens efter att träna, man är ju så van att träna varje dag, sa han och jag höll med, men jag svarade att det sköna nu var att man slapp stressen och pressen att alltid känna sig pigg och kry och att man nu kunde träna annat än fotboll och på kvällen blev det middag och sedan tävlingar och jag bildade lag med Elm, Marcus Nilsson, Romario, Stefan Larsson och Cramer och vi körde över allt motstånd och vann överlägset.

Föga överraskande.