Ni vet hur ställd man blir när man får frågan om vilken som är världens bästa låt. Man letar febrilt i minnesbanken. Och alla låtar man kommer på känns för futtiga för att kunna kallas världens bästa låt.

Den här är dock en som alltid håller. The Four Tops I can´t help myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Och så dansar de precis i min smak.

Just nu tycker jag emellertid om den här. Det är kanske inte världens bästa låt, men ibland måste man nöja sig med mindre. Även den här är bra med Blaudzun.

Jag tar bilen till Jämjö, en liten ort i Blekinge. En ort jag kört igenom tusentals gånger eftersom den ligger mellan Listerby och Kalmar. En mack, en pizzeria, en Icaaffär som har öppet till 22 varje dag och förrädiska fartkameror som man lätt missar när man kommer från Kalmarhållet.

Jag minns också ett förödande fotbollsnederlag i just Jämjö.

Jag tror att det var 1987 och mitt lag i Listerby IK var riktigt bra. Vi spelade sjumanna-fotboll och slogs med stora Kaif (Karlskrona AIF) om seriesegern. En omgång återstod. Vi skulle vinna serien om vi tog poäng mot bottenlaget Jämjö.

Många av mina lagkamrater var övertygade om att det skulle bli en enkel sak att slå Jämjö. En kille hade med sig Pommac som han skulle spruta med när seriesegern var klar.

Men allt gick fel. Jämjö gjorde 1-0. Och 2-0. Det var ju inte så här matchen skulle gå. Det var första gången jag fick känna på den där hemska känslan, den där förlamande känslan som drabbar en när man översköljs av besvikelse och förvåning och ilska, när det inte går som man hade tänkt.

Jag tror det är sedan dess som jag alltid räknat med att det ska gå åt helvete.

Jag minns fortfarande hur det såg ut på den lilla planen som vi spelade på. Höstkylan. Hur tårarna brände bakom ögonlocken.

Vi förlorade till slut mot Jämjö med 5-4.

På den tiden kunde det ta flera dagar innan man visste hur det hade gått för de andra lagen i serien. Men sedan sa någon i laget att Kaif hade kryssat i sista matchen och att vi hade vunnit serien ändå.

Men i flera år satt den där taggen kvar. Besvikelsen över att ha förlorat i Jämjö och inte fått chansen att av egen kraft vinna serien och få jubla ihop med sina lagkamrater.

Jag kunde vakna på natten och gräma mig.

I lördags åkte jag alltså på nytt till Jämjö. Jag skulle spela med min moderklubb Listerby IK i Blekingefyran. Mot just Jämjö.

Efter vårsäsongen låg Listerby i botten, det hade bara blivit två segrar. Killarna var en smula desillusionerade. Mot topplaget Hällaryd helgen innan fick vi igång bra spel, jag kunde bidra med en viss bollhållande förmåga, vilket avlastade de andra och plötsligt såg man att det fanns flera fina bollspelare i laget.

Jämjö ligger på fast mark på den övre halvan av tabellen och jag såg fram emot att få revansch på Jämjö.

När jag kom fram till idrottsplatsen i Jämjö sjönk dock mitt mod. Konstgräs!

Det är alltså där vi är i svensk fotboll nu. Konstgrässjukan breder ut sig.

Men jag bet ihop och klappade mig själv på axeln för det smarta att ta med mig sju par skor. Nu kunde jag välja de som passade bäst på konstgräs. Och det var tur att jag hade många par att välja bland. För i andra halvlek lossnade sulan på högerskon.

Jävla konstgräs.

Som vanligt var uppvärmningen en pina. ”Känns det bra?”, frågade Linus, en av lagledarna. ”Nä”, svarade jag ärligt. ”Det har inte känts bra på en uppvärmning på 25 år”, sa jag.

Men jag vet ju också att känslan på uppvärmningen inte har något att göra med hur det sedan går i matchen.

Det gick sedan tämligen bra i matchen. Jämjö var givetvis mer vant vid konstgräs än vad vi var. Till en början utnyttjade de det. Och på topp hade de en kille, Kamara, som var alldeles för bra för division IV. Och han gjorde lite som han ville.

Vi satte dock 1-0. Kamara kvitterade. Vi gjorde 2-1. Kamara kvitterade. Men strax innan halvtid satte vi 3-2 och den ledningen förvaltade vi fint i andra halvlek.

Det blev tumult i slutet av halvleken. Kamara menade att en av våra mittbackar hade sagt något rasistiskt till honom. Vår mittback menade att han inte hade sagt något rasistiskt. Jämjöspelarna backade upp Kamara, men ingen hade hört något. Inte heller domaren.

Jag försökte lugna ner folk. Vid en hörna pratade jag med Kamara och förklarade att vi skulle snacka med vår spelare. Och i pausen sa jag samma sak till andra Jämjöspelare. Att om vår spelare har sagt något rasistiskt är inte det något vi accepterar.

Samtidigt, eftersom ingen hade hört något och eftersom domaren inte hade hört något kunde ju ingen bestraffning utdelas.

I pausen frågade jag vår spelare vad som hade hänt, han menade att det var en rätt oskyldig ordväxling. ”Men om du sa något felaktigt får du be om ursäkt efter matchen”, sa jag och det höll han med om.

Det är en jävligt svår situation. Vilket ansvar har man som lagkamrat när något sådant händer? Vad kan man göra mer än att påtala för vederbörande att det inte är okej? Och att försöka få till någon form av försoning?

Jag minns när vi mötte Umeå i Superettan 2000. Steve Galloway lirade i Umeå och vid ett tillfälle var det någon i vår klack som utstötte apljud mot Galloway. Jag blev vansinnig. Och efter matchen vägrade jag tacka fansen. Jag bad också om ursäkt till Galloway. Som var luttrad. Vilket säger en hel del.

Men då hörde jag vad som uttrycktes från läktarhåll och kunde reagera och agera.

Som sagt, en jävligt svår och obekväm situation. På så många sätt.

Direkt i andra halvlek fick vi straff. I förra matchen bommade den ordinarie straffskytten. Så nu fick jag ta den. Jämjös målvakt gick åt rätt håll och var 24 centimeter ifrån bollen med fingertopparna. Men straffen satt och vi ledde med 4-2.

Min duktige mittfältskompanjon, Linus, råkade emellertid strax därefter ut för en otäck skada. Armbågen hoppade ur led. Han fick åka in till sjukhuset, men vi trummade vidare. Vi satte 5-2 och hade sedan mängder med klara målchanser. Jag tror att vi träffade virket säkert fyra gånger och till det idioträddade Jämjös målvakt vid ett par tillfällen.

När matchbilden ser ut så – att man leder med ett par mål, kan konstgräs vara bekvämt att spela på. För det blir svårt för motståndarna att komma in i dueller och närkamper eftersom bollen rullar så snabbt. Vi fick en bekväm resa in i mål.

I och med segern fick vi lite andrum ner till den negativa kvalplatsen.

Och jag fick revansch från debaclet 1987.

Frukost och Tuva läser KP, jag tänker på drömmarna från natten, de var så verkliga, de sitter kvar i mig och det handlade, som så ofta, om Kalmar FF och jag drömde att jag var inne i omklädningsrummet inför en match och plötsligt tyckte någon att jag skulle byta om och vara med och lira och först blev jag glad, känslan över att vara efterfrågad kittlar alltid egot en smula, men sedan tänkte jag ”nej, nej, jag vill faktiskt inte” och jag har drömt det tidigare.

Att jag ska göra comeback. Men inte för att jag vill, utan för att någon säger att jag ska göra det.

Jag gör aldrig comeback. Något kommer emellan. Eller vaknar jag.

Och jag blir lättad.

För det är faktiskt min genuina känsla – jag vill inte.

I stället drömmer jag om passningsövningar som gör mina killar bättre, skickligare och när jag vaknar försöker jag skriva ner det på ett papper.

Tuva läser i KP om Big Bang, hur kan man veta, undrar hon och jag säger att man inte fullt ut kan veta och Tuva svarar att hon och farfar har funderat lite, ”hundar gillar ju att nosa varandra i baken och också bajsa där andra hundar basat, men hur gjorde den första hunden, den hade ju ingen att nosa i baken?”.

Tuff fråga. Jag förblir svarslös.

På kvällen ser jag lite på Kalmar FF:s cupmatch mot Kristianstad. Det ser energilöst ut. Andefattigt. Som om ingen riktigt vill vara där. Det blir förlust med 2-1. Vi är utslagna ur Svenska cupen.

Efter matchen läser jag kommentarer på Kalmar FF:s Facebooksida. Jag gjorde aldrig det när jag spelade. När jag nu gör det inser jag att jag borde ha låtit bli. Onyanserat. Elakt. Så kan man sammanfatta åsikterna.

Jag vet att spelarna ville vinna mot Kristianstad. Att man tog matchen seriöst. Att man kämpade. Jag skulle tro att de var helt slut efter matchen. Tröttare än efter en bra insats i Allsvenskan.

Men att man, av olika anledningar, jobbade en och en. Att det var splittrat. Att man säkert innan matchen talat om att börja med rätt saker – vinna boll, defensiven och så vidare – men att det inte var förankrat i HELA gruppen. Insikten var inte genuin. Vissa trodde eller hoppades att det skulle gå lättare än vad det gjorde. Och när man då tvingades jaga boll och försöka vinna den blev det mentalt alldeles för tufft. ”Vi skulle ju ha bollen och göra mål på dem, i stället får vi slita för varje millimeter där ute!”

När sådana känslor är cementerade i en matchbild är det enormt svårt att förändra på det. Det krävs att gruppen är solid och gemensam och kanske också varit tillsammans i liknande situationer tidigare. Så att man kan känna igen varningssignalerna och agera innan det är för sent.

Vi lär av våra misstag, inte sant?

Som Håkan Hellström sjunger, Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Så blev det äntligen av.

Att jag spelade en tävlingsmatch med min moderklubb Listerby IK.

Jag tillhörde det framgångsrika 76-laget i Listerby IK. Vi slog till och med Kalmar FF:s dito i final i Emmaboda Jul-Kul-cup 1987.

Jag försvann dock till Kalmar när jag blev 16, men jag fortsatte givetvis ha kontakt med mina forna lagkamrater och vi brukade skämta, med stänk av allvar, om att när Listerby IK gick upp i division II skulle jag flytta hem och spela med L.I.K.

Det var faktiskt inte väldigt långt borta.

1996 åkte vi i Kalmar FF ur Söderettan och ner i division II. 1997 vann Listerby fyran och gick upp i trean. Blott en division skiljde alltså. Om vi hårdrar det. Vi i Kalmar FF studsade emellertid direkt tillbaka och 1998 var vi tillbaka i Söderettan.

I Listerby blev det stökigt. Robban, en av mina närmaste vänner i 1976-laget och en av stöttespelarna i A-laget, dog på en träning i december 1997 på grusplanen på Åsavallen i Listerby IK. Hans pappa Pelle tränade laget och hans lillebror Johan spelade i laget (jag berättar om det i det här gamla blogginlägget) och L.I.K trillade ner i division IV igen.

För några år sedan var L.I.K till och med nere i sexan. Nu är man åter i Blekingefyran.

Några av eldsjälarna i Listerby IK, killar som jag spelade ihop med i A-laget innan jag stack till Kalmar FF, har de senaste åren hört av sig och undrat hur det blir. Kommer du hem och gör några matcher med Listerby IK?

Förr om året slutade man med elitfotboll tidigare än i dag. Men sedan vi blev professionella i Kalmar FF spelar de flesta så länge det går och när man slutar spela i Kalmar FF varvar man inte ner.

Så jag har väl varken sagt det ena eller andra. För jag ville ju spela länge i Kalmar FF. Och sedan visste jag inte om min kropp skulle hålla för mer spel. Eller om jag skulle ha tid och möjlighet.

Det blev ju inte enklare när jag gick och skrev på för IFK Berga i våras. Det var en aning otydligt. Jag skrev på som backup, men undrade samtidigt om jag kunde lira i Listerby IK om det inte blev något i IFK Berga. Det skulle inte vara några problem.

Fast det visade sig att jag inte kunde spela för Listerby IK förrän nästa transferfönster öppnade, i slutet av juli.

Där är vi nu.

Och i fredags tog jag bilen ner till Listerby och Åsavallen. Matchgenomgång i klubblokalen. Där vi hade fest efter Tuvas dop 2004. Där det hänger mängder med gamla lagbilder och tidningsutklipp och där vi övernattade på ett pingisläger 1991 och sedan bytte vi om och jodå, jag blev nervös. Det blir jag alltid när det vankas match.

Och så vill jag ju inte göra någon besviken. Jag vill ju inte vara kass och inte tillföra något.

Listerby IK slåss i botten av serien och nu skulle vi möta tabelltvåan Hällaryd. Till det saknades tre, fyra ordinarie spelare.

På uppvärmningen kände jag den vanliga match-segheten. Den som Tobinho och jag alltid förundrades över. Vi kände den båda två när vi lirade. Det spelade ingen roll hur pigga vi var dagen innan eller på morgonen eller två timmar innan matchstart, när vi sedan värmde upp kändes det för jävligt. Trögt. Tungt. Man förstod knappt hur man skulle kunna spela 90 minuter. Med åren lärde vi oss att det skulle fungera ändå, men uppvärmningen har alltid varit en jävla pina.

Det trillade in en hel del publik, Målvakts-Pelle sa efter matchen att det vanligtvis brukade vara 30 personer på matcherna, men att det i dag var 200. Jag vet inte om det stämde, men jag valde att känna mig en smula smickrad. Eller om det var topplaget Hällaryd som lockade.

Gräsmattan på Åsavallen var tjock, men uppvärmningssegheten försvann snabbt. När jag lirade Maxi Cup inomhus i Ronneby i december för L.I.K kände jag mig mest obekväm. Det är svårt att hitta rätt nivå. Jag kan ju inte vara som i Allsvenskan (det vill säga rabiat), men jag kan ju inte heller skita i det.

Mot Hällaryd kändes det emellertid helt okej. Jag gav mig inte in i några diskussioner, jag skrek inte, men jag försökte samtidigt styra mina lagkamrater och ta initiativ. Jag har ju aldrig spelat med många av killarna tidigare och det tog lite tid innan de förstod att de kunde spela bollen till mig, även om jag hade en motståndare i ryggen. Tro det eller ej, jag har rätt hyfsade vändningar och är, trots mina 38 år, någorlunda rapp i benen och jag kunde skapa utrymme åt de andra i laget genom att hålla i bollen ett tag. Jag tyckte att vi spelade helt okej, vårdade bollen, samtidigt som Hällaryd kontrade snabbt.

En bit in i halvleken gick jag, enligt domaren, in för hårt i en duell och på den efterföljande frisparken gjorde Hällaryd 1-0.

I paus var killarna trots underläget tillfreds med hur vi spelade.

Och i andra halvlek höjde vi oss ytterligare ett snäpp. Många i laget gjorde starka insatser och vi kvitterade och fick sedan straff. Jag hade innan matchen sagt till tränarteamet att jag inte ville komma in och ställa till oreda genom att ta över en massa saker. Jag ville inte vara kapten, ta straff och så vidare. Så även om jag slog straffar i Allsvenskan fick den ordinarie straffskytten förtroendet. Men planen var hal, han halkade och drog bollen högt, högt över.

I slutet av matchen tog Hällaryd över, flera spelare hos oss kroknade, men vi kunde hålla undan och plocka en poäng.

Efter matchen pratade jag med hela min uppväxt, kändes det som. Det var gott att se så många bekanta ansikten.

I bilen hem pratade jag med Tobinho. Han undrade hur kroppen kändes. Bra, svarade jag. Förutom kramptendens i ena vaden var det inga problem.

Det kan nog bli någon match till.

Här är en liten text från BLT.

När jag slutade spela fotboll instiftade Kalmar kommun ett Henrik Rydström-stipendium. Väldigt ärofullt, om du frågar mig. På Stadsfesten i lördags var det premiärutdelning.
Priset ska gå till en talangfull fotbollstjej och kille i åldern 14-16 år i Kalmar kommun. Och jag ser ju gärna också att det finns en viss attityd hos pristagaren. Att spelaren i fråga faktas på planen.
Kalmar kommun, jag själv och BG Svedjenäs (IFK Kalmar) och Thomas Borstam Andersson (Kalmar FF) hade utsett två fina pristagare; Malin Thor från IFK Kalmar och Adam Hellborg från Kalmar FF.

Motiveringar:

Hon är född 1999 och började sju år senare spela fotboll i IFK Kalmar. Där har hon utvecklats till en mångsidig spelare som under våren debuterade i IFK Kalmars A-lag. Hon är lagkapten i Smålandslaget, som i somras var på Elitflicklägret i Halmstad. Där spelade hon så bra att hon tog sig vidare till landslagslägret på Bosön. Dessvärre skadade Malin knät veckorna innan landslagslägret och priset får bli en uppmuntran i skademörkret.

(Malin Thor)

I januari var han skadad och tvingades vara borta från fotbollsplanen. Men han jobbade målmedvetet vidare och när han väl var tillbaka gick det snabbt. Uppflyttad i Kalmar FF:s U 19-trupp, tongivande i Kalmar FF:s Pojkallsvenska lag och snart också belönad med en landslagsplats i P 16-landslaget. Som nyligen tog hem Nordisk pojklagsturnering. Och till det en ödmjuk kille som i en tämligen egoistisk fotbollsvärld tänker på laget.

(Adam Hellborg)

Vi delade ut priset på den stora scenen vid Sveaplan och det var välfyllt framför scenen. När jag klev upp för att presentera pristagarna insåg jag att framtoningen kunde tolkas fel. För istället för att en representant från Kalmar kommun introducerade priset och mig fick jag själv göra det. ”Nu ska vi dela ut Henrik Rydström-stipendiumet” sa jag och insåg att det lät märkligt. Och för att visa att jag insåg det sa jag att ”man kan tyckas vara självgod om man har ett eget stipendium, men det var antingen det eller en gata uppkallad efter mig som jag förväntade mig när jag slutade spela fotboll”, sa jag och pausade för skratten.
Ingen skrattade.
”Alltså, jag bara skojade!”
Inga skratt nu heller.
Gulp.
Det blev en krystad prisutdelning.
Men det förtog inte min stolthet.
Och jag hoppas att Malin och Adam också kände stolthet.

På fredag gör jag comeback på fotbollsplanen.

I våras var det snack om IFK Berga i division II. Men det visade sig snabbt vara praktiskt omöjligt. De tränar och spelar match på ungefär samma tider som vi i Kalmar FF:s PA tränar och spelar.

Men jag har lovat min moderklubb Listerby IK att försöka spela någon match med dem i Blekingefyran. Och i morgon är det dags.
Vi får se hur formen är.
Jag har egentligen inte spelat fotboll sedan jag var med en träningsmatch med Listerby IK i april. Hur det gick då? Stryk med 6-1…

Sturgill Simpson

Jag läser just nu Bruce. En bok om Springsteen.

Och jag läser om hans eld. Hur han tidigt gjorde sig ett namn som någon som hade DET. Livespelningarna blev tidigt hyllade.

Jag tänker på Bruce när jag fastnar framför en massa Håkan Hellström-klipp från Youtube. Jag har varit och sett Agnes på Kalmar Stadsfest, jag har recenserat hennes konsert för Barometern och det är inget fel på Agnes. Men jag får en längtan efter det som berör mig.

Jag ser alltså olika Håkan-klipp. Först ett från i början av hans karriär. När han uppträder på Allsången på Skansen och presenteras av Lasse Berghagen, ”nu ska ni få möta en go gubbe”. Håkan Hellström är sig lik, fast ändå inte. Kolla här.

Och här, två år senare (2003). Notera hur bra Viktor Brobacke (trombon) är. Jag hade kunnat betala entré enbart för att lyssna och se Brobacke i aktion. Han har ju under många år turnerat ihop med Moneybrother.

(Wendin, Brobacke, Rydström)

När jag sedan ser klipp från de senaste åren av Håkan Hellströms karriär inser jag hur mycket han har utvecklats. Som när jag ser framträdandet på Allsången i fjol. Tungt, dovt och sylvasst. Kika här.

Eller det här sakrala framträdandet.

Håkan Hellström har i dag så många olika lager i sitt artistskap.

Och när vi ändå pratar om liveframträdande. Och Bruce. Det här kan man aldrig tröttna på.

Jag tänker på det här med unga och gamla. Hur vi alltid vill ha in det unga, förnyelsen och hur experter uttalar sig, men de gör det utan att egentligen ha koll på om det ens finns något nytt att förnya med.

När jag spelade hade jag en grundsyn; att de bästa skulle spela, oavsett ålder.

Men man står ju aldrig helt fri från påverkan och eftersom jag blev allt äldre (konstigt, jag vet) och kände hur förnyelsevindarna blåste allt kraftigare betonade jag allt oftare erfarenhetens betydelse. För det var ju min konkurrensfördel. Erfarenheten.

När jag nu är tränare i vår akademi och för vårt U 17-lag ser jag ju vinsten med att ge unga spelare just erfarenhet.

Men det är ju så vi människor ofta fungerar. Vi fastnar lätt där vi själva står. Och det som gynnas oss är det vi basunerar ut.

Journalisterna som skriker på förnyelse och om att ge unga spelare chansen, de är inte lika högljudda när det gäller deras egen arbetssituation. Att ge unga journalister chansen på bekostnad av rutinerade och erfarna är inte lika prioriterat.

Detsamma gäller ju politiken. Var man befinner sig i samhällshierarkin påverkar vad vi tycker. De rika lierar sig med likasinnade och tvärtom.

För mig är det politikens viktigaste uppgift. Att bryta de här mönstren.

Den rikaste tusendelen av jordens befolkning äger 20 procent av rikedomarna och den rikaste hundradelen hälften. Och den fattigaste halvan av världens befolkning äger blott 5 % av rikedomarna.

Man kan tycka att det är så det ska vara. Att de rika förtjänar sina pengar.

Men man kan också tycka att det där med rikedomar, förmögenheter och allt som kommer av det styrs av fler faktorer är skicklighet och rättvisa. Att arv, miljö, den historiska kontexten, slumpen påverkar otroligt mycket och att den som växer upp i fattigdom aldrig kommer bryta utanförskapet, oavsett hur driven, skicklig och duktig han eller hon är.

Så frågan är hur man förändrar det?

Tänker jag, samtidigt som jag dricker kaffe på min altan som vetter mot havet. Och tittar ut över vattnet som glittrar vackert av morgonsolen.

Peter LeMarc gör sin sista livespelning och det får ett enormt genomslag. Han berör människor.

Jag kunde tyvärr inte vara på plats. Men min vän Jan Nordström fick möjligheten att följa Peter på nära håll under konsertdagen. Och dokumenterade det i bild. Vad det ska mynna ut i vet inte Peter och Jan i dagsläget. Jag vet emellertid att bilderna är fantastiska.

(Jan Nordström plåtar LeMarc. Och jag plåtar dem)

(Jag vet, min mustasch är tveksam)

I dessa LeMarc-dagar tänker jag på när jag och Jan Nordström träffade Peter inför hans skivsläpp hösten 2012. Det blev en lång intervju i DN Kultur. Och också början på en vänskap.

(Fot: Jan Nordström)

Här kan ni läsa intervjun.

A-laget är inne i en formsvacka. Det får mig att återigen tänka på något som Nanne sa. Att lag som hör hemma i kuststäder ofta tar mindre poäng på sommaren. För då lever staden upp och det finns så många andra saker som lockar. SMAK.

Sommar.

Mat.

Alkohol.

Men vad K stod för minns jag inte.

Nåja.

Det finns många förklaringar och jag konstaterar att vårt spel inte riktigt stämt så som vi vill. Det gjorde det inte heller under våren, men då hade vi marginalerna med oss och kunde vinna matcher som vi nu kanske kryssar i.

Vi i PA är också inne i en svacka. Vi gick till sommarvila som tabelltvåa i Pojkallsvenskan, men har sedan omstarten förlorat två gånger om.

Först mot Gais (i 30-gradig hetta på en usel konstgräsplan) och i lördags mot Halmstads BK på Fredriksskans.

Halmstad vann rättvist. Även om det chansmässigt var tämligen jämnt. Men i de avgörande momenten var HBK snäppet vassare och visade upp några anfall som jag bara kunde applådera åt. Bra passningsvärdering, löpvillighet på tredjeman och så bra tajming i utförandet.

Samtidigt – i första halvlek bjöd också vi på helt okej spel.

Men en tveksamt dömd straff en bit in i andra halvlek – till 3-1 – gjorde det svårt för oss.

Vi är inne i en period då vi är väldigt tunna. Många spelare saknas. Jag har nämnt det tidigare, men vissa lag i Pojkallsvenskan försöker hålla ålderskullarna intakt. Och kör främst med 97:or, kanske 98:or. Vi har våra mest tongivande 97:or i U 19. Vilket betyder att vår grund i U 17 består av 98:or och 99:or.

Och den senaste tiden har den grunden varit borta. Dels på grund av sjukdomar och skador och dels på grund av landslagsuppdrag.

Både Svante Ingelsson och Adam Hellborg – två startspelare hos mig – är ordinarie i Roland Nilssons P 16-landslag och de vann precis Nordisk pojkturnering. Och Johan Stenmark var precis på landslagsläger med P 15-landslaget (också HBK hade spelare med där).

Samtidigt – och detta har jag också poängterat – det ger speltid åt andra. Som på sikt kommer ha nytta av det. Som utvecklas av det.

Mot Gais startade Anton Friberg, född 2000. Och i andra halvlek hade vi två spelare födda 2000 på planen, samt tre 99:or. Och samtliga gjorde det bra. Men det är klart att det kan vara tufft att möta spelare som då är födda 1997.

Men det gäller att lägga sitt vinnarego åt sidan och tänka långsiktigt. Tröstar jag mig med.

Mot HBK fick jag stifta bekantskap med en linjeman som gärna ville få det att framstå som om han var huvuddomare. Inledningsvis snicksnackade både Steglander och jag med honom på ett skämtsamt sätt. En bit in i första halvlek slog HBK en fin djupledsboll på en av sina spelare som löpte in bakom vår backlinje. Jag tyckte att killen startade bakom vår backlinje och slängde en blick på linjedomaren. Och upptäckte att han låg minst tio meter ovanför vår backlinje. Med andra ord var det inte enkelt för honom att bedöma offsiden. När han sprang förbi oss vid bänken sa jag det till honom, ”du är ju inte i linje!” och han rusade vidare, samtidigt som han svarade ”jodå, det var jag visst!”.

När jag stod på mig – vi såg ju att han var allt annat än i linje – signalerade han till huvuddomaren om att stoppa spelet. Sedan kom han lufsande upp till vår bänk. Arg som ett bi. Han var visst i linje, hävdade han. Åtminstone när bollen slogs. Eh, svarade jag, det var ju det han inte var. När bollen slogs var han åtminstone tio meter på fel sida. Icke, sa linjemannen. Jo, sa jag.

– Men var du själv i linje, då!, dräpte han till med.

Eh, nä, det var jag inte, men det hade jag inte heller påstått. Och jag sa ju inte heller något om offside eller ej, jag konstaterade bara att han – vars jobb är att vara i linje – inte var i linje.

– Nu har du fått en varning. Nästa gång åker du ut, fräste han.

I andra halvlek ilsknare han till på nytt. Min assisterande tränare, Johan Steglander, sa något. Då började linjemannen yra om att vi hade folk på vår bänk som inte fick vara där. Bland annat två icke ombytta spelare. Som inte hade sagt ett ord under hela matchen och som suttit där sedan avspark.

– De ska bort!, röt han, samtidigt som han spelet var i full gång och han försökte följa offsidelinjen.

När de lämnade bänken och ställde sig bakom, på kullen där flera föräldrar satt, var linjemannen inte nöjd med det heller. ”Där får ni inte stå!

– Sluta nu, det får de visst. Eller menar du att de ska stå utanför arenan? sa Steglander bitskt.

Det hade linjemannen inget svar på. men nöjd var han inte. Och fortsatte muttra.

Komik på hög nivå. Eller snarare låg nivå.