A-laget är inne i en formsvacka. Det får mig att återigen tänka på något som Nanne sa. Att lag som hör hemma i kuststäder ofta tar mindre poäng på sommaren. För då lever staden upp och det finns så många andra saker som lockar. SMAK.

Sommar.

Mat.

Alkohol.

Men vad K stod för minns jag inte.

Nåja.

Det finns många förklaringar och jag konstaterar att vårt spel inte riktigt stämt så som vi vill. Det gjorde det inte heller under våren, men då hade vi marginalerna med oss och kunde vinna matcher som vi nu kanske kryssar i.

Vi i PA är också inne i en svacka. Vi gick till sommarvila som tabelltvåa i Pojkallsvenskan, men har sedan omstarten förlorat två gånger om.

Först mot Gais (i 30-gradig hetta på en usel konstgräsplan) och i lördags mot Halmstads BK på Fredriksskans.

Halmstad vann rättvist. Även om det chansmässigt var tämligen jämnt. Men i de avgörande momenten var HBK snäppet vassare och visade upp några anfall som jag bara kunde applådera åt. Bra passningsvärdering, löpvillighet på tredjeman och så bra tajming i utförandet.

Samtidigt – i första halvlek bjöd också vi på helt okej spel.

Men en tveksamt dömd straff en bit in i andra halvlek – till 3-1 – gjorde det svårt för oss.

Vi är inne i en period då vi är väldigt tunna. Många spelare saknas. Jag har nämnt det tidigare, men vissa lag i Pojkallsvenskan försöker hålla ålderskullarna intakt. Och kör främst med 97:or, kanske 98:or. Vi har våra mest tongivande 97:or i U 19. Vilket betyder att vår grund i U 17 består av 98:or och 99:or.

Och den senaste tiden har den grunden varit borta. Dels på grund av sjukdomar och skador och dels på grund av landslagsuppdrag.

Både Svante Ingelsson och Adam Hellborg – två startspelare hos mig – är ordinarie i Roland Nilssons P 16-landslag och de vann precis Nordisk pojkturnering. Och Johan Stenmark var precis på landslagsläger med P 15-landslaget (också HBK hade spelare med där).

Samtidigt – och detta har jag också poängterat – det ger speltid åt andra. Som på sikt kommer ha nytta av det. Som utvecklas av det.

Mot Gais startade Anton Friberg, född 2000. Och i andra halvlek hade vi två spelare födda 2000 på planen, samt tre 99:or. Och samtliga gjorde det bra. Men det är klart att det kan vara tufft att möta spelare som då är födda 1997.

Men det gäller att lägga sitt vinnarego åt sidan och tänka långsiktigt. Tröstar jag mig med.

Mot HBK fick jag stifta bekantskap med en linjeman som gärna ville få det att framstå som om han var huvuddomare. Inledningsvis snicksnackade både Steglander och jag med honom på ett skämtsamt sätt. En bit in i första halvlek slog HBK en fin djupledsboll på en av sina spelare som löpte in bakom vår backlinje. Jag tyckte att killen startade bakom vår backlinje och slängde en blick på linjedomaren. Och upptäckte att han låg minst tio meter ovanför vår backlinje. Med andra ord var det inte enkelt för honom att bedöma offsiden. När han sprang förbi oss vid bänken sa jag det till honom, ”du är ju inte i linje!” och han rusade vidare, samtidigt som han svarade ”jodå, det var jag visst!”.

När jag stod på mig – vi såg ju att han var allt annat än i linje – signalerade han till huvuddomaren om att stoppa spelet. Sedan kom han lufsande upp till vår bänk. Arg som ett bi. Han var visst i linje, hävdade han. Åtminstone när bollen slogs. Eh, svarade jag, det var ju det han inte var. När bollen slogs var han åtminstone tio meter på fel sida. Icke, sa linjemannen. Jo, sa jag.

– Men var du själv i linje, då!, dräpte han till med.

Eh, nä, det var jag inte, men det hade jag inte heller påstått. Och jag sa ju inte heller något om offside eller ej, jag konstaterade bara att han – vars jobb är att vara i linje – inte var i linje.

– Nu har du fått en varning. Nästa gång åker du ut, fräste han.

I andra halvlek ilsknare han till på nytt. Min assisterande tränare, Johan Steglander, sa något. Då började linjemannen yra om att vi hade folk på vår bänk som inte fick vara där. Bland annat två icke ombytta spelare. Som inte hade sagt ett ord under hela matchen och som suttit där sedan avspark.

– De ska bort!, röt han, samtidigt som han spelet var i full gång och han försökte följa offsidelinjen.

När de lämnade bänken och ställde sig bakom, på kullen där flera föräldrar satt, var linjemannen inte nöjd med det heller. ”Där får ni inte stå!

– Sluta nu, det får de visst. Eller menar du att de ska stå utanför arenan? sa Steglander bitskt.

Det hade linjemannen inget svar på. men nöjd var han inte. Och fortsatte muttra.

Komik på hög nivå. Eller snarare låg nivå.