Jag läser just nu Bruce. En bok om Springsteen.

Och jag läser om hans eld. Hur han tidigt gjorde sig ett namn som någon som hade DET. Livespelningarna blev tidigt hyllade.

Jag tänker på Bruce när jag fastnar framför en massa Håkan Hellström-klipp från Youtube. Jag har varit och sett Agnes på Kalmar Stadsfest, jag har recenserat hennes konsert för Barometern och det är inget fel på Agnes. Men jag får en längtan efter det som berör mig.

Jag ser alltså olika Håkan-klipp. Först ett från i början av hans karriär. När han uppträder på Allsången på Skansen och presenteras av Lasse Berghagen, ”nu ska ni få möta en go gubbe”. Håkan Hellström är sig lik, fast ändå inte. Kolla här.

Och här, två år senare (2003). Notera hur bra Viktor Brobacke (trombon) är. Jag hade kunnat betala entré enbart för att lyssna och se Brobacke i aktion. Han har ju under många år turnerat ihop med Moneybrother.

(Wendin, Brobacke, Rydström)

 

När jag sedan ser klipp från de senaste åren av Håkan Hellströms karriär inser jag hur mycket han har utvecklats. Som när jag ser framträdandet på Allsången i fjol. Tungt, dovt och sylvasst. Kika här.

Eller det här sakrala framträdandet.

Håkan Hellström har i dag så många olika lager i sitt artistskap.

Och när vi ändå pratar om liveframträdande. Och Bruce. Det här kan man aldrig tröttna på.