Det är först nu, när vi vann igen, som man vågar tänka på hur länge sedan det var vi tog tre poäng. Hemma mot Gefle. För två månader sedan. Två månader! Det är låååång tid!

Nu vann Kalmar FF mot Mjällby AIF på Strandvallen med 2-0. Det var Maifs fjärde raka förlust och jag måste säga att det är konstigt. Jag såg Maif besegra AIK (vilket då var lagets fjärde match i rad utan förlust!) på Strandvallen för fem matcher sedan och jag skrev då en text i Sportbladet där jag menade att Linderoth hade fått ordning på spelet (ihop med Patrik Bagarn Rosengren). Maif såg beslutsamt ut. Det fanns en tydlighet i spelet som gick att ta på. Spelarna löpte sönder AIK. Efter segern mot AIK åkte Maif till Malmö och tog ledningen mot MFF. Men tappade till 1-4. Vilket i sig var ingen fara. Men i omgången efter blev det stryk mot BP, sedan mot Åtvidaberg och nu alltså mot KFF.

Och nu är läget prekärt.

Matchen i sig, tja, för en utomstående var det en tämligen skral fotbollsmatch. Ideliga avbrott. Inkast, frisparkar, insparkar och det blev sällan någon rytm i spelet, det var svårt att få upp tempot. Samtidigt, det var en match med bottenkaraktär. Då blir det gärna så. Och i KFF:s situation, utan seger på två månader och även innan dess en period av svaga resultat, kan man inte begära så mycket mer. Det positiva var att spelarna fajtades och visade bra attityd. Det gillade jag.

Kalmar FF ändrade till ett 4-1-4-1 och jag tycker att det slog väl ut. Eller, det gav de effekter jag trodde. Många gånger ger det till exempel effekt att ha en spelare som skyddar backlinjen, någon som står framför och hindrar motståndarna från att komma rättvända eller tvingar dem att fundera lite extra innan de sätter upp bollen, det ger en trygghet till försvarsspelarna och plötsligt vågar man hålla upp linjen. Och när man gör det blir laget mer kompakt. Och då ökar chansen att vinna bollen. En god sak ger två, tre andra goda saker. Sedan finns det negativa bitar också med 4-1-4-1, möter man ett spelskickligt lag kan balansspelaren bli isolerad och nästan obrukbar. Men Maif skickade mest långt och då blev deras lag utspritt och fick svårt att få fast bollen.

Nenad Djordjevic iklädde sig balansspelarrollen och även om han kände sig ovan tycker jag att han skötte sig. Det är ju en rutinerad herre som verkligen läser spelet bra och som gillar att ligga och fiska efter bollar. Vilket är en förutsättning i den rollen.

På 24kalmar.se sa Nenad att ”Jag tror att min vän Henrik Rydström kan vara stolt över mig”.

Det var jag. Och jag var också lite glad att den där balansrollen fortfarande – lokalt – benämns som Rydströmrollen. Lite nytta gjorda man kanske när man lirade där.

Fast om rollen finns kvar nästa år funderar jag på att börja lira igen. I den positionen kan jag nog kräma ur 4,5 år till.