Inga drastiska förändringar i den allsvenska tabellen efter dagens slutomgång och jag såg på Cmore att Hasse Backe och Jens Fjellström hade ett nästan identiskt Årets Lag som undertecknad. De hade med Halsti som innermittfältare, jag hade Simon Thern (än tveksam uttagning, jag medger det, jag är bara så förtjust i att se honom spela) och så valde de Blåvitts Ludwig Augustinsson som vänsterback, jag tog Örebro SK:s Daniel Björnquist. I övrigt var vi överens.

Och på uppstuds kan man konstatera att IFK Göteborg har gjort en överraskande stark säsong, trots missnöje inledningsvis från fans över den andefattiga spelidén. Men nog känns det som om Blåvitt fick fler lager, fick fler nyanser allt eftersom?

AIK känns, trots tredjeplatsen, som en besvikelse. Svajiga prestationer.

HIF vaknade till liv efter sommaruppehållet, nyförvärven var en nödvändig injektion, men sedan har det sett ut som förra hösten. Segervanan från några säsonger tillbaka har förbytts till förlustvana. En oroväckande trend.

Elfsborg, återigen topp fem (imponerande!) smög med, utan att riktigt hota toppen. Vad händer nu när Klas Ingesson tragiskt nog inte finns kvar? Fortsätter Anders Svensson? Försvinner Johan Larsson till holländska ligan?

Alexander Axén – vilken makalös insats som inhoppande tränare i ett halvkrisigt ÖSK. Hösten har varit formidabel för ÖSK.

Häcken får ingen stabilitet i sina prestationer.

Jens Gustafsson har gjort det bra i HBK. I fjol spelade de hemsk fotboll och klarade sig kvar via kval. I år förändrade man sitt spel någorlunda, det blev mer passningsorienterat, något man höll kvar vid trots en tuff vårsäsong och till slut blev det en 10:e plats.

DIF har till synes haft ett mellanår. Men jag tror att det döljer sig en viss potential i DIF-bygget. Trots försäljningar av ”stjärnor” har DIF här och där blixtrat till och jag tror att när Pelle Olssons spelidé får sätta sig ytterligare blir det bättre.

IFK Norrköping har en del att fundera på i vinter. Det såg länge illa ut. Vilket i och för sig inte var så konstigt då Peking under en lång tid sålt sina bästa offensiva spelare. Det tog ut sin rätt. Men Janne Andersson disponerade om sina styrkor under hösten, Andreas Johansson flyttades till exempel ner som mittback, och Peking avslutade året med tre segrar och en oavgjord.

BP dundrade ur serien.

Mjällby AIF har kanske levt på lånad tid ett tag. Och nu kom verkligheten ifatt dem. Vad jag inte kan förstå är taktiken Anders Linderoth skickade ut sitt lag med i slutomgångarna. I ett försök att snabbt komma bakom motståndarnas backlinje skickade man långa bollar. Hela tiden. Trots att man inte hade en spelartyp som kunde vinna duellerna eller få fast bollen och det blev enkelt för deras motståndare att avväpna Maif.

Falkenberg har överraskat oss alla. Med spelare plockade från andrahandssorteringen lyckades Henke Larsson skapa ett lag som slet, kämpade och sprang. Och som också spelade fotboll. Det var inte igelkottsförsvar och enbart kontringar. Starkt.

Åtvidaberg spelade stundom riktigt, riktigt fin fotboll. Det Peter Swärd skapar i Åtvidaberg borde applåderas högre.

Gefle är Gefle. Även om Gefle inte riktigt längre är som det Gefle vi såg under Pelle Olssons ledarskap. Och, vilket vi inte får glömma, spelare som Mattias Hugosson, Daniel Bernhardsson, Mikael Dahlberg och Mattias Woxlin, för att nämna de kanske mest framträdande, är inte längre kvar i GIF. Ryggraden och själen har successivt försvunnit från Gefle. Med det i åtanke är kanske en kvalplats en framgång. Det ger en möjlighet att bygga ny ryggrad.

Och så mitt Kalmar FF. I fjol kom vi fyra. I år inledde vi bra poängmässigt. Men vi kände ett visst missnöje med spelet. Kanske gapade vi efter för mycket. För när sedan spelet blev en aning bättre uteblev poängskörden. Vi har vandrat i ett mörker i höst, det har varit överjävligt tufft och förhoppningsvis har vi dragit några lärdomar av det motiga. Och precis som Peking har vi ett jobb att göra i höst och vinter. Elfteplatsen är vår sämsta placering sedan vi etablerade oss i Allsvenskan 2004. Fast jag väljer att se det positivt i stället. Att vi – trots en jobbig säsong – säkrade det allsvenska kontraktet i näst sista omgången. Vi slapp alltså riktig bottenstridsångest. Det vittnar om kvalitet. När vi gick upp i Allsvenskan 2004 var en av våra långsiktiga målsättningar att vi riktigt bra år skulle kunna vara involverade i den absoluta toppstriden, men att vi svaga år aldrig skulle dras in i bottenstriden. Det perspektivet får vi inte glömma.