Tre nya dagar i Växjö och det finns ju roligare städer att vara tre dagar i. Men, maten på hotellet är ypperlig och sällskapet är detsamma och första dagen handlade om en hel del praktiska övningar och vi behöll grupperna från förra veckan. Vilket innebar att jag och Asper hamnade i samma grupp igen, ”vi måste ju ha kvar dynamiken mellan er”, sa P-G Eliasson, en av ledarna på kursen.

Fast vi var lugnare den här gången. I stället för att jaga varandra under spelövningarna på de praktiska passen försökte vi hamna på samma lag och det gav utdelning. Vi var en svårpasserad tvåa när vi lirade två mot två och när vi gick över på fem mot fem fortsatte vi skörda framgångar. Mathias Florén var på förlorarlaget, men vägrade erkänna sig besegrad, ”jag har inte förlorat på träning sedan 1989” sa han och lite senare på kvällen satt Lantz, Asper, Florén och jag och snackade länge.

Det blev en hel del nostalgi. Om gamla spelare, om gamla matcher, om tidigare möten och vi kom in på Aspers långbyxor, hur kom det sig att han stod i det. När han kom tillbaka till Mjällby efter några tuffa säsonger bakom sig, först i Viking i Norge, sedan i BP, sa Håkan Håkansson, legendarisk tränare inom Blekingefotbollen, till Asper att börja stå i långbyxor igen. Asper hade gjort det tidigare i karriären, med framgång, och kanske fanns det något turligt i det.

Numera är det tajta byxor, men ett tag var det fladdriga bomullsbyxor, som fastnade under skosulan när han drog i väg insparkar.
Vi började prata om misstag och jag var vänlig att visa ett klipp på Youtube när Asper gjorde lirade i Malmö FF och gjorde en tavla mot Häcken. ”Ja, det var ju inte så lysande”, kommenterade Asper.

Dagen efter blev det teori, vi pratade om ungdomsidrott. Att det är viktigt att vi som ledare vågar frångå kravet på att vinna och i stället uppmuntra bra spel, trots att motståndarna dunkar bollen långt och kanske gör mål på oss på det sättet. ”Dunka bollen långt, det låter lite som DIF”, högg jag på Arneng.
Madelene hade själv tränat ett flicklag och gav oss bra tips på hur man kan vara konsekvent och tydlig gentemot otåliga föräldrar. När de börjar undra och tvivla efter ytterligare ett baklängesmål gäller det att inte vika från den inslagna vägen. Syftet måste ju som sagt vara att utveckla dem som spelare, inte att vinna enstaka matcher.

Efter middagen på kvällen dröjde vi oss kvar i restaurangen med en kopp kaffe. Vanligtvis snittar jag tio, tolv koppar om dagen, men de här dagarna dubblade jag nog den dosen och Magnus Wikström, Asper, Florén, Daniel Tjernström, Jocke Lantz och undertecknad pratade högt och lågt och Asper var som vanligt drivande, vi kom in på hans sejour i Real Sociedad, spanjorerna var en smula konfunderade över Aspers fäbless för de där fladdriga mjukisbyxorna, Asper stod i dem även i Spanien.

Som målvakt handlade det emellertid inte om de stora pengarna, vi kom fram till att man borde ha varit anfallare i stället, Asper drömde om att ha nga kilometer/h mer i maxfart, det var det som skiljde honom från en strålande forwardskarriär, sa han. ”Det var bara det som skiljde?” undrade Florén syrligt.

Jag tittade mig omkring och konstaterade att samtliga av oss var defensivt lagda. Asper i buren, Wikström, Lantz och Florén i backlinjen och Tjerna och jag som mittfältsgnuggare. Föga glamoröst.
– Fast vi som sitter här har ju verkligen maximerat vårt kunnande, sa Asper.
Vi skrattade, men när påståendet hade sjunkit in insåg vi att det på ett sätt också var något positivt. För hur många kan säga något liknande om sina karriärer? Och är det inte det talang handlar om? Att göra mycket av det man har.

När det sedan blev landskamp (Frankrike-Sverige) satt merparten av oss i lobbyn och samtliga av oss hyllade Isaksson och när matchen var över och Isaksson intervjuades i TV 4 undrade jag om det var karaktären i Partaj vi såg. Tjernström tyckte nästan synd om Isaksson, ”det är ju mobbing det som Partaj gör”, men ingen av oss kunde hålla oss för skratt när Isaksson väl började prata i intervjun. Var det Partaj vi såg? Eller landslaget i fotboll? ”Du är svår att förstå när du bräker, men Isaksson är värre, han borde textas” sa jag till Asper.
– Äh, jag är väl inte svår att förstå. Du förstår väl vad jag säger?, sa Asper och nickade mot Magnus Wikström.
”Nej, det gör jag sällan. Oftast nickar jag bara och ler och har ingen aning om vad du sagt.

Ett gäng trevliga byggarbetare från Stockholm som byggde ett äldreboende i Växjö slog sig ner vid oss och började prata. Två höll på DIF, en på AIK och en på Bajen och mellan de eviga diskussionerna om vilket lag som är bäst av favoritlagen frågade de oss en massa saker. Om klubbkänsla och andra ämnen och Asper fick snabbt sagt att han aldrig hade förlorat mot DIF med AIK. Sex segrar och en oavgjord.

Dagen efter blev det teori, det surrade till Jeppe Westerbergs mobil, han fick nyheten att hans tränare Jens Gustafsson hade fått sparken, Jeppe var ordentligt förvånad och vi tisslade och tasslade en stund, men tvingades sedan fokusera på P-G:s föreläsning och vi fick möjligheten att diskutera ledarskap och när min grupp skulle redovisa en av de tilldelade uppgifterna valde vi att spela upp en pjäs. Jag var ordförande i ungdomssektionen som höll ett föräldrarmöte, Madelene tränare för F9-laget som föräldrarmötet handlade om och Jesper och Asper spelade frågvisa föräldrar. Någon borde ha filmat sketchen, för den höll hög, hög klass och jag fabulerade vilt och Asper gjorde en stark insats som näsvis förälder.

På något sätt var han ytterst trovärdig.