Semestervecka i Amadores, Grand Canaria, bokades och man bokar inte solsemester på Kanarieöarna sent i december utan farhågor. 2011 hade vi maxflyt. Vindstilla och inte ett moln på en vecka. I fjol samma sak.

Så vi borde ha vetat bättre. Och övergivit ett framgångsrikt koncept och i stället sökt lyckan någon annanstans. För sannolikheten att vi skulle kunna trumfa åren innan var obefintlig.

Resan till Kanarieöarna blev en pärs, Tuva kände sig inte pigg, hon fick feber och hosta, men var en fin liten kämpe och bet ihop.

I planet ner märkte vi att Tuva inte var den ende som var krasslig. Det hostades, snörvlades, nös och ojades överallt och jag började känna att något fick fäste i min kropp, jag tog två Panaodil, men det hjälpte inte och vi kom fram och solen sken och jag ville så gärna att det skulle vara som de tidigare åren, en obekymrad vecka under den gassande solen, men jag kunde inte negligera den där ledvärken, den där feberfrossan och när Tuva, matt efter resan, ville vila en stund på hotellrummet gjorde jag henne sällskap.

Jag var som klubbad.

Ni vet hur det är. Man kör på i 110. Man bara öser. Jag trivs i det livstillståndet. Men det är kanske inte alltid optimalt. När det nu var semester, tid för återhämtning tog kroppen verkligen chansen.

Förra året tränade vi nästan varje dag på semestern. Tanken var att vi skulle göra något liknande i år också.

Träningskläderna förblev liggande i resväskan.

Febern steg i min kropp, det blev 39 grader flera dagar i följd, Tuva repade sig inte heller riktigt, hon var matt i pälsen och sliten. Det där kala hotellrummet, med en TV som saknade fjärrkontroll, blev vår plats.

Snart hade även Henke däckats.

Övriga tycktes klara sig. Emma, Ottilia och Isabel hade immunförsvar som smedar.

Men slets mellan hopp och förtvivlan rent vädermässigt. Visst var det sol, men inte som åren innan. Och det blåste. Och så var vi alltså sjuka. Vem skulle bli näst på tur?

Misär.

Jag var krasslig hela veckan, jag är fortfarande krasslig och jag har inte tränat på nio dagar. Det har inte hänt sedan jag hade körtelfeber 1988.

Och när vi trodde att det inte kunde bli så mycket värre gick vi på restaurang. Det var den sista kvällen innan hemfärd. Vi skojade med galghumor att vi under semesterveckan hade upplevt de flesta sinnestillstånden och de flesta sjukdomstillstånden, men man ska inte säga sådana saker. Det kan alltid bli värre. När maten kom in reste sig Ottilia upp. ”Jag mår illa.” Och maginnehållet kom upp.

Det blev taxi till hotellet och en kväll med kräkningar.

Dock.

Vi pratar om feber och magsjuka här. Sätter man in det i ett större sammanhang var det givetvis inte synd om oss. Semestervecka, inga måsten och det sjuka inskränkte sig alltså till hög feber och magsjuka.

Och att jag inte kunde träna på över en vecka, det är tämligen kraftiga I-landsproblem.