Europa League kickade igång igen och det var dags för Superlive i diverse kanaler och så klart på webben och det var jag, Olof Lundh, Emelie Ölander och Jeppe Hussfelt och det var bökigt med flygavgångar från Kalmar till Stockholm, vilket innebar att det var snålt om tid från det att jag landade på Bromma till det att vi skulle börja sända.

18.30 skulle vi starta sändningen och 18.26 satt jag fortfarande i taxin. Som stod stilla. Vid ett rödljus. Jag messade till Måns Söderqvist, numera i Hammarby, ”det är sådan trafik i storstaun” och 18.29 klev jag in i TV 4-huset, en sminkös stod redo att pudra min kala hjässa medan vi småsprang till studion och jag hann – nästan.

När jag satte mig ner kände jag svettningarna tränga fram längs ryggraden.

Sedan blev det, i vanlig ordning, en maratonsändning. Med sina toppar och dalar. Jag försöker bara vara mig själv. Säga det jag tycker. Att döma av reaktioner i sociala medier mottas det på olika sätt. Jag har inte Twitter, men Emelie hade Superlives twitterflöde rullande på datorskärmen och jag såg vissa av kommentarerna. Som inte var direkt vänliga mot undertecknad.

Ibland undrar jag om folk vill missförstå en. Och väljer att tolka det man säger utifrån den där viljan till misstolkning.

Jag läste kommentarerna, skakade sedan av mig dem, något annat fanns inte att göra.

Lundh och jag fortsatte i vanlig ordning att smågnabbas. Jag gillar det. Lundh gillar det. Och vi kan ju gnabbas eftersom vi känner varandra och vet var vi har varandra.

Kvällen rullade vidare, matcherna avlöste varandra, gick in i varandra och det var bitvis riktigt vass underhållning, hög kvalitet, men också enkla, banala misstag och vi pratade om John Guidetti, jag pikade Olof Lundh för hans fäbless för Guidetti och vi återkom till det här under kvällen och om man bara lyssnade på korta sekvenser av resonemangen förstod man nog inte mycket, men om man lyssnade på hela fick man en nyanserad bild av varför journalister ofta använder stora ord om Guidetti och varför jag kan tycka att det blir för stora ord.

Men som jag själv påpekade, detsamma kunde många använda mot mig som spelare. Att jag var en medioker fotbollsspelare som fick alldeles för stor uppmärksamhet.

Inte för att Guidetti är en medioker fotbollsspelare, men ni förstår vad jag menar.

Eller?

Antagligen inte.

När Guidetti byttes in för Celtic mot Inter fick jag direkt känslan att han skulle göra mål. Vilket jag också sa. Och på övertid slog han till. I mina ögon var det ett klassmål. Sprunget ur skicklighet. Svar på tal, med andra ord.

Morgonen efter blev det tidig hemfärd. Jag betalade hutlösa 45 kronor för en ordinär latte på Bromma flygplats och hamnade sedan bredvid ett medelålders damsällskap. Paranta. Fnittriga. De var på väg till Skåne för att vara med på ett padeltennisläger. Teoretiska pass skulle varvas med en mixedturnering och en av damerna hoppades få hamna i samma lag som ”Henke”.

– Han är ju med i klubben som anordnar lägret. Henke Larsson. Det hade varit något, sa hon och de andra fnittrade förtjust.

Hennes väninna påpekade dock att Henke tycktes vara så seg. Åtminstone i intervjuer. Fast en annan av damerna menade att han inte var så seg, ”han gjorde ju trots allt några mål under sin karriär”.

Och apropå Henke Larsson. Kalmar FF:s marknadsavdelning undrade om jag kunde skriva ett inlägg på KFF:s Facebooksida och lova att jag skulle göra något på vår hemmapremiär mot Helsingborgs IF.

Eftersom jag inte har Facebook svarade jag att de kunde få skriva vad de ville.

Så nu har jag tydligen utmanat Henke Larsson på en rapbattle.

Något säger mig att Henke Larsson inte är intresserad.

Lårkakans vara eller icke vara som skada rullade vidare. Ludde Öhman tjurade på mig. Det var ju inte hans fel att journalisterna hade skrivit som de gjorde. Och jag hade ju inte varit där när det hände. Det var mer än en lårkaka. Och varför fick Viktor Elms lårkaka vara ett undantag?

Tja, vad kunde jag säga? Att livet ibland är orättvist?

Om ni vill se ett litet sammandrag från Superlive-sändningen kan ni kika här.