Försäsong och jag lär mig saker varje dag i min roll som tränare. Jag blir säkrare, tryggare som tränare och jag börjar få en uppfattning om vilken typ av ledare vill vara. Sedan måste målsättningen vara att aldrig stelna i sin form.

Och som ledare vill jag inte att mina spelare ska syssla med ”rövbombning” och det spelar ingen roll att jag, precis som i princip alla fotbollsspelare oavsett nivå, höll på med det där när jag spelade. När jag nu är tränare och lär mig saker varje dag ser jag ju problematiken med ett system där vi tävlar om vem som ska bli bestraffad.

Men när man är i systemet, ett system som har en tendens att bli trögt och svårförändrat, ser man det inte på samma sätt.

Eller, man kanske ser det, men man slår det ifrån sig, bagatelliserar det.

Samtidigt, till viss del ska det ses i sin kontext, det ÄR ingen gigantisk sak för de flesta spelarna, man är medveten om premisserna, man lirar Gris eller fotbollstennis eller något annat lekfullt och den som förlorar måste göra något som svider, som är pinsamt och så vidare och nästan alltid skrattar vi, skojar vi och är på samma nivå. Men inte alltid och man kan ju också fråga sig varför det måste glida över i ett slags pennalistiskt beteende?

Det var det jag gillade med mitt Kalmar FF från 1997 och framåt. De informella ledarna i gruppen, de som styrde, stod för bra värderingar och plockade bort eller i alla fall tonade ner liknande företeelser. Som bestraffningar vid Gris, som inkilningar.

Under mina sista år som spelare märkte jag emellertid att det började komma tillbaka, de yngre spelarna, de nya spelarna eldade på och ville stegra bestraffningarna, de hetsade varandra och jag gjorde nog inte tillräckligt för att stävja det. Jag gick inte emot det. Mer än att jag sällan bestraffade den som hade förlorat. Jag avstod ibland min ”rätt” att skjuta en boll på någon.

Men vi agerar ofta så som vi alltid agerat, vi agerar på ett sätt som vi kanske inte gillar själva, men vi gör det eftersom man alltid gjort så och man orkar inte gå emot, det tar för mycket energi att göra det och i stället flyter man med, man protesterar tyst för sig själv, men spelar spelet och så kan det fortsätta.

Jag vet att de spelarna i Kalmar FF som var med vid rövmombningen (vilket jävla ord!) när Barometern filmade från träningslägret var det av egen fri vilja och inte ser några konstigheter med att de blev bestraffad eller fick bestraffa de andra.

Men det är egentligen inte det som det handlar om.

Det handlar om snarare om helheten – varför har vi ett beteende där det går ut på att bestraffa någon så hårt som möjligt?

Mina spelare kör sällan Gris och kör de Gris får spelaren som förlorar gå ner och nöffa. Det är en rimlig bestraffning. Kan jag tycka. Samtidigt kan man alltid fråga sig vad rimlig bestraffning är. Och vem ska avgöra det?

När vi tävlar på träningen så slänger jag som tränare in morötter ibland. Förlorarna måste plocka in materialet. Förlorarna måste göra fem burpees eller fem armhävningar.

Är det också fel?

Jag märker att ju mer jag tänker på det här, ju mer osäker blir jag.

Men visst är det bra att vi börjat pratat om det här.