Ligacupen för U 19 är ju på många sätt försäsongens SM. Ett hyfsat mått på vilka som är bäst just nu.

Och i helgen avgjordes semifinaler och final i en sammankomst i Örebro.

Vi i Kalmar FF tog os an Hammarby IF och i den andra semifinalen möttes Elfsborg och Örebro SK.

Vi tog bussen till Örebro och inkvarterade oss på Scandic och det var en aningen skadeskjuten trupp som vi hade med oss och jag har nämnt det tidigare, men det är ju positiva anledningar som föranleder det slitna.

Vi har spelare som varit i väg med A-laget i Spanien, vi har spelare (4 st) som precis varit på läger med 97-landslaget, vi har spelare (4 st) som varit i Spanien och spelat tre landskamper med 98-landslaget och övriga har på kort tid spelat tre matcher med U 19 och en match med U 21.

Sjukdomar, onda baksidor, onda ljumskar härjade bland spelarna och det är ju något som vi måste hantera bättre. Som jag måste hantera bättre. Hur gör vi för att kunna ha mindre av den varan?

Semifinalen mot Hammarby IF spelade klockan 19.00 på lördagkvällen och den inleddes i ett furiöst tempo. Vi trodde att tempot skulle bedarra, men så var icke fallet.

Hammarby var klart bäst första 25 och satte 1-0. Aggressivt, hög press och bollskickligt. Vi tycktes vara nervösa, som om vi hämmades av matchens dignitet.

Men successivt åt vi oss in i matchen. Började ta över. Vinna boll, äga boll och snart började vi visa vilket fint fotbollslag vi är. Vi jobbade metodiskt utifrån vår spelmodell och chanser skapades. Feta chanser. 100 procentiga, för att citera Hasse Backe.

Det var bara det att vi brände dem. Vi brände exempelvis öppet mål från fyra meter.

Andra halvlek fortsatte med att vi ägde spelet – utanför straffområdena. Men i Hammarbys straffområde fick vi inte till det. Hammarby kunde freda sitt mål och i slutskedet av matchen, när vi tryckte på, kontrade Hammarby skickligt in 2-0 och 3-0.

Hammarby hade den spetsen som vi i dag saknade.

Men om man tittar objektivt på matchen kan man konstatera att det var en bra fotbollsmatch. Eller snarare en riktigt bra fotbollsmatch. Med två duktiga lag. Förlusten gnagde i mig hela natten, men samtidigt var jag stolt över hur vi hade genomfört matchen. Hur fin fotboll vi hade spelat.

Så här skrev Albin Wiberg på Tipselit.se:

Både Kalmar FF och Hammarby IF har erkänt potenta akademier och har levererat tjogvis med välutbildade elitspelare till svensk elitfotboll. I Ligacupen 2015 hade de imponerat i både grupp- och slutspel när de ställdes mot varandra på lördagen. 

Det blev en fantastiskt välspelad match. Sann fotbollsnjutning för den samlade publiken. Djupledslöpningar, överlappningar, tuffa närkamper, exceptionell bollbehandling och precisa passningar avlöste varandra. 

Och Hammarbys mittfältsnav, som vi hade stora problem med i första halvlek, sa så här efter matchen:

 – Det var en jäkligt bra match. De hade spelet, det är bara att erkänna, men vi låg bra defensivt och tog vara på deras misstag. Vi har som spelidé att sätta hög press, men Kalmar var för bra så vi var tvungna att falla ner och satsa på omställningar, förklarade segerorganisatören Victor Garcia efter slutsignalen. 

Vi deppade en stund, åt en sen middag på hotellet och sov sedan bort besvikelsen. Och vaknade upp till snöblandat regn. Och vi fortsatte härjas av skavanker.

Klockan 15.00 väntade Elfsborgs IF i match om tredje pris.

De fyra 97-orna som hade varit på landslagsläger gav jag spelförbud (även om Herman Hallberg sedan fick stötta upp med en bänkplats), några andra kände sig hängiga och slitna och Steglander och jag klurade fram och tillbaka, vilka risker kunde vi ta, vilka kunde dubblera och det krävde sin tribut att spela ny match knappt 18 timmar efter den första.

Till slut fick vi fram en startelva och vi bestämde att merparten av dem som hade spelat hela semifinalen skulle spela högst en halvlek mot Elfsborg.

På uppvärmningen vrålade John Håkansson till. Målvakten sträckte till sin ena baksida. Hugo Lundberg, född 1999, fick ersätta och gjorde det med den äran.

Vi började matchen bra, vaskade fram några fina lägen, men mattades och Elfsborg tog över och satte 1-0.

I pausen bytte vi nästan halva gänget.

Det tog tre minuter, sedan hade inhoppande Isak Magnusson hittat fram till en annan inhoppare, Gustav Wesström. Wesström vände upp och sköt in kvitteringen. Strax därefter satte Svante Ingelsson 2-0 och med 20 minuter kvar nickade Adel Ziarat in 3-1.

En fantastisk vändning!

Vi vann till slut med 3-2 och fick jubla i det snöblandade regnet.

Själv blev jag utvisad när det återstod tio minuter.

Domartrion vinkade av en av mina spelare för offside. Trots att han var en meter på rätt sida mittlinjen. Beslutet var så uselt att jag gick upp i bitar och inte kunde hejda min hånfulla reaktion. Domaren kom skuttande ut till sidlinjen och förklarade att jag inte fick håna honom. Och jag skulle fokusera på mitt eget, sa han. Mitt eget!? Det är ju det jag gör, påpekade jag. Det var ju min spelare som felaktigt blev avvinkad för offside. ”Och vadå inte håna er, domslutet var ju ett hån mot oss!”, sa jag. Det tyckte domaren var dumt sagt. Jag fick absolut inte göra om det, sa han och joggade iväg.

Givetvis kunde jag inte nöja mig med att vara tyst.

”Döm bättre då!”

Domaren vände sig om, ”du är avvisad!”.

Så jag fick lomma över till andra sidan och se klart matchen där.

Efter matchen pratade jag lite med Elfsborgs tränare, Jesper Bengtsson. Som tyckte det var otroligt att domaren kunde vinka av för offside när vår spelare var minst en meter på rätt sida.

Skönt att vi tränare håller ihop.