Årets andra tävlingsmatch för oss i U 19 och vi tog oss an Öster och när vi i Kalmar FF tar oss an Öster blir det alltid prestigefyllt. De på förhand givna styrkeförhållandena sätts ur spel. Matcher mot Öster lever sitt eget liv.

Mina killar var antingen nervösa eller överskattande av sig egen förmåga för det var Öster som tog tag i initiativet i första halvlek. Öster accepterade att bara gnugga på i defensiven, mina spelare ville ha boll och spela passningsspel. Så Öster fick ett övertag, medan mina spelare bara fick frustration.

Vi rättade till det där i pausen. Jag sa vad jag tyckte, spelarna fick säga vad de tyckte och sedan gick killarna ut och visade att de har förmågan att förändra en matchbild.

Och de förändrade den genom att acceptera en köttig matchbild och ta fajten.

Till slut vann vi med 2-0.

Att det sedan i lokalnyheterna vinklades som om det var jag som vände matchen (eller snarare mitt snack i pausen) behöver vi inte orda så mycket om. De flesta förstår att så inte var fallet. Det är nästan aldrig på det sättet. Vi tränare säger givetvis saker till våra spelare innan matchen och i pausen och efter. Om nu vår första halvlek var svag borde det också varit mitt ansvar. Om nu det var min förtjänst att vi spelade bättre i andra halvlek.

Givetvis var det spelarna som såg till att vi vann matchen.

Ja, ja, hur som helst.

För övrigt tycker jag att beståndet av konstgräsplaner i Kalmar är under all kritik. Det är nästan så att man börjar längta efter grusplaner. En bra stenmjölsplan är fan bättre än en sliten konstgräsplan.

Foto av Jan Nordström. Från ett styrketräningspass på GFA.