Det kan tyckas som om konstgräsdebatten är ny. Det är den givetvis inte. Den har funnits länge och den var inte ens ny när jag lyfte själv upp saken på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg 2012. Då menade jag att det var märkligt att vi så slappt och utan reflektion lät allt fler tävlingsmatcher spelas på konstgräs. I synnerhet då vi ville närma oss övriga Europa. Och hur många tävlingsmatcher spelas där på konstgräs, frågade jag retoriskt. Jag fick inget svar.

Det handlade inte om att vi i Kalmar FF var svaga på konstgräs eller att jag inte var van att spela på konstgräs. Jag hade lirat på konstgräs minst halva säsongen sedan 2003 (då fick vi konstgräs på träningsplanen på Fredriksskans). Jag skulle nästan vilja påstå att jag var en tämligen bra konstgrässpelare, mina nätta bredsidespassningar betalade sig bra på det plastiga gräset. Och Nanne hade en uträkning där han kunde visa att vi faktiskt tog fler poäng på konstgräs än på riktigt gräs.

Så det handlade inte om något gnäll efter eventuella förluster eller mindre goda prestationer.

Det handlade mer om vilken riktning jag ansåg att svensk fotboll skulle ta.

Fast när jag som spelare lyfte frågan märkte jag att det var exakt så det tolkades. Som dålig-förlorar-gnäll. Trots att jag sällan förlorade på konstgräs.

Några år senare skönjer jag en attitydförändring. Fler pratar om problematiken med konstgräs, om vilka följder det får för FOTBOLLEN.

Det är bra att frågan hålls levande.

Och jag vet att frågan diskuteras internt in svensk fotboll. Vi hade frågan uppe på SEF-mötet då vi diskuterade akademier. När jag spelade trodde jag alltså att det oreflekterat byggdes konstgräsplaner, men nu vet jag att så inte är fallet. Nämnda problematik med det artificiella gräset diskuteras.

Naturgräs vore det optimala. Men det finns ju svårigheter, jag är medveten om det. Få klubbar äger sina egna arenor. De kan alltså inte själva bestämma vilket underlag som ska vara på arenan. Kommunen, som ofta äger arenan, ser framför allt till antal timmar som planen kan nyttjas. Vad blir bäst då? Jo, konstgräs. För då kan alla i hela världen vara på planen.

För breddverksamhet och skolverksamhet och dylikt är det bra. Men vi håller på med elitverksamhet. Och då är det långt ifrån bra.

Sedan glömmer man bort hur snabbt det artificiella gräset slits. Ska det vara någorlunda speldugligt måste mattan bytas OFTA. Vilket också kostar pengar.

Nu diskuteras hybridgräs. Är det kanske lösningen?

Ja, ja.

Vi i U19 drog till Hjorthagens IP i Stockholm, tog oss an DIF i seriefinalen i U 19 Allsvenska Norra på konstgräs och även om vi fick lämna en drös kvalitetsspelare hemma i Kalmar av olika anledningar fick vi 0-0 mot DIF och i bussen hem kunde jag och Johan Steglander gotta oss åt en bra arbetsinsats från killarna.

Dagen efter var det lätt träning. På gräs. Vi körde rondo, men utan krav på långa förflyttningar eller byte av yta, det handlade enbart om att få matchen ur kroppen och jag hoppade med i en kvadrat och gräset var fuktigt, bollen studsade till ibland, det blev tuvor och jag njöt. Det här var ju levande!

Och det är en aspekt till på det – när vi låter våra ungdomsspelare alltid spela på jämna planer där bollen glider i väg gör vi dem en björntjänst. De kommer undan med att vara bekväma. De lär sig inte att parera studsar, touchar, oförutsedda händelser på planen, de övar inte upp sin fotledsstyrka, sin bålstyrka och sin reaktionsförmåga.

Och jag skrev en krönika om konstgräs redan 2008. Läs här.