Hammarby IF kom på besök och ni vet ju bihistorierna och sidohistorierna och allt det där.

Nanne Bergstrand, vår tränare i en hel evighet, ansvarar nu för Hammarby IF. Och två av våra lokala pojkar – Måns Söderqvist och Erik Israelsson – spelar i Bajen. Liksom Mats Solheim. Och så är Patrik Hansson (före detta assisterande hos oss) och Anders Friberg (före detta mental coach hos oss) verksamma i Bajen. Solen sken och äntligen, äntligen kom det rejält med folk till GFA.

I matchtruppen hade Jensa och Svärd tagit ut två av mina U 19-killar och det var fint att se deras lycka. Nervositet varvat med lycka.

Matchen, då. I drygt 55 minuter var det en riktigt fin insats från vår sida. Vi agerade precis så som vi pratar om att vi vill spela i föreningen. Kompakt lag, aggressivt försvarsspel, snabbt återerövring, varierat passningsspel.

Låt vara att vi fick hjälp av ett otroligt passivt Hammarby IF. Nanne talade efter matchen om att hans spelare hade alldeles för långsamma förflyttningar i försvarsspelet och nog var det så. Det gav oss yta och tid.

1-0 i halvtid borde varit något mål mer. När vi stänkte dit 2-0 trodde jag nog att det var klart.

Men på något sätt lyckades Hammarby IF få in en reducering och efter reduceringen var det Hammarbys match.

Märklig scenförändring.

Med fem minuter kvar, vid ställningen 2-2, var det dags för Måns Olström att göra allsvensk debut.

Min puls steg rejält. Det är en spelare jag jobbar dagligen med. Då vill man att det ska gå bra för honom.

Måns är född 1996 och ibland är vi så snabba att avfärda talanger att någon som är född 1996 och som inte tydligt visar att han är en superämne inte får chansen.

Måns kom från Lindsdal för någon säsong sedan. En spelare som levt på ren rå talang och som kanske inte riktigt förstått vad elitfotboll handlar om. Men den där råa talangen syntes då och då. Han löste situationer utan att vi alltid förstod hur.

När vi började U 19-säsongen i januari visste vi inte riktigt vilken position Måns skulle ha. Han hade börjat fjolårets säsong som anfallare, han hade avslutat säsongen som mittback och när han själv fick säga var han trivdes bäst så spelade det inte så stor roll.

Det är en härlig egenskap. Att acceptera omständigheterna, att gilla läget.

I Måns fall har det emellertid handlat om att skapa en tydlighet i de egna tankarna. Att ställa krav och förvänta sig saker. Gå till varje träning med en klar bild av vad han vill få ut av träningen. I de första träningsmatcherna hade jag Måns på bänken. Vilket kändes som ett resursslöseri. Men dels hade vi ännu inte hittat rätt med Måns och dels är det tuff konkurrens i U19, inte minst centralt i banan.

Men så drabbades vi av avstängningar, skador, några spelare var på landslagsläger och det öppnade upp för Måns. Jag satte honom i en central roll i en match i Ligacupen.

Och han var formidabel.

Steglander och jag stod bara och häpnade.

Plötsligt hittade han rätt. Han kände det själv och alla såg det.

Sedan dess har det gått fort.

Jensa vet ju vilken potential Måns har och ville gärna testa honom i U 21 och på A-träningar och han gjorde bra ifrån sig även där och nu klev han alltså in mot Bajen inför 10 000 åskådare på GFA och lirade sitt spel. Det första han gjorde var att plocka in bollen, vrida och vända och luckra upp en trång situation.

Det var härligt att se.

Dagen efter var det emellertid vardag. 08.10 tränade vi i U19 på Gastens konstgräs. Det är stora kontraster, men jag tror att Måns har helt rätt mentalitet för att hantera de tvära kasten. Det är alltid vardagsgnuggandet som avgör hur bra du blir.