Melker Hallberg, numera i Udinese, messade och undrade om jag var sugen att köra lite extra med honom. Han skadade vaden i en Serie A-match för ett tag sedan och har så sakteliga börjat återhämta sig och nu har Serie A uppehåll, men Melker är ju träningsvillig som få.

Jag nappade givetvis.

Och jag tycker det är kul att han hör av sig och ber om min hjälp.

Så vi gled ut på Gastens B-plan. Eller, eftersom jag inte hade bokat planen var det igenbommat. Men vi löste det på det sättet att den som var mest värdefull av oss två fick riskera liv och lem och klättra även det tre meter höga staketet.

Så Melker slungade sig alltså upp och såg till att vi kom in på planen.

Sedan gnuggade vi bolltouch, passningar, mottag och jag passade på att nöta lite själv också och det är märkligt, men jag har egentligen inte rört en boll på ett år (ibland hoppar jag in i U 19:s träningar när det är ojämnt antal), ändå kändes det förvånansvärt bra.

Jag vet, man kan ju anmärka att jag inte har så mycket bolltouch att tappa, men ändå.

Solen sken, det blåste inte den vanliga orkanvinden och livet var tämligen gött.

Dagen efter var det tidig uppstigning. Sedan drog Kallskänken-Martin, undertecknad, Ole Söderberg och ett gäng krögare till Bitburger. Ölstaden Bitburger. Bryggeriet skulle besökas, öl skulle drickas och en prestigefylld match mot Bitburgers fotbollslag skulle spelas.

Bitburgers fotbollslag består av anställda på bryggeriet. De tränar en gång i veckan, har en tränare och lirar matcher. De svenska representanterna spelade i bästa fall fotboll för 15 år sedan. I sämsta fall har de inte spelat fotboll alls.

Tyskarna har vunnit med 9-1 och 9-3 de föregående åren.

Jag bjöds med på resan för att ge stadga åt det svenska laget. För det var näppeligen mina partyegenskaper som eftersöktes.

Förberedelserna var emellertid långt ifrån optimala. En lång resa, sedan mest öl i kroppen och direkt till planen. Som visade sig vara stenhård. Som att springa på asfalt.

Men vi fick igång fint spel. Vi överrumplade tyskarna, som tidigare kunnat promenera hem segern. Och ännu större blev förvåningen när jag dundrade in en boll i krysset från ca 20 meter.

I pausen ändrade tyskarna taktik. Vi hade ingen taktik. De hade insett att merparten av våra spelare hade svårt att byta löpriktning. Sprang vi framåt var det framåt vi var tvungna att springa. Så tyskarna började på måfå lägga in bollar bakom vår backlinje. Som alltså inte kunde vända sig om. Enda chansen var att ställa offside. Merparten av gångerna lyckades offsidefällorna.

Men domaren hade inga assisterande till sin hjälp. Och vid ett av tillfällena bommade domaren en solklar offisde. Ole Söderberg, som vaktade kassen och som dittills inte hade haft något att göra, ville inte riskera att skrubba knäna på den benhårda planen. Så tyskarna fick göra mål.

Först kvittering, sedan ett ledningsmål, men efter det stod vi i princip inne i deras mål ett gäng gånger, men utan att lyckas göra mål. Viljan fanns där, men kropparna lydde inte.

Efter matchen kom domaren fram till mig och erkände att det där målet nog var offside. Men han hade en dålig höft som gjorde att han inte kunde springa riktigt. Och han hade inte dömt på tre år, sa han.

Det förklarade ju ett och annat, tänkte jag.

Men jag sa inte så, jag klappade honom på axeln och svarade att det inte gjorde något.

Trots att det gjorde just det. Jag gillar inte att ge bort segrar till tyska ölbryggare.

Dagen efter var det Köln som stod på agendan och landskampen mellan Tyskland och USA. Kul och bra, om än lita avvaktande duellspel från båda lagen.