Många matcher, både för A-laget och U 19 och där emellan har det varit Superlive och efter semifinalerna skrev jag så här:

Semifinaler i Europaleague och jag tog flyget till Stockholm och sedan taxi till TV 4 och Olof Lundh satt och skrev på sin fredagskrönika, Emelie Ölander pluggade Dnipros försvarsspel och Jeppe Hussfelt höll hov i sminklogen.

Jag drog i mig en kebab, satte mig sedan och kikade på om det kommit in några nyheter om semifinallagen, men det var stiltje och jag kunde int hitta något som jag inte redan visste om Sevilla, Napoli, Fiorentina och Dnipro.

Anna Brolin kom förbi, hon hade kört Sporten, hon nämnde att Nanne hade varit behjälplig på en möhippa nyligen, det var Brasse-Lasses syster Nina som hade haft möhippa och då hade Lasse ordnat så att Nanne höll i ett träningspass för Nina. Nanne hade varit väldigt trevlig och till och med stått i mål i ett av lagen, sa Anna Brolin.

Där ser man.

När Superlive väl kickade igång blev det i vanlig ordning intensivt. Även om det intensiva ibland förvandlas till tystnad. För det går inte att prata oavbrutet i flera timmar i sträck. Och ibland ska det läsas på, uppgifter ska kontrolleras, men att bara ha två matcher att fokusera på är på gott och ont.

Gruppspelet är ju en kakafoni av intryck. Som inte alltid är enkla att sortera eller få grepp om och ibland får man banne i mig nästan låtsas att man har koll. Med åren har jag lärt mig att det handlar om att ha övertygelse i rösten. Även om man inte är övertygad.

Jag är klart sämre än övriga på det och jag vill alltid mena det jag säger. Vilket gör att det ibland blir en fördröjning i mitt svar, en seghet. För jag tänker.

Samtidigt, gruppspelet är ju ett ständigt flöde av händelser.

Semifinal-sändningarna är…lugnare.

Samtidigt ger det möjlighet till fördjupning och vidare diskussion.

Det var alltså efter semifinalerna.

I onsdags var det final i Europa League och jag åkte upp tidigt till Stockholm, jag lämnade väskan på hotellet och tänkte sedan leta upp ett lunchhak. Jag chansade och drog iväg ett sms till Lundh. Undrade om han ville käka lunch. Men precis när jag skickat iväg messet tänkte jag att jag inte är i Kalmar nu. Med korta avstånd. Lundh är kanske två timmar bort. Minst. Men Lundh svarade snabbt att han hoppade upp på cykeln och var hos mig inom fem minuter.

Samtidigt som vi käkade lunch jagades Lundh av samtliga mediekanaler i hela Sverige. Dels var det Fotbollskanalens granskning av gubbväldet inom svensk fotboll och dels var det mutorna inom FIFA och Lundh var i sitt esse. Bollade skickligt med de olika intervjuerna samtidigt som vi hade en bra lunch med efterföljande fika och på kvällen blev det sedan finalsändning och kanske det sista Superlive någonsin.

Ingen vet i dagsläget var sändningsrättigheterna kommer hamna.

Och angående alla olika matcher. A-laget blandar och ger, efter segern mot Malmö körde IFK Norrköping över oss och jag måste säga att jag blev imponerad av Peking. Trots att många spelare har försvunnit de senaste säsongerna har Janne Andersson och hans stab lyckats bygga upp något nytt. Och detta nya spelar ju riktigt trevlig fotboll. Vi hade tur som kom undan med blott en 2-1-förlust.

Vi i U19 åkte till Stockholm och tog oss an AIK i ett toppmöte i U 19 Norra Allsvenska. Och vi gjorde en riktigt fin insats. AIK var inte oävet, men vi hittade vägar igenom deras press och ibland har jag svårt att inte njuta när jag ser våra killar spela fotboll. För de spelar med sådan glöd och kampanda att de får mig att le. Det enda minuset var att vi i vanlig ordning var tämligen ineffektiva och brände ett gäng heta målchanser.

Vi vann med 2-1 och AIK:s mål kom i slutet, när vi ledde med 2-0. En i mitt tycke ytterst tveksam straff. Men, men.

Det kan man ta när man besegrar AIK.