Det svenska U 21-landslaget har onekligen en förmåga att krångla sig ur svåra situationer och det vittnar om beslutsamhet, driv och en tro på det man håller på med.

Jag blir imponerad.

Och också överraskad.

För under en tämligen lång tid har det sipprat fram tecken på missnöje med förbundskapten Håkan Ericsson.

Men väldigt lite i resultaten som U 21-landslaget gör – och på SÄTTET de gör det! – tyder på att det är disharmoni i truppen.

Sedan är det ju det här med att fråga spelarna vad de tycker om tränaren. Det är inte en helt igenom idiotsäker metod att få veta hur skicklig en tränare är. Varje spelare har sin egen agenda. Ni känner till klyschan, att en tränare har elva vänner och det är de elva som startar matchen. Men inte ens de elva behöver vara tränarens vänner. För man kan vara missnöjd över sin position, över att man fick starta, men blev utbytt, över taktiken eller över att ens bästa kompis sitter på bänken och så vidare och så vidare.

En tränare är en chef och en chef måste ta tuffa beslut. Målet kan inte vara att bli omtyckt.

Så att en del spelare i en trupp är missnöjda säger inte alltid så mycket.

Samtidigt som det givetvis inte heller går att fullt ut negligera. För en styrelse eller en sportchef handlar det om att tolka signalerna rätt. Vilka spelare är robusta och pålitliga i sin kritik av tränaren? Vilkas omdöme går att ta på allvar?

Och återigen – hur stort inflytande ska spelarna ha? Deras agendor är som sagt inte alltid i fas med föreningens eller kollektivets. Det handlar ju ibland också om att spelarna själva vill frånsäga sig sitt ansvar och lägga all skuld på någon annan.

Jag har själv erfarenhet från det här med att sparka tränaren. 1996 låg vi i botten av Söderettan. Vi sparkade visserligen inte dåvarande tränaren Patrick Walker, men han omplacerades till Tipselit och Tipselittränaren Kjell Nyberg tog över A-laget. Och säsongen 2000 sparkade vi Simon Hunt.

I de fallen hade missnöjet satt sig så djupt att det inte räckte med att vi spelare rannsakade oss själva eller försökte ta större ansvar. Eller om det var så att vi i spelartruppen inte var tillräckligt klok och erfaren? Fast för mig personligen var det nyttiga erfarenheter och något jag hade stor nytta av när vi hade motigheter från 2003 och framåt. Då kunde jag agera annorlunda än 1996 och 2000.

För vi var ju missnöjda till och från med Nanne Bergstrand också. Det är man ju med sin tränare. Men då var tilliten till Nanne Bergstrand så stor – både från spelarna och föreningen – att eventuellt missnöje bara förblev just missnöje.

I U 21-landslagets fall har man nog väldigt stor nytta av yttre motivationsfaktorer. Spelarna representerar sitt land i ett mästerskap och spelar ihop under en kort tid. Då är det enklare att lägga eventuell kritik åt sidan. Och man spelar för sin framtid, för ett eventuellt klubbyte, för ett bättre kontrakt, faktorer som förenar.