TT är dräpande efter Sveriges förlust mot Österrike; ”Nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Det är ingen större bedrift att ta sig till Frankrike, snarare en prestation att missa nästa sommar där.”

Kaboom!

Och angående Österrikes 2-0-mål, som tillkom efter ett långt inkast; ”En spelare bakom, en framför. Det lär man sig i pojklaget.”

Kaboom!

Fast det finns onekligen fog för den dräpande tonen.

Det svenska landslaget i fotboll har under en lång tid varit en besvikelse.

Det går tillbaka till när Erik Hamrén tog över. Och utlovade något nytt. Det är alltid lurigt att utlova något nytt. För om det där nya inte kommer…ja, då blir folk besvikna.

Det gick ett tag, sedan började missnöjet.

Att det sedan alltid är svart eller vitt, tja, det är väldigt mycket så branschen fungerar. Och att folk plötsligt längtar tillbaka till Lars Lagerbäck – som alla ville ha bort under den sista tiden som förbundskapten – är ju egentligen bara en smula komiskt.

Gårdagens match mot Österrike hade stunder då jag tyckte att det fanns en glöd hos de svenska spelarna. Då man vann fler dueller än sina motståndare, då matchen var på väg att tippa över i svensk favör. Men man lyckades aldrig samla ihop trådarna, man lyckades aldrig rikta den där energin som fanns och det blev som bäst ”nästan-lägen”.

Men varje gång Österrike gick till attack kändes deras idéer konkreta.

Som om man hade en tanke med vad man ville göra med sitt bollinnehav.

Och om det är något Hamrén ska få kritik för så är det just det här; att det inte känns som om spelarna vet vad de ska göra där ute. Inte offensivt och inte defensivt.

Då står man och faller med enskilda spelares individuella prestationer (läs Zlatan) eller att motståndarna har en svag dag.

Men om Zlatan har en mindre bra dag eller motståndarna har en bra dag; tja, då är det ofta så att Sverige förlorar.

I grunden gillar jag Erik Hamrén. Jag tror att han som klubblagstränare är riktigt bra. Men som förbundskapten får han inte ihop det. Kanske beror det på en situation som han själv inte är herre över. Den hierarkiskt byggda gruppen där ingen kan eller förmår att utmana Zlatan. Och kanske är det så att Hamrén inte gjort tillräckligt mycket för att förändra hierarkierna. Kanske är det så att han tillåter att hierarkierna är hämmande för flertalet (något jag och Olof Lundh talade om för något år sedan, det går att läsa om det här)

För det är så det ser ut – att många spelare inte får ut sitt maximala kunnande. Många sprattlar för livet, för att hålla sig över vattenytan. Men det blir sällan kraftfulla simtag som tar dem in till säkerheten på land. Och han som skulle kunna rädda dem enkom genom att ta dem på sin rygg eller sina starka armar, deras kapten och ledare, Zlatan Ibrahimovic, gör det för sällan. Mot Österrike gjorde han bara halvhjärtade försök att hjälpa till. Joggade hem på försvarssida när passningen fram till honom missades. Som bäst.

Men det är ju ett agerande som är sanktionerat hela vägen upp. Det tillåts.

Jag tycker emellertid att kravbilden på en lagkapten måste vara större.

Att drevet går mot Hamrén kan man tycka vad man vill om. Vi lever i en resultatbransch och det kan man också tycka vad man vill om. Men det är till syvende och sist det som räknas.

Dock, jag tittar lite djupare än så. En seger kan ibland få folk att inte se de spelmässiga problemen. Och omvänt, Sverige hade kunnat förlora igår, men presterat bra saker på planen – då hade ett drev varit orättvist.

Men när det både ser illa ut prestationsmässigt och resultatmässigt, tja, då är det svårt att motstå drevet.

När drevet går hakar många på. Men jag vill bara poängtera att jag hade vissa reservationer redan 2012. Dagen efter Miraklet i Berlin skrev jag så här:

Man kan säga att Sverige visade fantastisk moral. Jo, på ett sätt. På ett annat sätt kan man säga att Sverige under Erik Hamrén återigen visade feghet.

Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det där. I det fega.
Det är först när man redan förlorat allt som man vågar släppa loss.
Det var först när matchen var över – vilket den borde vara vid underläge 4-0 – som initiativ togs fullt ut.

Jag skriver inte det här för att jag ser ner på hur det svenska landslaget agerar. Eftersom jag många gånger gjort exakt likadant.
Jag har kanske fel – men känslan är att det här har accentuerats under Hamréns ledarskap. Fegheten. Vilket är en smula paradoxalt. För samtidigt har Hamrén pratat väldigt mycket om modet, att våga och allt det där. Jag kan inte påminna mig att Lagerbäck gjorde det i samma utsträckning. Ändå hamnade landslaget under Lagerbäcks ledning sällan i samma situationer. Eller minns jag fel?
Kanske döljer det sig i Hamréns ord om att våga, om mod en rädsla över att det ska blir det motsatta. Och därmed blir det självuppfyllande?

Upphämtningen mot Tyskland överskyler en hel del brister. Gör att man inte ställer frågor som egentligen borde ställas. Slätar över märkliga laguttagningar.

Det är som om Sverige inte riktigt vet vad man är för typ av lag. Man vill vara defensivt stabilt, men samtidigt ska man spela attraktivt, man ska inte vara som under Lagerbäcks tid (ändå legitimerar spelarna numera de skrala spelmässiga insatserna med att det är poängen som räknas) och ena matchen ska man spela ut sin motståndare, nästa match ska man spela färöiskt, kompakt och jag tror att det ökar känslan av osäkerhet (och till det alla spelarbyten), man saknar en tydlig identitet och av det föds feghet.

Man vågar inte eftersom man inte litar på grunderna.
Man klarar inte av att visa mod eftersom man inte riktigt vet vad det är man utgår ifrån.

Och det är, enligt mig, en fråga om ledarskap. Sverige borde inte svaja så kraftigt i prestationer. För det finns kunnande, potential och erfarenhet.

I somras, efter EM-slutspelet 2012, bloggade jag så här:

”För matchen mot Ukraina var verkligen inte bra. Och första halvlek mot England var inte heller bra. Då såg spelet ut som det kan göra när vi i Kalmar FF är i farten – i våra svaga stunder. Hafsigt, enkla misstag, bjudningar. Zlatan Ibrahimovic var mer intresserad av att stå vid mittlinjen och spela bollen vidare, långt ifrån Englands straffområde, långt ifrån farligheterna och flera gånger slog han bort löjligt enkla passningar.

Det var ett slumpmål, kvitteringen till 1-1, som tog Sverige in i matchen och tydligen förblindades många av att andra halvlek mot England var bra.
Det var den. Andra halvlek var bra.
Men det räcker inte.

Sedan undrar jag om det här med Hamréns spelidé. Han klev in efter Lagerbäck och deklarerade det som många journalister och fans ville höra. Eller kanske ännu hellre – det Zlatan ville höra. Sverige skulle ha bollen, skulle utveckla sitt passningsspel med mera, med mera och det där satte sig hos många, många inbillar sig att det är så det ser ut.

Men i hur många matcher har Sverige visat upp det där som Hamrén talar om?
Om vi tar slutskedet av EM-kvalet? Sverige förlorade mot Ungern, Sverige hade i över 60 minuter grava problem med San Marino och på bortaplan mot Finland blev Sverige stundom utspelat. Då var det Finland som stod för passningsspelet. Sverige gjorde dock målen. I den starka insatsen mot Holland var det inte heller då passningsspelet som fällde avgörande. Istället var det arbetsinsatsen, det kollektiva jobbet, omställningarna, de fasta situationerna som gav Sverige segern.
Typiska Lagerbäck-komponenter, alltså.

Hur såg det ut mot Ukraina? England?
Och defensivt har Sverige blivit darrigare. Visst, Majstorovic skada spelar kanske in. Men det är inte hela sanningen. Ytterbackarna har varit tunna defensivt och ett av Sveriges adelsmärken, att freda sig på inspel och inlägg, finns inte längre kvar.”

Inledningen av VM-kvalet har poängmässigt varit bra. I övrigt finns det en massa frågetecken kvar. Ja, ja, det finns ju ett helt VM-kval att besvara dem på.

Två matcher återstår av kvalet. Som TT skrev, nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Vi som jobbar med svensk fotboll vet hur viktigt det är för intresset i stort att landslaget når framgångar. Att Sverige blri en del av det där halva Europa som får spela slutspel.