Hur klarar vi av att försonas med ondskan? Eller i alla fall inte förgiftas av den? Terrorister sprider död och skräck i Paris och hur ska vi kunna skydda oss mot liknande aktioner i ett öppet samhälle?

Det kan vi inte.

Den första reaktionen blir att stänga gränser, stänga sina sinnen, stänga in sig och det är kanske ett alternativ – kortsiktigt.

Men aldrig långsiktigt.

Att stänga in sig är också – på sitt sätt – en död.

Det enda alternativet är öppenhet. Det enda sättet är mod att konfrontera sina egna instinktiva fördomar och föreställningar om andra.

När det bereddes väg för Israel efter andra världskriget genomförde flera räder mor arabiska byar och samhällen.

De första terroristerna i modern tid i Mellanöstern var judiska nationalister, skriver Björn Kumm i Terrorismens historia. Som slogs för en judisk stat. Och som sedan anslöt till den reguljära israeliska armén.

Räderna mot arabiska byar fick följden att stora mängder människor ur den arabiska befolkningen lämnade Palestina och nästan 700 000 människor förlorade sina hem och sitt land.

Och den våldsspiral som legat och grott accentuerades.

Det gick inte att försonas med ondskan. Det gick inte att undvika att förgiftas av den. Man ville hämnd till varje pris. Bitterheten gick inte att utplåna.

Så precis som judiska nationalister med våld kämpade för att skapa en judisk stat väcktes en ung generation palestinier som var beredd att använda terrormetoder mot den israeliska makten.

PLO, vars ursprungliga syfte var att ersätta Israel med en arabisk stat och med aktioner därefter och på andra sidan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och dess statsterrorism och sedan förvecklingar, nya aktörer och när Israel invaderade Libanon med avsikten att krossa PLO mötte israelerna ett nytt motstånd, från libaneserna själva och Hizbollah. Hizbollah fick ekonomiskt stöd av Iran och godkännande av Syrien och det var inte bara mot Israel som ilskan riktades, utan också mot den amerikanska militära närvaron i Libanon (Hizbollah dödade 241 amerikanska soldater i en bombattack utanför Beirut) och mot franska fredsbevarande styrkor (Hizbollah dödade 60 franska fallskärmsjägare). Våldsdåd, hämndaktioner, nya våldsdåd, ny hämnd och nya unga generationer med bitterhet i sina hjärtan och hur bryter man något sådant?

Jag vet inte.

Och mitt i allt det här vardagen, livet och i jämförelse kan en fotbollsmatch, som den Sverige ska spela ikväll, te sig futtig. Eller är det just fotbollsmatcher och andra liknande aktiviteter där människor kan samlas, oavsett vem man är, som behövs just nu.

Jag vet inte.