Pontuz Löfgren hörde av sig för ett bra tag sedan, kunde jag tänka mig att vara en av gästerna på scenen när han anordnade den årliga välgörenhetsgalan i Kalmarsalen. Han berättade om upplägget, om tankarna med kvällen och också var de insamlande pengarna skulle gå.

I år var det fokus på Stadsmissions arbete. Pontuz ville skapa en fond som människor som lever i marginalen skulle kunna söka stöd från. Om du nu hamnat i kriminalitet, alkoholism, social exkludering är det lätt att din familj försvinner ifrån dig. Du träffar kanske dina barn varannan helg. Men om du inte har någon inkomst, om du inte har ett jobb, hur ska du då kunna göra något med dina barn?

Så tänkte Pontuz och startade en fond. Som alltså kan fungera som en hjälp för människor. Någon vill gå på McDonalds med sina barn på helgen, men har inga pengar – då kan man ansöka om en liten summa ur fonden.

Temat för kvällen skulle vara andra halvlek. Vi skulle prata om vad som händer när strålkastarljuset släcks. För min del skulle det givetvis kretsa kring mina känslor och tankar när jag slutade spela fotboll.

Anders Adali, bankrånaren som till slut åkte fast och som nu har lämnat det livet bakom sig.

Gezim Gashi, som kom som treåring till Öland som flykting från Kosovo och som nu gör artistkarriär med miljoner visningar på Youtube.

Och så Fredrik Reinfeldt, statsminister under åtta år.

Jag tackade direkt ja. Och Pontuz och jag skrattade om Reinfeldts och mina ideologiska olikheter. Det kunde bli ett bra samtal, menade vi.

Samtidigt var inte tanken att göra det till en politisk diskussion. Istället handlade det om att prata om det som vi annars inte så ofta nämner. Känslan av att fasas ut.

I torsdags var det dags. En slutsåld Kalmarsal och vi som skulle medverka träffades en stund innan på Stadt. Vi bjöds på mat, vi tog i hand och vi snicksnackade och jag undrade för mig själv om Reinfeldt visste att jag hade varit tämligen kritisk mot delar av hans politik. Han är ju trots allt fotbollsintresserad, det var ju inte omöjligt att han hade ramlat över några citat.

Men om det var så höll han masken bra. Stämningen blev direkt trevlig. Samtalen hakade i varandra, det kändes otvunget och Anders Adali gav oss varsitt exemplar av sin bok och han signerade min med ”Till mittfältsslaktaren”. 

– Du var den enda jag kände till i Kalmar FF.

Anders livshistoria är makalös. Jag kan inte redogöra för alla detaljer här och nu – köp hans bok! – men han var alltså en av Sveriges största värdetransportrånare. Samtidigt som han levde ett vanligt familjeliv och ägde ett lekland.

Och han var en grymt skicklig rånare. Men också han åkte till slut fast, och satt länge i fängelse i Finland. Det blev omvändelsen. Nu berättar han om sitt liv och också hur jäkla fel det kan bli i tillvaron om man tror att kriminalitet är en väg att vandra.

Anders var först upp på scenen. 20 minuter senare anslöt jag. Sedan kom Gezim (som stod för de musikaliska inslagen) och sist Reinfeldt. Innan jag gick upp på scenen lovade jag Reinfeldt att kratta manegen åt honom, se till att publiken var uppvärmd och han log och tackade.

Anders och jag satt kvar på scenen när Pontuz intervjuade Reinfeldt och jag passade på att flika in en fråga eller två. Vi kom i alla fall fram till att han skulle bli min assisterande tränare i framtiden. Och att Anders skull vara vår fixare.

Efter galan gick vi till Pontuz kontor. Vi bjöds på utsökt mat och satt sedan och åt och pratade ett par timmar. Bara vi. Jag hade först tänkt åka hem, jag har ju en tendens att vara en osocial jävel, men Pontuz övertalade mig att hänga på och jag är glad att han gjorde det.

Det blev ytterst trevligt. 

Samtliga av oss har väldigt olika erfarenheter och bakgrunder, ändå fanns det beröringspunkter. Och vi hittade dem och kände igen oss i varandra och det var fascinerande att lyssna på Reinfeldts liv som satsminister. Och när Anders började berätta om rånarlivet, herregud, vi satt bara och gapade. Han berättade det osminkat och utan att skryta. Reinfeldt satt och skakade på huvudet och stånkade, ”jag vill inte veta”. Fast det ville vi ju.

Att vara en skicklig rånare, det var ju det som gav honom en identitet. Att han kände sig bra på det. Konsekvenserna av det orkade han sällan ta in. Men det var ju också som Reinfeldt påpekade, ”tänk om den där energin och kunnandet hade riktats åt ett annat håll, ett bättre håll”.

Nu gör Anders det, riktar energin och kunnandet åt ett annat håll, ett bättre håll.

Strax innan midnatt skiljdes vi åt. Stortorget i Kalmar låg ödsligt. Det var bara vi fyra som släntrade över det. Anders gick sist. ”Det är en gammal vana, jag vill överblicka situationen.”

Så gick vi där, ensamma i natten. Reinfeldt, Gezim, Adali och undertecknad. En brokig skara människor. Olika och lika.