Det var Johan Steglander som fick mig att upptäcka honom. Upptäcka Raymond Verheijen.

Han anmälde oss till en baskurs i Malmö i fjol, vi åkte ner på vinst och förlust, vi hade liksom ingen aning vad det handlade om och vi blev…knockade.

Jag lite mer än Steglander, men Verheijen gjorde intryck på oss båda.

Det skulle handla om periodisering – när man ska träna vad – men handlade om allt annat. Jag har nog aldrig varit med om att en dags aktiviteter har varit så ögonöppnande tidigare.

Sedan dess har jag pratar om Verheijen ungefär var fjärde timme för Steglander. Steglander har flera gånger ångrat att han anmälde oss till baskursen.

Verheijen är en holländare som på ett enkelt och förståeligt och väldigt effektivt sätt föreläser och undervisar i periodisering. Men också i hur vi tränare bör vara mot våra spelare. Hur vi ska kommunicera. 

Hans sätt är…dräpande. Han inledde föreläsningen i Malmö med att konstatera att svensk fotboll är skit. Och eftersom vi är svenska tränare är vi också skit. Men nu skulle han i alla fall göra oss medvetna om vår egen oduglighet.

Och det gjorde han.

I helgen var jag på fortsättningskursen. Den här gången i Stockholm. Steglander stannade emellertid hemma.

Jag har det gångna året använt mig av Verheijens metoder när det kommer till träningsupplägg. Men som med alla modeller börjar man till slut applicera det utifrån sin egen verklighet. Som kontext är det emellertid ypperligt.

Verheihjen har successivt nått uppmärksamhet i Sverige och på kursen i Stockholm var det idel tränare och ledare från toppklubbarna i Sverige. Dock inga A-lagstränare. Eller, Peter Gerhardsson var där den första dagen och Andreas Alm var där den sista dagen.

Alm klappade mig på axeln, log och sa ”jaså, du och Swärd ska köra ihop?” och jo, det skulle vi ju, svarade jag och sa att ”vi syns nästa år”.

– Kanske det, svarade Alm med ett leende.

Raymond Verheijen har en gedigen bakgrund. Ni får googla honom, men det som imponerat mest på mig är hans arbete med Sydkorea under VM 2002 och Ryssland under EM 2008. När jag såg de lagen spela minns jag att jag häpnades över deras arbetskapacitet. När andra lag tröttnade fortsatte de springa.

Han driver också en benhård linje att alla skador är tränarens fel. Inte fystränarens, inte landslagssamlingens, inte någon annans fel än tränarens och ju mer jag har lärt mig om hans metoder, ju mer förstår jag hur han menar. 

Jag hamnade bredvid Micke Svensson, den forne landslagsbacken och numera U 19-tränare i Halmstads BK och vi hukade unisont bakom bänkarna när han siktade in sig på otyget att låta tidigare spelare gå en gräddfil i tränarutbildningar. Gamla spelare borde utbilda sig än mer, menar Verheijen. För de har levt i en skyddad och skrumpnare tillvaro.

Jag är böjd att hålla med.

När Verheijen gick på som mest och samtidigt, med all rätt, lyfte fram sin egen förträfflighet, viskade jag till Micke Svensson: ”Och jag som trodde att jag var självgod”.

– Han är holländare, det är ett helt land med Rydströmare, sa Svensson.

Eter två dagar av intensivt studerande, lyssnande och informationsintagande var det möra hjärnor som lämnade Stockholm.

Men inspirerade.