Lägrets sista match. Danska Bröndby. Ett bra lag, med en hel del namnkunnigt folk i truppen. Några danska landslagsspelare. Daniel Agger. Och så Magnus Eriksson och Johan Elmander. Men de två sistnämnda har svårt att få speltid.
Vi behövde dock inte fundera så mycket på våra motståndare. Vi hade liksom nog med oss själva.
Efter förlusten mot Jablonec satt vi länge efter matchen och analyserade. Någorlunda högt i tak och med en del olika åsikter, men också med en hel del gemensamma nämnare.
Att vi hade förlorat två matcher på lägret var i sig inte så oroande. Även om det alltid är bättre att vinna. Åtminstone så länge man inte förblindas av den eventuella segern.
Men det handlar om att hitta vägar som får spelarna att känna att det vi gör leder framåt. Om än ibland med små steg.
När vårt möte var klart kände vi att vi nu hade en strategi som kunde få spelarna att känna just det.
Diskussionen landade framför allt i taktiska justeringar. Justeringar som skulle hjälpa spelarna att vara de spelare vi vet att de kan vara.
Träningarna innan Bröndby-matchen handlade om att försiktigt plantera det i spelarnas medvetande. Och mitt i allt det här – balansera rätt. För det handlar också om att få varje spelare att maximera sitt eget ansvarstagande. Pratar man för mycket om spelsystem och förändringar är det lätt att – medvetet och omedvetet – tro att lösningen ligger där. Utanför sig själv.
Träningsläger glider alltid och obönhörligt in i sin egen lunk och vi äter på samma ställe morgon, middag och kväll och det är ungefär samma smak på maten morgon, middag och kväll och till slut reflekterar man nästan inte över att det är så och när vi tog killarna till en restaurang nere i hamnen tackade de artigt efter. Ibland är det de små sakerna som räknas.
Sedan matchen mot Bröndby. Tystnad i omklädningsrummet innan uppvärmningen. Bra eller dåligt? Jag hade lagt upp spelytan en stund tidigare och samtidigt lagt västar på planen. När vi nu kom ut på planen igen var vattenspridarna i full gång. En viktig lärdom – lägg inte västar på planen om planen ska vattnas.
Swärdh tar alltid de taktiska och teoretiska instruktionerna precis innan vi går ut till uppvärmningen. Sedan överlåter han resten till mig och jag försöker komplettera.
Jag samlade spelarna ute på planen. Påminde dem om saker vi unisont bestämt är viktiga för oss. Att det var det vi skulle fokusera på nu. Spelarna nickade och bekräftade och känslan var att det var genuint.
Komma igång med kropparna, sedan spel och mellan spelen korta direktiv och det såg mjukt och fint ut, men den känslan betyder inte alltid så mycket. Eller så gör den det. Uppvärmningar har sina egna premisser.
För tredje matchen i rad började vi bra. Fast den här gången riktigt bra. De taktiska korrigeringarna gav önskad effekt. Fler passningslinjer, bättre vinklar, tajtare avstånd sinsemellan och enklare beslutsfattande för spelarna.
Men så ger vi bort ett friläge (som Bröndby bommar) och plötsligt blir vi skakiga. Bröndby tar över. De drar isär oss och sätter 1-0 och jag tänker ”fan, fan, fan!”.
Förr en stund tappar vi initiativet.
Och jag tänker vidare, ”vi behöver något att ta med oss från matchen, vi får inte gå ifrån planen efter 90 minuter och undra vad som hände”.
Jag blir bönhörd.
Successivt tar vi oss tillbaka in i matchen. Visst, vi är inte tillräckligt direkta i slutfasen av spelet, vi gör en hel del misstag, men känslan i pausen är avsevärt bättre än tidigare.
Vi har själva kontroll över det som händer och är inte utlämnade till motståndarnas beslut.
Andra halvlek fortsätter på samma sätt. Och nu får vi aningen vassare spets på det vi gör och när Ring drar iväg i en raid och hittar snett inåt bakåt till Romario är det 1-1.
Vi gör ett gäng byten och fortsätter vara det lag som ligger närmast segern.
Men istället glider Bröndbys högerback Johan Larsson igenom – efter minst sagt taffligt försvarsagerande från vår sida – i slutminuten och sätter 2-1.
Det är som det är.
Förlusten gnager. Vi behöver skapa en vinnarkultur igen.
Men. Innan vi gör det måste vi skapa en grund. Där vi gör rätt saker. Tillsammans. Även i motgång. Och inte bara när solen skiner, gräset är grönt och livet leker. Och därifrån successivt ta kliv framåt, uppåt.
Lägret var ett steg i rätt riktning utifrån det.
Fast nu längtar vi alla efter mat som smakar något. Vad som helst.