Match mot tjeckiska Jablonec och det är ju som det är med det, man vet aldrig hur starkt lag man möter. De slog danska Århus samma dag som vi förlorade mot ÖSK och spelare vilades antingen mot Århus eller mot oss. Kan man tänka sig.
Vi lät flera av de som inte startade mot ÖSK starta mot Jablonec.
Vi lirade på en stor och fin arena. Publikkapaciteten var kanske 35 000. Arenan användes under EM 2004, men är numera ej i bruk. Inget lag har arenan som hemmaborg.
Gräsmattan var en smula ojämn och vi tyckte vi började tämligen hyfsat. Vi ville prioritera vår defensiva organisation, ha korta och bra avstånd till varandra och därifrån vinna boll och spela anfallsspel utifrån våra principer.
Men ju längre matchen led, ju mer grepp fick tjeckerna om spelet. Känslan var att de manipulerade ytan i större utsträckning för oss än vad vi gjorde för dem.
När de hade boll hade de fler alternativ, mer tid med bollen och när vi hade bollen rådde det motsatta förhållandet; vi hade få alternativ och lite tid med bollen.
Jablonec stänkte dit 1-0 efter drygt 30 minuters spel och resten av halvleken kontrollerade tjeckerna bollen. Flyttade den, lockade oss att bryta ur från vår organisation och vips spelade de förbi oss.
Det fina är emellertid att vi visade god arbetsmoral, killarna slet hela vägen in och även om det fanns tendenser till att Jablonec skulle få totalt grepp om händelserna blev det aldrig så.
Vi tog jobbet, vi var där för varandra och efter att vi bytt in sex pigga spelare med en halvtimme kvar att lira – Antonsson, RElm, C Johansson, Ingelsson, Starke Hedlund och Agardius – sprattlade vi till lite mer och Abdu hittade Antonsson med en fin passning i deras straffområde och Antonsson rakade in kvitteringen. Vi hade direkt efter det ett nytt fint läge och vi vädrade ny luft.
Men i slutminuterna slarvade vi i egen backlinje, Jablonec kom tre mot en och satte 2-1 i öppen kasse.
Vi tog oss tillbaka till hotellet, vi deppade en stund, åt kvällsmat och sedan behövde jag få matchen ur systemet. Frustrationen. Besvikelsen.
Så jag och Fystränare-Carlén tände upp i gymmet och körde 50 KB-svingar (32 kg), 50 knees to elbow, 1000 meter rodd, 50 frontsquat (45 kg), 50 pushups, 50 utfallssteg med viktskiva (15 kg), 50 pullups och 50 situps. Jag körde först 50 reps av en övning (Carlén höll en 24 kilos KB i händerna samtidigt), sedan körde Carlén 50 reps (och jag höll KB:n) och så betade vi av övning för övning.

Morgonen efter räknade Jensa och jag in spelarna. Vilka var tillgängliga för att träna? De som lirade mer än 60 minuter i matchen skulle återhämtningsträna. Men övriga? Några som var för slitna?
Vi fick ihop en trevlig skara spelare. Fem mot fem-spel skulle avsluta passet. Men en spelare fick kliva av. Jens sökte min blick. ”Du får spela, Henke” sa han och jag kände mig som en hundvalp som studsande och hoppande väntade på husses medgivande att springa och hämta den där grenen som han kastat ut i vattnet.
Jag glömde bort passet – med alla frontsquat och utfallssteg – som jag hade kört kvällen innan…
Jag borde ha sparat mig.
Så jag gick in i de ungas gäng. Och vi tog oss an Starke Hedlund, Agardius, David, Romario och Antonsson. Jag skruvade upp småttingarna, som till slut sprang på tandköttet. Men det gav resultat. En trygg 6-3-seger.

Nu behöver jag vila.