Sundsvall mötte oss med 6 grader och piskande regnbyar. Perfekta förhållanden, med andra ord.
Spelarna vilade på hotellrummen och sedan tog vi taxi till Norrporten Arena och jag försökte känna av spelarna under uppvärmningen, kändes det bra, kändes det dåligt och det var – som alltid – omöjligt att säga.
Jag vet ju hur det var som spelare – känslan man hade under uppvärmningen hade sedan sällan väldigt lite med att göra hur matchen gestaltade sig.
Vi pratade innan matchen om att verkligen, verkligen vara måna om att göra grunderna rätt, om att vinna sina dueller och ta matchen därifrån och det var så vi startade matchen, det var så vi genomförde matchen och även om spelet stundom var en aningen långsamt och hackigt utförde killarna grunderna klockrent.
Det är viktigt att få ett sådant utförande som referenspunkt. Det är vad som krävs av oss. Alltid.

(Fys-Carlén innan uppvärmningen)
Konstgräsplanen i Sundsvall är relativt trevligt att spela på, men med allt regn som föll på den blev det halt och svårspelat. Och jag har sagt det tidigare, när bollen glider för snabbt undergräver det paradoxalt nog möjligheterna till snabbt spel.
Om du sätter bollen två millimeter framför en lagkompis betyder det att bollen aldrig slutar rulla. Eller, i det här fallet, glida. Följden blir att man istället alltid spelar till en lagkamrat som är mer eller mindre stillastående. Och som ofta tar ett extra tillslag för att få kontroll på den glidande bollen. Och därmed stannar spelet upp.
Sundsvall började matchen bäst och vi hade vissa problem att få grepp om dem. Chansmässigt var det emellertid jämnt, men Sundsvall tog ledningen på straff. En straff som i vårt tycke var synnerligen billig!
Vi tog över i andra halvlek, vi fick bättre grepp om Sundsvalls passningsspel och vår kvittering kändes logisk.
Det var en match med få tydliga målchanser, men vi kände en tillfredsställelse med hur vi genomförde matchen.
I slutet av matchen – efter att jag hade varit hos våra avbytare som värmde upp i närheten av Sundsvalls avbytarbås – blev jag exalterad över vårt presspel ute vid sidlinjen och började pusha och coacha. ”Yes, gå dit, gå dit, fullfölj!” vrålade jag och glömde bort att jag i princip stod inne i Giffarnas avbytarbås. Men deras tränare, Roger Franzén, bara log.
Efter matchen åkte vi tillbaka till hotellet och åt en sen middag. Det blev övernattning och flyg hem dagen efter.
Peter, Fys-Carlén och undertecknad fastnade framför TV:n i lobbyn. Som inte visade Europa League-semifinalerna. Utan en repris av HIF-AIK…
Peter är ju en man som inte fryser i första taget. Medan jag fryser bara jag tittar på en isbit.
Igår stod han i regnet, blåsten på Norrporten Arena och såg snart ut som en blöt katt. Jag tyckte emellertid att han var en smula klen som hade den tjocka coachjackan på sig. Mot Blåvitt stod han iförd blott en tunn tröja upptill.
Peter skrockade när jag klagade på honom:
– Jag har faktiskt ett par hjärnceller kvar!