Buss till Halmstad, inkvartering på hotell och sedan mys med Champions League-finalen innan vi gick och la oss och dagen efter åkte vi de få milen till Falkenberg och match mot FFF, seriens jumbo.

Ingen ödesmatch på något vis, men samtidigt visste vi att det var en slags vattendelare. Stryk och vi kunde inte riktigt andas ut, vinst och vi kunde känna att vi skapat distans till bottenregionerna.

Varmt och kvavt och vi tryckte på de där sakerna som vi har känt givit effekt den senaste tiden. Kampen för varandra.

När matchen körde igång var det…tamt. Långsamt spel, långsamt agerande och FFF låste våra uppspel och vårt mittfält och vi kom liksom inte loss. Chansfattig åt båda håll, men FFF tog ledningen en bit in i första halvlek.

I slutet av första halvlek började vi tugga oss in i matchen, vi fick ett visst tryck och efter en hörna fick Antonsson tag i bollen och satte in den till Tobbe Eriksson som beslutsamt skickade in kvitteringen.

I pausen hade vi känslan att vi skulle ta det här. Det var det vi sa till varandra, det var det spelarna sa till varandra och första 15 av andra halvlek dominerar vi. FFF var stillastående och avvaktande och vi kunde äga bollen och skapa chanser och vi satte rättvist 2-1.

Men sedan gled initiativet oss ur händerna, FFF började spela mer desperat och vår målvakt Ole Söderberg tvingades till två fina räddningar. Kanske blev vi rädda att förlora, kanske tänkte vi för mycket på konsekvenserna istället för att agera, men Calle Johansson kom in och tillförde energi och Rasmus Elm gjorde ett klockrent inhopp och i slutminuterna höll vi bollen vid en av FFF:s hörnflaggor i en evighet och kunde andas ut.

Matchen i sig…var stundom långt ifrån briljant. Slitna kroppar, slitna huvud och det syntes.

Efter sjöng vi segersånger på ett sätt som vittnade om glädje och lättnad.

Nu väntar tio dagars ledighet.

Välbehövligt.

Fast först – buss hem till Kalmar. Farväl, Falkenberg.